Personalen ärCarnegies huvudvärk

Pilotskolor och bonus är nog bra. Aktieägare, personal och företagsledning drar åt samma håll. Men ibland går det snett, det visar inte minst exemplet med Securitaschefen Thomas Berglund.

Inte heller i investmentbanken Carnegie är bonusprogrammet väl genomtänkt. Här är det personalen som gynnas på aktieägarnas bekostnad. I Carnegie är grundprincipen följande: Vinsten före skatt delas lika mellan personalen och aktieägarna efter att ägarna har fått ersättning för kapitalkostnaden motsvarande reporäntan (3 procent).

Det är alldeles för generöst mot personalen. Rätteligen borde vinsten delas först över 12 procents avkastning (9 procents avkastningskrav plus ett par procentenheter för att verksamheten är så volatil). Innan dess har bolaget/personalen inte uträttat något extra, något som borde vara kriteriet för bonusberäkning.

Alltså finns det en intressekonflikt inbyggd i systemet när Carnegie gör en vinst på 70-250 miljoner kronor (3-12 procents avkastning efter skatt på eget kapital) före bonus.

Trots ett vinstras på 62 procent under fjolåret gjorde Carnegie en vinst på 616 miljoner kronor före bonus. Den vinsten räcker inte för att motivera nuvarande börskurs. Affärsvärlden spår nämligen inte någon snabb förbättring av marknadsklimatet och därmed är det bara nya kostnadsneddragningar som att säga upp personal, sänka grundlönen eller ändra bonusprinciper som kan göra aktien köpvärd. I alla tre fallen är det personalen som drabbas.

Framtidsutsikterna för Carnegies affärsområden är överlag ganska mörka, även om fondförvaltningen borde kunna visa vinstökning.
Fortfarande är affärsområdet Securities, som består av analysavdelningen och tradingverksamheten, Carnegies största affärsområde även om omsättningen minskade med 32 procent till 1,1 miljarder kronor.

De senaste årens stora nyrekryteringar har dock gjort verksamheten volymkänslig och trots att omsättningen var 20 procent högre än 1998, som kan ses som det senaste normalåret, innebar kostnadsökningarna att analysdelens vinst stannade vid blygsamma 137 miljoner kronor jämfört med drygt 400 miljoner kronor 1998.

Analysavdelningen har haft några mycket framgångsrika år. Marknadsandelen är närmare 10 procent och med tanke på att Carnegie har gjort sig av med folk kan den nivån bli svår att försvara. Neddragningar försämrar arbetsmoralen. Flera högt rankade analytiker kan söka sig från bolaget i slutet av året när de anställda får sälja sina återstående aktier.

Dessutom bör den pressade aktiemarknaden leda till fallande courtagepriser när allt fler institutioner väljer att handla via analytikerlösa firmor, som Instinet och Neonet.

Betydligt bättre bör det gå för fondförvaltningen, det enda del i Carnegie som hade högre vinst i fjol än 1998. Bolaget bör fortsätta att ta marknadsandelar från bankerna de närmaste åren.

Till skillnad från analys- och corporate finance-uppdragen har fondförvaltningsavgifterna inte pressats och väntas inte göra det i någon större utsträckning heller. Sverige har redan låga avgifter i ett internationellt perspektiv.

Carnegies fonder hade en storhetstid under åren 1996-2000. Förvaltat kapital ökade med 300 procent till 80 miljarder kronor och fonderna, överviktade mot IT och telekom, slog branschkollegerna. Under fjolåret har utvecklingen vänt ned. Det förvaltade kapitalet uppgår till 50 miljarder kronor och fonderna har inte slagit index under de senaste två åren.

Det märks i resultaträkningen. Under år 2000 uppgick de resultatbaserade intäkterna till 140 miljoner kronor. År 2001 uppgick dessa intäkter till 7 miljoner kronor och under fjolåret fick inte fonderna en enda krona i resultatbaserad intäkt. Ändå är förvaltningen den del som snabbast kan nå tillbaka till toppvinsterna från år 2000.

En sådan förbättring ser betydligt kärvare ut för corporate finance-avdelningen som efter fina 2000 och 2001 nu redovisar resultatras. Borta är åren när Carnegie tjänade finfina pengar på Telias börsintroduktion och olika fusionsprojekt.

I efterhand framstår börsåren 1999-2000 som hysteriska och de resultat som investmentbankerna gjorde som unika. De höga aktiekurserna fick företagsledare runt om i landet att göra affärer, och cheferna hade aldrig någon anledning att pruta på investmentbankernas fakturor. Någon procentenhets skillnad i avgiften för att börsintroduceras gjorde varken till eller från.

Nu råder i stället eftertänksamhetens tid i lednings- och styrelserum och det gynnar inte investmentbanker. Därmed ska corporate finance-avdelningen på Carnegie vara nöjd om vinsterna stiger till nivåerna från fem år sedan, cirka 200-300 miljoner kronor och inte stirra sig blind på de över dubbelt så höga vinsterna från åren 2000-2001.