Råvaruboomen tar entillfällig paus

Hindersmässans smokingmiddag i Örebro brukar vara en indikator på tillförsikten i den svenska metall- och gruvbranschen. “Ju sämre tider, desto bättre fest”, säger en erfaren deltagare. Förra helgen hölls mötet för 144:e året i rad. 700 personer deltog. Det är en hög siffra, men representerar ändå en viss nedgång jämfört med de tre föregående åren.

Och i detta finns kanske en viss symbolik, för det är tydligt att råvarumarknaden går in i en lugnare fas. Hittills under 2008 har de 25 råvarufonder som marknadsförs i Sverige backat 9 procent i snitt. Det ska jämföras med en avkastning på 15 procent om man räknar ett år tillbaka och hela 83 procent för tre år.

Prisfallet har varit dramatiskt för vissa basmetaller, framför allt nickel och zink. Det har, bland mycket annat, resulterat i en vinstvarning i Boliden, vilket fick aktien att rasa.

För de bolag som använder metall som viktig insatsvara är prisnedgången mer positiv. Tillvaron blir mer förutsägbar, som till exempel för Sandvik.

– Nickelpriset är ju centralt för oss. Det har fluktuerat på ett exceptionellt sätt sedan 2006 från cirka 20 000 dollar per ton till över som mest 50 000 och sedan ner till dagens nivå på 30 000. Mycket av det här har drivits av spekulation, sa Per Nordberg, finanschef på Sandvik, vid bokslutspresentationen.

Kontrasten är slående jämfört med utvecklingen på ädelmetallmarknaden. Där märks ingen avmattning. Platina slår prisrekord och guldpriset har stigit dramatiskt och närmar sig nu den magiska gränsen 1 000 dollar per uns.

Visserligen finns här tillfälliga faktorer på utbudssidan som bidrar till de högre priserna, bland annat krisen för elförsörjningen i Sydafrika som tvingat fram driftstopp i vissa av landets gruvor. Viktigare är dock att guldet ses som en idealisk tillflyktsplats undan dollarraset och oron på de finansiella marknaderna.

En annan, mindre ädel råvara som också stigit mycket i pris är råolja. Men även här har priserna fallit tillbaka något, från nivån 100 dollar per fat till strax under 90 dollar, när detta skrivs.

Man kan säga att råvarumarknaden går åt diametralt olika håll: uppåt för ädelmetall och energiråvara, neråt för industrimetaller. Den sortens förlopp, med samtidiga prisfall och prisuppgångar på olika marknadssegment tyder på att marknaden är nervös. Sådana obalanser brukar ofta förebåda rejäla trendbrott. Kommer då ett sådant trendbrott – som i så fall skulle vara neråt?

Nej, så verkar det inte bli. Att basmetallerna har fallit i pris har sannolikt två orsaker. Den första är avmattningen i USA-konjunkturen. Handelsbankens råvaruanalytiker uppger att varje amerikanskt enfamiljshus innehåller 200 kilo koppar och när byggandet minskar och världens största ekonomi saktar in får det naturligtvis effekt på råvarumarknaden.

Den andra orsaken är att en del finansiella placerare tagit hem vinster efter den fem år långa, nästan oavbrutna uppgången. Enligt Jörgen Kennemar, analytiker på Swedbank, har den internationella finansoron och den osäkra konjunkturen gjort att fondförvaltarnas intresse för att placera i industrimetaller minskat sedan i höstas.

Samtidigt ska sägas att minskningen sker från en hög nivå. Varje någorlunda alert investmentbank har inrättat en enhet för råvarutrading och vi har haft en likartad utveckling när det gäller utbudet av fonder. Intresset har underlättats av att det blivit lättare att handla i råvaror på senare år, bland annat genom så kallade råvaruindexterminer. Det utestående värdet på sådana instrument tiofaldigades från 2000 fram till 2006 då det uppgick till 75 miljarder dollar.

Men sedan dess har alltså marknaden svalnat. Allt tyder dock på att det rör sig om en paus snarare än en final för råvarukonjunkturen. Den slutsatsen är i sig anmärkningsvärd, eftersom 2000-talets uppsving redan har varat väsentligt längre än både råvaruboomen i början av 1950-talet och motsvarande expansionsfas på 1970-talet.

Koreaboomen 1949-51 speglade ett sviktande utbud och ett samtidigt ökat behov av industrimineraler efter att USA tvingats börja rusta upp för att klara försvaret av Sydkorea. Boom nummer två orsakades av Opecs oljebojkott efter Oktoberkriget 1973 mellan Israel och arabstaterna. Då fyrfaldigades oljepriserna, och de ökade energipriserna spillde också över på andra råvaruslag.

En sak skiljer dagens – pausade – boom från de båda föregångarna: dess storlek, bredd och bakomliggande orsak. Och den orsaken är förstås det väldiga Asiens industrialisering. Marian Radetzki, professor vid Luleå tekniska universitet och internationell nestor inom råvaruekonomi, har analyserat de senaste decenniernas råvarukonjunkturer. Hans slutsats är klar: trots de senaste tio årens snabba tillväxt befinner sig Kina fortfarande bara ungefär där Japan var 1950 när det gäller mognadsgraden i industrialiseringen.

Förbrukningen av energi, metaller och andra råvaror kulminerade kring 1990 för både Japan, Västeuropa och USA (däremot har den amerikanska oljeförbrukningen fortsatt att öka sedan dess). Vi skulle alltså ha framför oss ytterligare allra minst ett decennium av tioprocentig kinesisk BNP-tillväxt, med allt vad det innebär både för råvarupriser och – vad värre är – klimatpåverkan.

2000-talets boom är efterfrågedriven. Det förklarar, enligt Radetzki, varför den har hållit i sig längre än de tidigare uppgångsperioderna (som ju bottnade i utbudsbegränsningar). De senaste årens prisuppgång har stimulerat stora investeringar i gruvor och smältverk runt om i världen. Många av dessa anläggningar tas i drift under de kommande åren. Det talar emot en ny superhausse för basmetallerna liknande den 2002-2005.

Å andra sidan kan en starkare världskonjunktur 2009-2010 driva på i andra riktningen. Analysfirman Bank Credit Analyst förutspår redan vad den kallar “råvaruboomens nästa fas”, som kommer att drivas dels av en cyklisk återhämtning i västvärlden, dels av att infrastrukturen byggs ut i världen oberoende av konjunktur.