Räkna inte med EMU-loket

Den brittiska finansministern Gordon Brown sällade sig häromveckan till den amerikanska kritiken att länder som Frankrike, Tyskland och Italien gör alldeles för lite för att stimulera sina ekonomier. Det är enligt hans retorik en av huvudorsakerna till att det byggs upp så stora obalanser i världens varuhandel. Hans kritik var främst riktad mot att så lite görs för att få fart på den inhemska efterfrågan.

På många sätt är det en relevant kritik men problemet är att de åtgärder som krävs snarast riskerar att hämma tillväxten på kort sikt.
Konjunkturellt ser det samtidigt, för första gången på många år, lite ljusare ut för euroländerna. Prognoserna för BNP-tillväxten har justerats upp flera gånger under det här året och numera räknar de flesta med att tillväxten ska landa på eller strax över två procent både i år och nästa år.

Den främsta orsaken till de bättre tillväxtutsikterna är den kraftigt stigande exporten. Här fanns tidigare farhågor om att EMU-länderna inte skulle klara av den euroförstärkning som skedde under fjolåret. De farhågorna har visat sig överdrivna. Tvärtom har exporten hittills under året ökat i en takt som inte setts sedan slutet av 1990-talet.

Men nu har indikatorerna för industrin vänt nedåt, troligen som en effekt av något sämre efterfrågan i USA och Japan. Däremot ska man inte vänta sig något ras för exporten. De största och bästa marknaderna finner företagen i de nya EU-länderna, i Ryssland och i Asien exklusive Japan. Marknader som väntas växa i god takt.

Ökad konsumtion
Den stora frågan är dock hur hushållen ska förmås öka sin konsumtion. En dämpad export slår på det allmänna humöret i länderna och en sådan utveckling riskerar att försena sysselsättningsuppgången. I så fall är det svårt att se hur hushållen ska börja använda delar av sitt stora sparande till konsumtion. Något som krävs eftersom inkomstökningarna blir mycket små framöver.

Holländarna har exempelvis enats i ett avtal om lönefrysning för 2004 och 2005. I Frankrike och Tyskland märks liknande tongångar även om det fortfarande rör sig om åtgärder i enstaka storföretag och mer handlar om arbetstidsförlängning utan lönekompensation. I Tyskland införs dessutom hårdare regler för arbetslöshetsersättning. Och även om åtgärderna är nödvändiga så riskerar konsumtionen att hämmas.

Dessutom riskerar en svagare export att elda på de protektionistiska strömmarna som fått ett allt bättre fotfäste, i synnerhet i Frankrike. Där talas det om att införa speciella regler för att hålla tillbaka utflyttningen av företag till låglöneländerna.

Mjukare stabilitetspakt
Mer positivt är förslagen om en ny, mjukare tolkning av den stabilitetspakt som stipulerar hur stora underskott i statsbudgeten som länderna får ha. Den nya tolkningen kan ses som en anpassning till verkligheten eftersom länderna får längre tid på sig att minska underskotten i statsfinanserna. Den här utvecklingen tar bort en del av pressen på länderna att komma med, ur konjunktursynpunkt, feltajmade åtgärder.

Den riktige rysaren i konjunkturspelet är, som vanligt, den europeiska centralbanken (ECB). Den senaste tiden har företrädare för centralbanken börjat varna för stigande inflation. Allmänt tolkas det som att banken förbereder marknaden för en räntehöjning. Det vore en mycket olycklig åtgärd nu när konsumenterna ska ta över som tillväxtmotor.

Sammantaget ser det svårt ut för EMU-länderna att generera högre tillväxt utan fortsatt stark export. Tvärtom ska en tillväxt på lite drygt två procent betraktas som det bästa möjliga utfallet. Riskerna för att prognoserna ska skjutas i sank är överhängande. Och i så fall blir det negativa överraskningar.