Politikerna kliver in i finanskrisen

Den senaste tiden har de globala marknaderna uppvisat beteenden som kan få även den mest inbitne marknadsanhängare att börja skruva på sig.

Börskrängningarna tar som vanligt mest av den mediala uppmärksamheten, men dramatikens centrum ligger i den pågående finanskrisen i USA.

Vi har att göra med en kris som ändrar karaktär allteftersom. Uppmärksamheten har förflyttas mellan subprimelån, CDO:er, så kallade conduiter och monoliners, företeelser som tidigare endast var kända bland de närmast sörjande i branschen. (Se faktaruta på motstående sida.)

Yrvaket, tvehågset och emellanåt klumpigt börjar olika delar av den amerikanska statsmakten att reagera. Det tydligaste exemplet på detta är kanske Ohio-kongressledamoten Marcy Kaptur som i en kongressutfrågning nyligen förväxlade centralbankschefen Ben Bernanke med finansministern Hank Paulson.

Centralbanken Federal Reserve har agerat mest och när börserna föll som knivar världen över förra veckan kallade man till ett omdiskuterat extramöte och sänkte sin styrränta med 0,75 räntepunkter. En extrem åtgärd som ränte-kommittén dessutom var oenig om.

Räntesänkningar är i sig riktiga när konjunkturutsikterna motiverar dem, men tidpunkten fick åtgärden att framstå som ett tafatt räddningsförsök av börserna, och det är inte centralbankernas roll att ingripa när kapitalmarknaden sätter nya prisnivåer på risk.

Men inledande politiska förvirring brukar övergå i resolut krishantering och vi lär få uppleva samma sak igen. USA har mer eller mindre kraschat sitt banksystem förut, men kan också en del om hur man bygger upp det.

Förra veckan meddelade New York State insurance department, tillsynsmyndigheten för delstatens försäkringsbolag, att man inlett åtgärder.

Handhavandet påminner om hösten 1998 då myndigheterna tvingade en rad banker att bilda ett konsortium som tog över förvaltningen av hedgefonden Long Term Capital Management. Det var den dittills största dikeskörningen som finansvärlden beskådat och som då ansågs vara ett hot mot stabiliteten i det finansiella systemet.

Den här krisen, som utgår från den största korrektionen i bostadsmarknaden sedan 1930-talet, lär dock behöva mer än ett konsortium. Krishanteringen av bankkrisen sent 1980-tal och en bit in på 1990-talet ger därför ledtrådar om vad som kan hända denna gång.

Den krisen var en mångårig historia med centrum i de så kallade Savings and loans-instituten. Sedan 1930-talet hade dessa omhuldats politiskt och skyddades mot konkurrens mot att de verkställde amerikernas dröm om det egna huset. Men lönsamhetsproblem jagade i kapp sparbankerna på 1980-talet och branschen var mer eller mindre konkursmässig. Då valde Reagan-administrationen att avreglera branschen. Den skulle växa sig ur sina problem genom en ökad risktagning, var det tänkt.

I slutet av 1980-talet var kraschen ett faktum. Via tungvrickande lagen Financial Institution Reform and Recovery Enforcement Act togs helhetsgreppet. Bland annat bildades ett statligt “städbolag”, the Resolution Trust Corporation, RTC, för att ta över och förvalta de nödlidande lånen, och för att möjliggöra att bankerna (de som hade överlevnadsförmåga) kunde börja om med rena böcker.

RTC tog mellan augusti 1989 och januari 1994 hand om tillgångar från 680 olika sparbanker. Med mottot “Resolving the crisis, restoring the confidence” gjordes det mödosamma arbetet att successivt ta in, värdera och sälja av tillgångarna, framför allt bostäder. Detta ackompanjerades av omvärldens ofta motsägelsefulla krav. Man skulle skydda sysselsättningen på arbetslöshetsdrabbade orter, gynna etniska minoriteter och kvinnliga företagare. Vidare skulle man sälja så fort som möjligt, men avvakta bästa prisläge.

2000-talets amerikanska finanskris är åtminstone inledningsvis mer svårgenomtränglig eftersom de fallerade bostadslånen har paketerats till CDO:er och sålts vidare till investerare. Men bostadskrisen och finanskrisen har blivit så pass omfattande att mer politiska åtgärder än de vi hittills har sett är att vänta.

Åsikten förekommer att centralbanken Federal Reserve ska hålla fingrarna borta från räntevapnet och i stället låta branschen reda ut sina egna problem. Men ett sådant förfarande skulle leda till en långvarig kreditåtstramning, vilket förvärrar den konjunkturnedgång USA är inne i.

För en tid framöver måste krishanteringen få dominera. Först därefter är det läge att dra lärdomar och ändra för framtiden. På dagordningen hamnar då förhoppningsvis sådant som centralbankernas inflationsfokus och syn på obalanser. På den dagordningen återfinns även myndighetstillsynen och kreditvärderingsinstitutens sätt att värdera nya finansiella instrument.

_______________________________________________________

I VAR MANS MUN

Subprime-marknaden:
Marknaden för bostads- och konsumtionslån till individer med svag kreditvärdighet, som därför får betala högre ränta.

CDO:s, collateralised debt obligations:
Ett stort antal lån, till exempel av subprimekaraktär, läggs samman. Med lånepaketet som bas emitteras räntepapper med olika risk och avkastningsmöjligheter som köps av investerare med olika riskönskemål.

Conduiter:
Bankstartade fristående investeringsbolag där man lagt högrisklån, och finansierat dessa med kortfristig utlåning.

Monoliners:
Försäkringsbolag som säljer olika former av garantier till obligationsutgivare, så att dessa kan emittera för lägre kostnad.

CECILIA SKINGSLEY
redaktion@afv.se

Cecilia Skingsley är analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.