Reformen som kan skapa Nya Alliansen

I den pyrande diskussionen om en ny skatte­reform håller en dogm på att utformas. Att den är politiskt ogenomförbar. Trots att den skulle applåderas av i stort sett alla ekonomer från vänster till höger.

Men, för att tala med Fröding: ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.” För 25 år sedan genomfördes ju ”Århundradets skattereform” enligt de principer vilka nu diskuteras: sänkta arbetsskatter, mer transparenta kapitalskatter, höjd skatt på konsumtion och boende.

Visst skilde sig förutsättningarna åt. Då var både Folkpartiet och Socialdemokraterna starka; och personkemin mellan ledande politiker möjligen bättre (till exempel Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg). Skattesystemet – kallat perverst och ruttet – var i ännu större behov av förändring. Vidare var fastighetsskatten alltjämt ett brukbart verktyg i lådan.

Men lever vi alldeles självklart i Heidelberg; är tankar på skattereform verkligen bara ett dåligt skämt för den realpolitiskt inriktade?

Angelägenheten? Av allt att döma står välfärdsstaten inför större påfrestningar nu än då, av skäl som demografi och arbetslöshet.

Opinionen? Historien ger gott om exempel på ledare som har varit modiga och reforminriktade i en position av upplevd svaghet. Pressad av kärnvapenrustande ryssar och fiaskot i Vietnam for Nixon till Kina och tinade upp relationerna. Ingvar Carlssons regering 1990/91 lotsade skattereformen i hamn, samt öppnade för EU-medlemskap.

Beträffande förtroendeingivande relationsbyggen, kan det vara en nackdel att flera partiledare är färska och många av ministrarna unga. Men såväl ungdom som erfarenhetsbrist är övergående tillstånd.

Så till fastighetsskatten. Magdalena Andersson verkar (bland annat i en intervju i Affärsvärlden i vintras) uppgiven inför tanken på att ta den striden igen. Fullt begripligt. Det annars inte särskilt skatte­hatande svenska folket gick ut på gator och torg mot fastighetsskatten för tiotalet år sedan. Och vem vet, utan löftet att avskaffa den hade Alliansen kanske inte vunnit makten 2006.

Case closed? Nja, det är ju inte på förhand givet att socialdemokratin måste stå som garant för, och vara motor i, genomförandet. Skulle inte ett seriöst utredningsarbete om en återgång till den förra skattereformens principer kunna utgöra basen för en ny borgerlig allians?

Om Anna Kinberg Batra drar på sig ledartröjan markerar hon välbehövlig självständighet mot förra moderatledningen, som ju avskaffade fastighetsskatten. Samtidigt förvaltar hon den av väljarna uppskattade Nya-moderaterna-idén om ständig omprövning av de politiska instrumenten.

Skenande fastighetspriser i storstäderna, tillsammans med låg ränta och generösa avdrag, har medfört en gigantisk förmögenhetsökning för framför allt redan välbeställda hushåll. Medan unga och inflyttade möter en allt högre tröskel.

Att något radikalt måste göras åt detta borde gå att förklara för ett folk där rättvisetänkandet sitter djupt.

Det allt mer utbredda skattetrixande som handlar om att omvandla arbets­inkomster till kapitalinkomster är också en orättvisa som borde gå att förklara och åtgärda. Att vänstermegafonen Timbuktu nyligen ertappades med fingrarna i den syltburken kan utgöra pedagogiskt exempel.

Höjda konsumtionsskatter är av allt att döma fördelningspolitiskt acceptabla – och nu börjar vi ana ett utrymme för sänkta arbetsskatter, vilket skulle förstärka Alliansens arbetslinje.

Det parlamentariska läge där inget av blocken kan nå majoritet, varken före eller efter 2018, tycks förlama partierna. Reformagendorna är tomma, de ideologiska konfliktytorna osynliga. Almedalsveckan i somras bar syn för sägen. Ebba Busch Thor ville bomba IS, men är det något mer vi minns?

Mitt tips till den politiker som vill visa ­ledarskap är alltså en ny skattereform. Arbetet med, och striden om, denna skulle också vitalisera demokratin. Och därmed också göra tillvaron en smula svårare för populistpartier av olika färg.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika varannan vecka.

Goda ovanor.

Enligt alltid påläste ekonomiprofessorn och författaren Micael Dahlén tar det bara någon vecka, max, att grundlägga en ny vana. Så snabbt plöjer hjärnan nämligen upp nya elektrokemiska vägar genom synapserna. Bra som inspiration till dem av oss som har över­doserat på bränt grillkött, ljummet lådvin och klagomål på vädret i sommar. Tyvärr blir det förstås lika lätt att bryta de nya, goda vanor som vi nu ska tillägna oss.