Orimliga kostnadsskillnader

Hur stora kostnader en fond har för att göra affärer borde vara en direkt funktion av hur mycket affärer fonden gör, kan man tycka. Men så enkelt är det inte. Affärsvärldens undersökning visar till exempel att vissa Asienfonder betalar fem gånger högre courtage än andra, och totalt bland utlandsfonderna betalar vissa mer än tio gånger högre courtage än andra. De två tabellerna (se nummer 23/1998 av den tryckta tidningen) visar de fonder som är mest generösa mot börsmäklarna, samt de fonder som enligt årsrapporterna är snålast.

Dyrt i Japan

Främst är det fonder som placerar i Asien och Japan som har höga kostnader för att göra affärer. Länsförsäkringar och Banco ligger i topp. Ofta betalar de som synes i den första tabellen sina mäklare i snitt en hel procent av affärernas värde i courtage, vilket kan jämföras med att vanliga privatpersoner numera bara betalar mellan 0,15 och 0,45 procent i courtage för att handla på Stockholmsbörsen.

Men alla Asienfonder är inte lika generösa, åtminstone inte enligt vad de rapporterar. Nordbanken Asian och Föreningsbanken Asien betalar bara ungefär 0,20 procent i courtage till sina börsmäklare. Samma sak gäller några av Japanfonderna. Enligt årsrapporterna från Föreningsbanken, Skandiabanken och Trygg betalar deras Japanfonder bara i snitt ungefär 0,25 procent av affärernas värde i courtage.

Enligt Asienförvaltare som Affärsvärlden talat med så är dock normalt courtage i både Japan och resten av Asien uppåt en procent av affärernas värde. Här är det alltså någonting som inte stämmer.

Den andra tabellen visar att sex av de tio utlandsfonder som har lägst kostnader för att göra affärer är USA-fonder. De betalar i snitt bara mellan 0,09 och 0,15 procent i courtage. Samtidigt redovisar dock Sparbankens och Handelsbankens Amerikafonder kostnader kring 0,35 procent av gjorda affärer.

Märkliga skillnader

Det är uppenbart att börsmäklarna i Asien är dyrare än de i USA. Men skillnaderna i courtage på respektive marknad är dessutom för stora. De flesta av fondföretagen är så stora att de borde kunna förhandla till sig bästa möjliga pris.

Den mest troliga förklaringen till de stora skillnaderna är att det i USA är vanligt att börsmäklare gör affärer netto (alltså utan courtage, men med sämre kurs). Även i Europa och Asien finns mäklare som inte har något emot att göra upp aktieaffärer netto. Nettoaffärer gör att fonderna kan redovisa lägre courtage i sina årsrapporter än vad den verkliga kostnaden är för att göra affärer.

Slutsatsen av denna förklaring är att många fonder döljer delar av sina kostnader. De borde ha högre totalkostnad (TKA) i t.ex. Fondindikatorn, men de vilseleder sina kunder genom att handla netto.

Dock finns det andra tänkbara förklaringar till skillnader i courtage. En är att vissa fondförvaltare väljer att betala mer av fondens pengar i courtage än de behöver, för att få bättre tillgång till analytiker eller för att köpa andra tjänster. Genom att betala »mjukt courtage« (ett högt courtage som delvis blir ett tillgodohavande som kan användas även för att betala resor och liknande) kan förvaltaren alltså plocka pengar ur fonden för att täcka sådant som fondbolaget egentligen borde betala.

En närbesläktad förklaring är att de fondföretag som har externa rådgivare (i tabellen med de mest generösa gäller det fonderna som tillhör Alfred Berg, Banco, Länsförsäkringar och Nordbanken) lovar att fonderna skall betala mycket i courtage för att fondbolaget ska slippa betala för rådgivningen. Detta borde finansinspektionen kunna upptäcka genom att granska avtalen med rådgivarna och kontrollera om dessa får betalt av fondbolaget eller inte.

Nåja, en sak är ändå klar. Vad som än är förklaringen – nettoaffärer, mjukt courtage eller externa rådgivare – så är det några fondsparare som blir vilseledda. De alltför stora skillnaderna måste betyda att det antingen är några fonder som döljer sina kostnader, eller också att några förvaltare låter sina fonder betala onödigt mycket courtage (eller bådadera). Oklarheten visar att regeringens skärpning av fondlagen, med krav på redovisning av alla kostnader, behövs. Om några betalar onödigt mycket av kundernas pengar är det viktigt att kunderna får reda på det. Om några döljer kostnader via nettohandel borde rimligen den nya lagen tvinga revisorer och/eller finansinspektionen att ingripa.

Dålig information

Slutligen bör tilläggas att det inte är helt lätt att räkna ut exakt vilken procent i courtage per affär fonderna har betalat under 1997. Bara Carlson och Trevise talar om det själva. De övriga talar visserligen för det mesta om hur mycket i kronor de har betalat i courtage, men det är ofta omöjligt att exakt beräkna den totala mängden affärer, eftersom många fondbolag inte lämnar tillräcklig information i sina årsrapporter.

Huvudproblemet är den definition av omsättningshastighet som Fondbolagens Förening valt (»det lägsta av summa köp och summa försäljningar, i procent av genomsnittlig fondförmögenhet«), som innebär att de affärer som fonderna gjort därför att de haft ett in- eller utflöde av pengar under mätperioden inte tas med. En exakt uppskattning av den totala mängden affärer är därmed omöjlig för utomstående, eftersom fonderna har en varierande andel likvida medel plus att fondförmögenheten både påverkas av in- och utflöden och av ändrade aktiekurser.

För att få en bättre uppskattning av den totala mängd transaktioner som fonderna gjort har Affärsvärlden därför i analysen ovan som en schablon justerat omsättningshastigheten med hälften av förändringen i fondförmögenheten.