Premiär för premiereserv 2001

Få begrepp upplevs som så tråkiga som pensioner ochpensionssystem. Men byt ut orden mot termer som makt,förmögenheter och välbeställd ålderdom! Man vaknar till.Diskussionen blir genast intressant.

Det är därför pensionsfrågan varit sådant sprängstoff decenniumefter decennium i svensk politik (ATP-striden, AP-fondernasutbyggnad, löntagarfonderna, konfiskationen av privatsparande ilivbolagen, med mera). Offentliga pensionssystem styr en nationskapitalbildning med nästan lika stor kraft som beskattningen.Detta inser politiker och intelligenta intresseorganisationer,men knappast den breda allmänheten. Det har märkts vissförundran på gräsrotsnivå över alla turer som varit efter attpensionsberedningen kom med sitt förslag 1994.

Men i förra veckan kom i alla fall en tydlig signal, frånpremiereservutredningen, om att 1994 års riktlinjer håller. Detnya pensionssystemet, som skall träda i kraft 2001, innebär attkonstruktionen med tydlig koppling mellan arbetsinsatser ochpensionskapital består. Det blir ett grundlagsskydd föravgiftsuppbyggda pensioner. Vidare tillgodoses det starkaborgerliga kravet på en privat premiereserv, som ger individenrätt att styra en del av sparandet (två procent av lönesummaneller 10 procent av det totala sparandet).

Utredningen har tittat på propåerna från förra månadenssocialdemokratiska kongress om att AP-fonden skall ha en centralställning i systemet. Förslaget gäller den andel – den såkallade restposten – av framtidens pensionärer som avstår frånatt aktivt välja fondförvaltare för den individstyrda delen. Menutredarna anser att AP-fonderna har för stora begränsningar isina placeringsregler; bland annat är den tillåtna aktieandelenför låg. I stället vill utredningen att det skall inrättas ettsärskilt statligt pensionsbolag, Premiepensionsmyndigheten (PPM),som förutom att förvalta restposten också skall ha ett slagstillsynsansvar för de externa förvaltarna.

Det är inte exakt klart hur PPM kommer att arbeta. Måhändaberikas den svenska finanssektorn med ännu en statlig finansiellinstitution med betydande maktambitioner, liknande de som finnshos de gamla löntagarfonderna. Men någon vänsterideologiskhögborg lär det nya bolaget inte kunna bli. Enligt utredningenskall hela 70 procent av kapitalet ligga i räntebärandetillgångar och bara 30 procent i aktier, varav 10 procentenheteri utländska aktier.

Utredningen under ledning av Hans Jacobsson, en gång chef förbankstödsnämnden, ser ut att ha gjort ett gott jobb. Men därfinns nog en felbedömning. Utredarna tror att restposten blir såhög som 40 procent av de framtida individuella pensionspengarna,bland annat med hänvisning till att PPM tack varestordriftsfördelar kan hålla lägre avgifter än övriga förvaltare.Men kommer verkligen fyra av tio pensionärer att avstå från attvälja egen förvaltare och egna fonder? Nej, det verkarosannolikt. För det första lär SPP, Handelsbanken, Folksam,Carlson och alla de andra förvaltarna dra igång storareklamkampanjer för att få spararna att välja aktivt. För detandra lär nog PPM:s extremt defensiva profil för placeringarnaskrämma bort många sparare – i många fall skall ju kapitaletförvaltas i decennier och då är det orimligt med en så hög andelräntebärande tillgångar som 70 procent.

I vilket fall som helst innebär det nya systemet en ytterligarevitalisering av det svenska fondsparandet. Även om aktieäganderedan idag är en folkföreteelse, sparar de allra flesta relativtsmå belopp. Mellan 1999 och år 2009 kommer totalt cirka 80miljarder kronor i nya pensionspengar att söka sig till densvenska aktiemarknaden.

Nu väntar en remissrunda. Men de värsta stötestenarna verkarvara undanröjda. Inget av de stora partierna vill ta ytterligarestrid i frågan. Sannolikt kan riksdagen ta beslut våren 1998.Det innebär en rejäl försening jämfört med den tidtabell somdåvarande vice socialministern Bo Könberg ochsocialdemokraternas Ingela Thalén gjorde upp 1994. Men det ärknappast förvånande. Makten över den framtida kapitalbildningenär viktig. Pensionsfrågan är brännbar i alla länder. I USA,Italien, Frankrike, Storbritannien och Tyskland pågår stridenfortfarande. I Sverige har vi dock faktiskt fått konsensus ifrågan de senaste åren. Det är framför allt densocialdemokratiska ledningen som insett att man inte kan knipaså många fler poäng på att försöka göra om i ett system som nogde flesta svenskar tycker verkar bra. Det är ett system som gerraka rör mellan arbete och pension, ett visst enskilt inflytandeöver pensionen och ett anständigt minimiskydd för arbetslösa.

Inget politiskt parti och ingen intresseorganisation jublar. Detär ett tecken på att en hållbar kompromiss.