Orosmolnen skingras

Centralbankernas roll i ekonomin växer i betydelse igen efter flera års vistelse lite i skymundan. Det kom det tydliga prov på i veckan som gick. Den svenska riksbanken höjde, under starka protester från delar av näringslivet och arbetsmarknadens parter, reporäntan med 0,25 procentenheter till fyra procent blankt. Av de mest kritiska kommentarerna att döma skickade banken därmed ner Sverige i nästa lågkonjunktur. Med några undantag när har kritikerna inte varit så bitska sedan 1992.

I USA har humöret, framför allt de finansiella marknaderna, på mycket kort tid skiftat från tron på den eviga högkonjunkturen till att en hårdlandning av ekonomin blir det mest troliga. Här räckte ett uttalande från centralbankschefen Alan Greenspan för att skicka upp teknikbörsen Nasdaq med över tio procent på en dag. En tredje aktör, den Europeiska centralbanken (ECB), har samtidigt slutat med räntehöjningar samt begränsat antalet positiva uttalanden kring euron, en taktik som av allt att döma visat sig lyckosam då euron äntligen visat tecken på att stärkas.

Lugnare utveckling

Den svenska riksbanken höjde räntan trots förväntningar om en fortsatt låg inflation och tecken på en något lugnare konjunkturutveckling framöver (se artikel om inflationsrapporten på sidan 78). På den efterföljande presskonferensen var det därför inte förvånande hur starkt ledningen betonade riskbilden i sin inflationsprognos. Fyra faror för högre inflation identifierades: lönerörelsen, oljepriset, kronkursen och finanspolitiken.

Men sedan riksbanken presenterade sin rapport har två av de fyra riskerna mer eller mindre desarmerats. En jämförelse av vad som har hänt på den korta tid sedan inflationsrapporten fastställdes internt på riksbanken den 27 november och fram till dags dato visar att:

Oljepriset har sjunkit dramatiskt: ned över 21 procent från 33 dollar per fat till cirka 26 dollar per fat den 8 december.

Kronan har under samma period stärkts med 2,3 procent mätt som ett handelsvägt index mot andra valutor. Mot dollarn är förstärkningen sex procent.

Visst. Det kan vara för tidigt att ropa faran över eftersom dessa båda faktorer erfarenhetsmässigt skiftar snabbt. Men mot bakgrund av att ekonomin i Förenta Staterna tycks vara på väg in i en lugnare utveckling så är det troligt att förändringarna blir bestående.

Hur det tredje riskmomentet, finanspolitiken, ser ut i framtiden kan vara svårare att sia om men om man tar regeringens politik fram till nu som ett rättesnöre så borde inte problemen vara så stora. Än så länge har regeringen hållit emot rätt bra när kraven ställts på att spendera överskottet.

Högre lönekrav

Därmed kokar i stort sett allt ner till det fjärde orosmolnet, frågan om hur löneutvecklingen artar sig. Här är det i och för sig riktigt att lönekraven generellt sett är högre nu än vid den senaste stora avtalsrörelsen 1998. Dessutom är bristen på arbetskraft större och därmed ökar risken för löneglidning. Mot denna bakgrund är det lätt att tolka riksbankens ränteskrammel som en varningssignal till arbetsmarknadens parter om att de skall visa återhållsamhet. Om det skulle visa sig att avtalen hamnar på acceptabla nivåer och löneglidningen inte blir allt för allvarlig blir det svårt för riksbanken att argumentera för nya räntehöjningar under lång tid framöver. Om det tvärtom blir så att löneökningarna skjuter fart kommer det att läggas riksbanken till last att precisionen i den nu aktuella räntehöjningen inte var den bästa – den skulle ha skett tidigare i höstas.

En alternativ utvecklingsväg, en avsvalnande konjunktur, framöver kan leda till krav på räntesänkningar. Särskilt sannolikt att det blir sådana är det ändå inte: Sverige har även efter räntehöjningen en av de lägsta räntenivåerna i världen.

Annorlunda USA

I USA ser situationen delvis annorlunda ut. Centralbankschefens uttalanden parat med allt fler signaler om en snabbare konjunkturavmattning gör att marknaden redan har börjat prisa in kommande räntesänkningar. Den första väntas komma i mars, och om konjunkturen mattas ytterligare kommer den troligtvis att följas av flera. Problemet för den amerikanska centralbanken blir att hantera en dämpad konjunktur, svagare dollar och risken för stigande inflation. Förtroendet för att centralbanken ska klara detta är dock oerhört stort. Men om det skulle visa sig att arbetskostnaderna ökar genom exempelvis svagare produktivitetsutveckling, eller högre löner, kan det bli svårt även för Fed att sänka räntorna och undvika en betydligt hårdare landning av ekonomin.

Det tysta Europa

I Emu-blocket är det däremot förvånande tyst. Nu har euron äntligen börjat stärkas gentemot dollarn vilket bidrar till att dämpa inflationsimpulserna Troligen kommer ledningen för den Europeiska centralbanken att, när någon tid har gått, framhålla valutainterventionernas stora betydelse för att starta denna process. Affärsvärlden tvivlar på orsakssambandet. Som vi konstaterade i vår genomlysning av centralbanken i Afv nummer 43/2000 så finns nyckeln till en euroförstärkning på andra sidan Atlanten. Och det var också mycket riktigt först när rapporterna om en amerikansk konjunkturförsvagning började dugga allt tätare som euro-förstärkningen kom. Det får sägas vara positivt för europeisk ekonomi i stort att ECB nu kan vila på hanen och inte behöver ta till nya tillväxtdämpande räntehöjningar.