Nytt blås för det svenska konstglaset

Den svenska glastillverkningen har genomgått ett riktigt stålbad de senaste tjugo åren. Glasmarknaden har präglats av hård internationell konkurrens och förändrade konsumtionsmönster, och i den miljön har de anrika svenska glasbruken haft svårt att hävda sig.

Nedläggningarna har avlöst varandra. Det började med att glasbruket i Åfors, som grundades 1876, stängdes ned 2012. Året därefter var turen kommen till glasbruket i Orrefors, grundat 1898 och en av hörnstenarna i svensk glasindustri. Glasbruket i Kosta håller öppet än, men merparten av produktionen har flyttats till låglöneländer och bruket har brottats med stora ekonomiska problem.

– De glas som tillverkas utomlands, exempelvis i Asien, håller inte samma kvalitet som det traditionella handblåsta svenska glaset, men i dag är det ingen som bryr sig om det. Huvudsaken är att det fyller sin funktion. Förr var det status att ha stora, vackra uppsättningar av glas, men så är det inte längre, säger konstglas­experten Bo Knutsson,

Produktionen i Sverige är i dag nästan icke-existerande, vilket för branschen är en sorg i sig. Ytter­ligare ett bekymmer är att glasbruken drog med sig glaskonsthantverket i fallet. Det hade varit bra att separera produktionen av bruksglas från konstglas, hävdar Bo Knutsson. Då hade konstglaset kanske gått att rädda. I stället har Sverige, som länge var en talangfabrik inom konstglas, inte lyckats få fram särskilt många framgångsrika glaskonstnärer på den internationella scenen, vilket har gjort att ”den gamla kadern”, som inbegriper välrenommerade namn som Kjell Engman, Bertil Vallien och Ann Wolff, tvingats dra lasset.

Mycket talar dock för att det svenska glaskonsthantverket har börjat hämta sig från bruksglasproduktionens kollaps. I dag har studieglashyttor i Transjö, Boda, Målerås, Örsjö och Kosta egen produktion av svenskt konstglas. Det tillverkas av nya svenska glaskonstnärer, däribland Mikael Johansson, Peter Hermansson, Morgan Persson och Åsa Ljungnelius, några av de namn som ska axla ansvaret och etablera sig på den globala spelplanen efter den gamla världsstjärnegenerationen.

– De senaste tio-tjugo åren har vi haft en generationsväxling, medan konstnärer från England och Japan nått framgång internationellt. Nu finns en del lovande, unga, svenska konstnärer, flera av dem har redan haft utställningar utomlands.

Enligt Bo Knutsson finns i dag en vetgirighet och en nyfikenhet i svenska studieglashyttor, vilket är viktigt för att kunskapen och de traditionella metoderna, graal- och arielteknikerna, ska leva vidare.

Viktigt för att lyckas är också att de ligger i framkant, för det har blivit mycket tuffare att ägna sig åt glaskonst. Tidigare var de flesta konstnärerna anställda på bruken och hade fast lön. Nu när de stora bruken är nedlagda, tvingas konstnärerna bli egna företagare. De får, tillsammans med sina gallerier, bekosta sin egen produktion och marknadsföra sig själva,

– Framtiden för de svenska unga glaskonstnärerna ser trots allt ljus ut. Det kommer att ta längre tid att etablera sig utomlands än det gjorde för deras företrädare, men konstens kvalitet står sig väl med glaskonst från andra länder. Och tekniskt ligger vi på många områden fortfarande i framkant, säger Bo Knutsson.