Östeuropa ny bubbla

Östeuropafonderna hos de svenska bankerna fick in 1.400 miljoner kronor under januari. Därmed tredubblades kapitalet i fonderna på en enda månad.

Kunderna har lockats av chansen till kraftiga kurslyft. Hittills är de glada. Främst ryska och ungerska aktier har fortsatt förra årets uppgång.

Pengarna som drev upp kurserna på börserna i öst under 1996 kom till största delen från fondsparare i USA och England. De har alltså nu fått sällskap av fondsparare i Sverige.

Mycket få av dessa fondsparare har information nog för att kunna värdera de olika börserna eller enskilda aktier. Och fondförvaltarna har inget val, de har order att se till att fonderna är fullinvesterade. Förvaltarna ägnar sig därför åt att försöka spå vilka aktier som kommer att slå index. Men även om alla aktier är dyra, så måste förvaltarna köpa.

Som diagram två visar är börserna i Östeuropa fortfarande mycket små, vilket gör att när miljarderna strömmar till från fondspararna i väst så stiger börsindex kraftigt. Och fondspararna som styr aktiekurserna har alltså ingen aning om vad aktierna egentligen är värda.

Med till visshet gränsande sannolikhet kommer därför en upprepning av spekulationsbubblan i Mexiko. Som diagram tre visar steg de mexikanska aktiekurserna extremt kraftigt i början av 1990-talet, de nästan tiofaldigades på fyra år. Ändå var det många professionella analytiker som hävdade att dessa aktier var rimligt värderade under 1993 och 1994. Argumenten var delvis samma som för Östeuropa: företagen hade billig arbetskraft och verkade nära en stor, rik marknad.

Men så kom pesokrisen vid årsskiftet 1994/95. Aktiekurserna mer än halverades. Och det var ingen tillfällig nedgång. De som köpte mexikanska aktier under 1993 och 1994 ligger fortfarande rejält på minus. Precis samma förlopp har vid olika tillfällen upprepats på nästan alla »emerging markets«. Naiv optimism blandas med iskall spekulation och driver upp aktiekurserna tills bubblan spricker. Mäklarna är de enda säkra vinnarna, eftersom de har procent på alla affärer som görs.

Frågan när det gäller Östeuropa är mest hur långt på den stigande kurvan börskurserna hunnit. Har de i dag bara hunnit dit där kurserna i Mexiko befann sig i februari 1991 så finns det fortfarande mycket pengar att tjäna (särskilt för den som kliver av i tid). Men är kurserna på samma nivå som i Mexiko i februari 1992 eller februari 1994, så är potentialen betydligt mindre.

I båda fallen gäller det att välja rätt förvaltare. De sex svenska fondföretag som startat Östeuropafonder under 1996 har valt två olika strategier.

Tre har egen förvaltning. S-E-Banken har tre personer baserade i London som ägnar ungefär halva sin tid åt Östeuropa. Handelsbanken har en heltidsförvaltare baserad i Stockholm. Sparbankens förvaltare är även ansvarig för placeringarna i Storbritannien, Schweiz och Italien. Inom organisationerna finns också branschanalytiker, som dock knappast hunnit lära sig så särskilt mycket om företagen i Östeuropa. Därmed återstår att ta råd av mäklarfirmornas analytiker.

Tre har valt extern rådgivning. Nordbanken har ett avtal med schweiziska Credit Suisse. Carlson har valt Österrikes näst största bank, Creditanstalt, som rådgivare. Föreningsbanken har inget formellt avtal och vill därför bara säga att »för fondens placeringar anlitas en större utländsk investmentbank«.

Affärsvärlden har svårt att se att det är någon fördel för svenska fondsparare att betala lärpengar åt Handelsbanken, Sparbanken och S-E-Banken. Det måste vara bättre att betala samma årsavgift och få tillgång till förvaltare och analytiker hos en bank som redan har en lång och bred erfarenhet av företagen i öst.

Information om avgifter och några utländska konkurrenter finns i fondtabellerna.