Obekvämt bra

I mitten av 1990-talet var den svenska nettoskulden som störst – ungefär 20 procent av BNP. Det var egentligen ingen alarmerande hög nivå, tvärtom tillhörde den de lägre bland OECD-länderna. Det var takten i försämringen som var det värsta. Det var nog inte många som då kunde tänka sig att den offentliga sektorn skulle kunna vara skuldfri mindre än tio år senare.

Nettoskulden är bruttoskulden minus den offentliga sektorns fordringar och tillgångar, exempelvis i form av AP-fonderna.

Av någon anledning talas det nästan alltid om bruttoskuld. Det beror förmodligen på att det är politiskt enklare att skapa förståelse för åtstramningar och besparingar om man bevarar bilden av ett skuldsatt land. Bruttoskulden låg i mitten av 1990-talet mellan 70 och 80 procent och ligger nu runt 50 procent av BNP. Men det är jämförelsevis lågt. Den genomsnittliga bruttoskulden i EMU-länderna ligger enligt OECD:s prognos på 71 procent i år.

Skräckexemplet Japan

Skräckexemplet som brukar föras fram är Japan, som har en offentlig bruttoskuld på ungefär 140 procent av BNP (enligt OECD:s prognos för i år). Men även där ser det mycket bättre ut sett till nettoskulden som “bara” är ungefär hälften så stor. Både Belgien och Italien har större nettoskulder än Japan.

Hur stor är då en lagom statsskuld? Det finns knappast någon som kan ge ett säkert svar. Det finns komplicerade beräkningar, som i princip bygger på att nuvärdet av framtida underskott inte får vara så stort att man måste låna till räntorna. Men detta kräver en mängd antaganden om tillväxt och räntenivåer, och resultaten är knappast så stabila att de är praktiskt användbara.

En vanlig gissning verkar dock vara att bruttoskulden, det begrepp som oftast figurerar i debatten, ska ligga på 40-50 procent av BNP. Lars Hörngren, ekonom på Riksgäldskontoret, menar att statsskulden bör ligga på en sådan nivå att landet klarar en rejäl kris. Ingmar Hansson, chef för Konjunkturinstitutet, håller dock med om att det egentligen är nettoskulden som är det mest intressanta.

En vanesak?

Att man skulle behöva en statsskuld för att skapa likvida och väl fungerande räntemarknader avfärdar Lars Hörngren. Han menar att det förmodligen mest är en vanesak att statsobligationer ofta används som ett slags bas i prissättningen. Om dessa inte fanns skulle något annat användas, utan att skapa några större problem. Däremot kan det finnas skäl för staten att ge

ut vissa speciella instrument, exempelvis långa realobligationer. Dessa kan fungera som ett slags försäkring mot att staten inflaterar bort statsskulden. De långa realobligationerna erbjuder också ett placeringsalternativ för exempelvis pensionssparande som kanske inte privata aktörer skulle erbjuda.

Att Sverige till och med har en nettoförmögenhet innebär också att den offentliga sektorns kapitalkostnader inte alls är stora. Många förskräcks över statens räntekostnader; i den senaste budgeten har 63 miljarder kronor, motsvarande cirka 3 procent av BNP, avsatts för statsskuldräntor. Sett i stället till det som SCB kallar “kapitalinkomster netto” för hela den offentliga sektorn, blir siffran betydligt lägre. Enligt SCB fanns ett negativt netto på ungefär 18 miljarder eller motsvarande knappt en procent av BNP under år 2000. Det är nog dags att sluta bekymra sig om de offentliga finanserna och börja fundera på hur man ska få fart på tillväxten i stället.