Nyliberal avbön

Femtio år har gått sedan Herbert Tingsten dödförklarade ideologierna i boken Från idéer till idyll. I likhet med Francis Fukuyamas Historiens slut visade sig Tingstens optimistiska analys ha kort bäst-före-datum. Redan året därpå, 1968, löpte utopierna amok igen.

Inte har det blivit bättre sedan dess. Socialism, liberalism och konservatism har visserligen flutit ihop till pragmatisk teknokrati, men ersatts av andra tankesystem som förleder unga människor med mer hjärnceller än livserfarenhet: jihad, nyliberalism, postkolonialism, nationalism, genusteori …

Ideologi är ett opium för intellektuella, som filosofen Raymond Aron konstaterade. Ideologier är livsfarliga, åtminstone när de ska överordnas den råddiga verkligheten med dess tjurskalliga individer av kött och blod.

Kommunismen har rekordet. Nära hundra miljoner offrades då eliter skulle skapa det klasslösa paradiset. Mångdubbelt fler fick sina liv förstörda av brödköer och lögnaktig propaganda.

Nyliberalismen är marxism-leninismens antites, med betoning på frihet i stället för central planering. Läran har blivit lika utskälld som kommunismen – åtminstone på kultur­sidorna – men kommer aldrig att leda till omskolningsläger och massmord. Det finns dock andra problem.

Marknadsfundamentalismen hade under en period stort genomslag, inte minst i Sverige och inte minst inom Moderaterna.

Tanken att fria marknader fixar det mesta var på många sätt revolutionär – två tendenser klädde så småningom av utopin – klimathot och galopperande koncentration av tillgångar. Men den har också haft tråkiga följder av subtilare slag.

När Fredrik Reinfeldt nu idiotförklaras av parti­kamrater är det framför allt massinvandringen och skrotningen av försvaret som väckt ont blod. ”Öppna era hjärtan” tolkas som ansvarslös opportunism, exponerad av flyktingchock och kärvare säkerhetspolitiskt läge. Vad Moderaterna glömmer, eller förtränger, är att Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs reflexer präglades av den nyliberalism som var partiets ledstjärna före 2000-talets framgångsrika makeover. För marknadsliberaler hör värnpliktens sega gubbar hemma på Armémuseum. Stor invandring är en tillgång, om bara arbetsmarknaden blir tillräckligt flexibel och dynamisk.

Få svenskar verkar emellertid intresserade av detta nyliberala system.

I stället fortsätter Moder Svea, att likt en sipp välgörenhetstant hålla flyktingar i passivitet med regler och allmosor, för att i samma andetag fnysa åt flyktingarnas ovilja att integreras. KÖR UT DOM eller TA HAND OM DOM, som Expressen sammanfattade den blågula attityden i två legendariska löpsedlar.

Ett minst lika viktigt område där marknadstänket krockat med verkligheten är svensk skola. Moderaterna under Anna Kinberg Batra är, med rätta, oroade över sjunkande skolresultat och upplösning av gemensamma värderingar. Utbildningens marknadisering, och en ideologiskt motiverad segregation, har snabbat på bäggedera.

Till skillnad från 68-generationen har inga nyliberaler mig veterligen gjort avbön. Detta bidrar till förvirringen i svensk inrikespolitik, och särskilt till krisen inom Moderaterna.

Till vänster rider man tacksamt på missnöje med marknadsekonomins avarter. Stickspåret vinster i välfärden är det värsta exemplet. Moderaternas förtroendekris kopplas lika tacksamt till öppningen mot SD, fast det handlar om inre motsägelser i partiets egen tradition.

Politikens existentiella fråga är inte om man ska samarbeta med SD, utan om man köper deras problemformulering. Frihetens vänner skulle ha större trovärdighet om de gjorde upp med sina havererade utopier.

Lite mod efterlyses

Sverige har 75-procentig marginalskatt på arbete, högst i världen, och ingen mer än Timbro protesterar. När en liten flygskatt diskuteras tar det däremot hus i helvete. Med nio potentiella riksdagspartier kanske något vågar föreslå en skatteväxling från jobb till konsumtion?