Nya tider, nya kartor

Ännu en volatil börsvecka kan läggas till handlingarna. Denna gång slutade den dock lyckligt efter duvaktiga uttalanden i slutet av veckan från företrädare för två av de mer framgångsrika centralbankerna efter finanskrisen: Federal Reserve och Bank of England. Givet turbulensen på de finansiella marknaderna kan såväl stödköp av stats­papper som räntehöjningar komma att skjutas på framtiden.

Företrädare för den europeiska centralbanken ECB däremot, som har betydligt större anledning att vara oroade än sina kollegor i USA och Storbritannien, fortsätter sin vana trogen att jobba med skygglapparna på. Den österrikiske ECB-ledamoten Ewald Novotny talade enligt Bloomberg om en ”positiv tillväxttakt” och att ECB inte har anledning att öppna sitt ”jourapotek”.

Juryn må fortfarande vara ute i frågan om de långsiktiga effekterna av extrem penningpolitik à la Fed och Bank of England, men i det korta perspektivet är domen väldigt tydlig: de centralbanker som vågat mest har också vunnit mest. I USA föll antalet nya arbetssökande den senaste veckan till den lägsta nivån sedan april 2000. Trots detta, och andra ekonomiska styrketecken, finns alltså tecken på att Fed kan komma att frångå sina tidigare åtstramningsplaner. ECB däremot verkar bestämt vilja vänta tills skiten träffat fläkten innan de agerar – något som borde oroa investerare på aktiemarknaden.

Medan pessimisterna alltmer börjar vädra morgonluft efter en börsfest som varat i över fem år, ser optimisterna ännu en rekyl att köpa på. Så här i tider av tillväxtoro påminner de gärna om att börsen förutspått 10 av de 3 senaste lågkonjunkturerna. Addera fortsatt låga räntor och ett starkt draglok i den amerikanska ekonomin och aktiesparare ska inte oroa sig i onödan.

Investerare som blickar bakåt är beredda att hålla med optimisterna. Stora börsfall har under efterkrigstiden har nästan uteslutande sammanfallit med amerikanska lågkonjunkturer, inför vilka flera lampor ofta blinkat rött, som inför den senaste recessionen i USA 2007–2009. Bostadsmarknaden uppvisade en betydande svaghet, oljepriset hade rusat och stigande inflation hade fått Fed att höja räntan så mycket att yield­kurvan blivit inverterad, för att nämna några.

Nu är oljepriset ner och yieldkurvan ganska brant i och med fortsatt nollränta. Det är onekligen svårt att baissa amerikanska aktier utifrån ett klassiskt, inflationsinducerat recessionsscenario. Om inflation normalt varit drivande i lågkonjunkturer under efterkrigstiden är frågan om det är dags för en lågkonjunktur med deflationstema i stället. Kanske inte i USA. Europa och Kina framstår som troligare kandidater.

Det här komplicerar bilden för aktiesparare som via tidigare amerikanska recessioner fått en ganska bra karta (som faktiskt fungerade 2007), men som framöver kan visa sig värdelös. Risken är att man nu måste lägga ett pussel utan att veta vilket motiv man jobbar mot. I stället för inflation i USA ska vi rädas deflation i Europa och Kina. Men vilka indikatorer ska man följa? En bra början är nog att studera den amerikanska depressionen på 1930-talet och Japans förlorade decennier efter 1989.

Ur det perspektivet är signalerna som den tyska tioårsräntan på 0,86 procent skickar intressanta. Kanske ska den låga räntan inte längre ses som en del i en enkel börsvärderingskalkyl där den ställs mot börsens direktavkastning? Kanske är den i stället en förvarning om kommande ekonomisk svaghet, stagnation, deflation och kraftigt vikande företagsvinster?

”White collar”-­keynesianism

Infrastrukturprojekten som läggs i malpåse blir bara fler och fler. Trots decennier av arbete behöver tydligen Slussen utredas ännu en gång, för att ta ett exempel. Ska allt detta utredande betraktas som någon form av keynesianism i ett tjänstemannasamhälle? Någon borde i sådana fall utreda effekterna av denna nya stimulans.