Obamas viktigaste val: vem blir finansminister?

Den tillträdande presidenten har agerat snabbt, men när detta skrivs är det ännu oklart vem som blir USA:s nye finansminister. Sannolikt dröjer beskedet ytterligare någon tid. Klart är dock att vi de närmaste åren får se en ny sorts ekonomisk politik i USA. Det blir en kursändring från den linje som rått de senaste decennierna: skattesänkningar, avregleringar och federal ekonomisk makt mest utövad via räntepolitiken.

Finanskrisen har förstås redan gjort att det blivit naturligt att se en ökad roll för den federala regeringen. Räddningsaktioner, stimulanspaket och regelrätta förstatliganden av finansinstitut gör att “laissez-faire” inte längre är ett gångbart begrepp i Washington. George W Bush själv har också stått för snabbt ökande offentliga utgifter för att finansiera kriget i Irak och andra försvarssatsningar.

Men med Barack Obama i Vita huset tar federala myndigheter ett mer konsekvent grepp om ekonomin i världens rikaste nation. För första gången på länge blir den nye presidentens viktigaste utnämning finansministern, inte utrikesministern eller försvarsministern. Bush valde som sin förste och andre finansminister en före detta aluminiumdirektör och en tidigare koncernchef för ett järnvägsbolag (Paul O’Neill respektive John Snow). Det blev inte bra. Först med Hank Paulson har departementet börjat få riktning och pondus.

Nu kommer emellertid the United States Secretary of the Treasury, som den fullständiga titeln lyder, att få en förstarangsställning i amerikansk politik. Det knyter an till en rik, om än bortglömd, tradition. USA:s förste finansminister var ingen mindre än Alexander Hamilton, en av grundlagsfäderna som bidrog till att den unga republiken fick viss stadga de första åren på 1790-talet. I nyare tid finns flera exempel på tunga namn. Henry Morgenthau (1934-45) genomförde Roosevelts satsningar på offentliga arbeten och infrastrukturprojekt, finansierade krigsansträngningarna och krönte sin ämbetstid genom att instifta Bretton Woods-systemet med fasta valutakurser, Världsbanken och Internationella valutafonden. John Connally (1971-72) genomförde Nixons missriktade satsning på full sysselsättning. James Baker (1985-88) sänkte skatter och avslutade olika sociala välfärdsprogram.

Robert Rubin (1995-99) hanterade valutakriser i Mexiko och Asien och är numera en av Obamas närmaste rådgivare. Hans efterträdare Larry Summers (1999-2001) är den hetaste kandidaten till posten som ny finansminister. Summers har en intellektuellt resonerande stil parad med viss självtillräcklighet. Ett exempel på det senare är att han tidigare i år kom en kvart för sent till sitt eget föredrag vid en konferens i Stockholm, där han var dragplåster och öppningstalare. Ett exempel på den förra egenskapen är en brutal uppriktighet när det gäller olika utmaningar. Enligt Summers underskattar vi klimatfrågans komplexitet och möjligheterna att nå bindande, globalt hållbara överenskommelser.

De egenskaperna kommer väl till pass om valet faller på Summers. Rubin själv är 70 år gammal och knappast aktuell. En annan viktig faktor är att det jobb som väntar kräver erfarenhet av och intresse för den inhemska ekonomins sätt att fungera. De kriterierna uppfylls av bland andra av Tim Geithner, chef för Federal Reserves viktigaste enhet, den i New York. Men Summers verkar alltså ligga bäst till. I en intressant kolumn i Financial Times i oktober benar han upp den uppgift som väntar den nya administrationen när den tillträder i januari.

Han konstaterar att de akuta krisinsatserna är viktiga, och kommer att bli omfattande. Barack Obama har redan aviserat att den federala regeringen behöver göra något åt kreditkrisen, arbetslösheten, bostadsmarknaden och den allmänna stagnationen i ekonomin. Som om det inte var nog säger han sig vilja stimulera småföretag, hjälpa problemtyngda delstater och rädda bilindustrin. General Motors, Ford och Chrysler har begärt 50 miljarder dollar i förmånliga lån och står ju på randen till konkurs.

Larry Summers ser sådana räddningspaket som nödvändiga – trots att de innebär att underskotten i de federala finanserna ökar än mer. Men han betonar också att akuta insatser inte kan avhjälpa de strukturella problemen i USA:s ekonomi. Det handlar om lågt sparande, eftersatt infrastruktur och dyr och svåråtkomlig sjukvård. Därför förespråkar både den blivande presidenten och den trolige finansministern ett slags “Big Bang” där man också gör framåtriktade satsningar av olika slag. De investeringarna väntas ske inom områden som förnybar energi, bioteknik och bredband (ett område där USA har halkat efter den övriga världen). Här finns klara paralleller till Roosevelts så kallade New Deal. Men också till Eisenhowers investering i det interstatliga motorvägssystemet på 1950-talet. Båda kom att höja tillväxten i samhällsekonomin under lång tid. Exempelvis hade Las Vegas framväxt som nöjesmetropol ute i öknen varit omöjlig utan Hooverdammen som dämde upp Columbiafloden och som byggdes under stora umbäranden på 1930-talet.

Allt detta ska betalas förr eller senare. Skattehöjningar är att vänta för dem med årsinkomster över 250 000 dollar, men det räcker inte långt. Samtidigt ska sägas att situationen inte är olik den som rådde inför både Reagans och Bushs stora upprustningsprogram. Kongressen har historiskt alltid haft lättare att säga ja till högre utgifter än till besparingar och nedskärningar. Att få igenom de väldiga stimulanspaketen och stödprogrammen till allt från skuldsatta villaägare i Florida till hybridbilar i Detroit kommer förmodligen att gå vägen.

Att genomföra detta på ett budgetmässigt ansvarsfullt sätt blir svårare. Demokraterna har en solid majoritet i kongressen och vill uträtta mycket, på många områden. Samtidigt finns det goda exemplet i form av Clintons första mandatperiod i början av 1990-talet. Denne valde då, i nära samråd med Alan Greenspan, att sträva mot en balanserad budget. Detta banade i sin tur väg för en nedgång i obligationsräntorna vilket stimulerade ekonomin.

I dag är läget ett annat. Jämförelsen med Roosevelt är sannolikt den mest relevanta. Att så är fallet – och att amerikanska politiker på fullt allvar diskuterar gigantiska statsingripanden på andra områden än det militära – säger något om allvaret i den finansiella kris och den lågkonjunktur som nationen står inför.

nullnullnullnull