Reformer för orättvisa

Regeringen talar mycket om reformer för att öka rättvisan. Årets budget sägs vara en reformbudget, vilket brukar betyda att den genom skatter och bidrag går emot marknaden. Den omfördelar därmed resurser till förmån för låginkomsttagare, barnfamiljer, arbetslösa och sjuka.

Även de borgerliga partierna anger gärna rättvisa som motiv för sina förslag. Men vad Sverige skulle behöva är kanske i stället fler orättvise-reformer. En hel del sådana har faktiskt genomförts i denna riktning under senare år. Viktigast är den stora skattereformen i början av 1990-talet.

Minskar stimulansen

Det ligger i sakens natur att det som politikerna älskar att kalla rättvise-reformer ofta har ett pris i form av att de minskar stimulansen till arbete, utbildning och företagsamhet. Ibland kanske de faktiskt stimulerar till både uppfinningsrikedom och hård ansträngning, men på fel sätt, nämligen när det gäller att försöka undgå skatt eller att få så höga bidrag som möjligt.Visst kan det ses som politikens uppgift att utjämna inkomster och livsvillkor, inte minst som de flesta svenskar utan tvivel vill ha en hög grad av jämlikhet i samhället.Men samtidigt som de flesta tycker att det är bra att politiken utjämnar levnadsvillkoren uppstår ibland negativa verkningar. Höga skatter skapar marginaleffekter som får en del personer att välja mer fritid i stället för arbete. Det har blivit alltmer uppmärksammat att marginalskatten kan skapa problem även för låginkomsttagare när den i kombination med bortfallande bidrag skapar så kallade fattigdomsfällor.

Nyttig reform

Ett exempel på en nyttig orättvise-reform i mindre skala är den maxtaxa på barndaghem som regeringen ska genomföra. Den gynnar framför allt höginkomsttagare. I praktiken kommer därför fler välutbildade att välja förvärvsarbete i stället för att stanna hemma med sina barn.Det som bromsar tillväxten i ekonomin, och som så småningom kommer att tvinga riksbanken att höja räntan eller regeringen att strama åt finanspolitiken, är brist på arbetskraft som orsakar löneglidning och i förlängningen högre inflation. Bristen på personal dyker först upp i de yrken som kräver högre utbildning eller särskilda kvalifikationer.

Höjning av lönerna inom vissa områden sprider sig sedan genom kompensationskrav till allt större grupper. Men om man ökar utbudet av framför allt välutbildade personer, så att löneökningarna för dem bromsas, kan man göra tillväxten mera varaktig. I så fall ökar efterfrågan på arbetskraft även i andra delar av ekonomin, där kraven på utbildning är mindre.Ett till synes orättvist gynnande av välbetalda barnfamiljer kan alltså leda till att fler får arbete och att tillväxten i ekonomin ökar. Om sysselsättningen bland lågavlönade ökar kan effekten bli att inkomstskillnaderna i samhället minskar.

Om risken för löneinflation minskar blir det också möjligt för regeringen att ytterligare sänka skatterna. Hela skälet till att regeringen nu låter budgetöverskottet öka så kraftigt är en rädsla för att alltför stora skattesänkningar ska skapa en så hög efterfrågan att inflationen tar fart. Minskar risken för inflation går det alltså att sänka skatterna ännu mera.

En del av de borgerliga partierna hävdar att särskilt maxtaxan men också metoden att kraftigt subventionera barntillsynen innebär en orättvisa mot de familjer som inte utnyttjar daghemmen. Här är det alltså de borgerliga som använder rättviseargumentet.

Utbudet minskar

Men genom att ge bidrag till familjer som väljer att låta den ena maken stanna hemma med barnen minskar man i stället utbudet av arbetskraft. Det bromsar tillväxten och sysselsättningen och tvingar tidigare fram den ekonomiska åtstramningen.

Till detta kommer att den förälder som förvärvsarbetar och har sitt barn i kollektiv barntillsyn ofta betalar in så mycket i skatt att det täcker det offentliga stödet. Många förvärvsarbetande betalar därför indirekt själva sin barnomsorg. Detta gäller förstås särskilt de högavlönade.

Lägre marginalskatt

Lägre marginalskatt för höginkomsttagare är en annan orättvise-reform som skulle få en liknande, men troligen större, effekt på utbudet av kvalificerad arbetskraft. Därmed skulle högkonjunkturen förlängas så att sysselsättningen ökar även i mer okvalificerade yrken. Med minskad risk för inflation skulle skatterna kunna sänkas även för låginkomsttagare.

Även de borgerliga betonar i sina motioner att de vill sänka skatten för särskilt låg- och medelinkomsttagare. Det gäller att göra skattesänkningarna rättvisa om man ska locka väljare. Men den största nyttan skulle nog fortfarande en sänkning av den högsta marginalskatten göra.

En del hävdar att skatterna inte nämnvärt påverkar tillväxten. Men detta strider mot den mest fundamentala tesen i ekonomisk teori, nämligen att priset har betydelse. Lönen kan sägas vara priset på fritiden. Höjs lönen efter skatt stiger samtidigt priset på fritiden. Att priset på fritid i dag är lågt, på marginalen, är säkert en viktig förklaring till att så många vill ha kortare arbetstid.

Alla tjänar

Långtifrån alla skulle öka sin arbetstid vid en marginalskattesänkning. Men det kan räcka med att en liten del av befolkningen gör det för att bristen på arbetskraft ska minska. Med lägre skatt för höginkomsttagare skulle det också bli mera lönande att studera och förkovra sig, vilket på sikt ökar utbudet av kvalificerad arbetskraft. På lång sikt kan alla tjäna på detta.

För lägre inkomsttagare kan en skattesänkning få formen av ett utökat grundavdrag som bara kan användas vid inkomst av tjänst. Regeringen genomför detta smygvägen och i liten skala genom att sänka skatten så att det kompenserar egenavgifterna. Dessa betalas ju inte av pensionärer, som därmed inte får del av skattesänkningen, en reform som får ses som orättvis.

Men det kan finnas skäl att utöka denna orättvise-reform så att arbete gynnas mera på bekostnad av pensioner, a-kassa, sjukförsäkring och andra bidrag eller försäkringsutfall. En del hävdar att genomsnittliga inkomsttagare skulle vara mera betjänta av en allmän skattesänkning än en höjning av grundavdraget. Det senare anses orättvist gynna deltidsarbetande och ferie- eller säsongsarbetande.

Men just en möjlighet till skattefria inkomster upp till en viss nivå skulle kunna öka utbudet av tillfällig arbetskraft på ett sätt som kan hindra flaskhalsar och skadlig löneglidning. Det skulle också ge en laglig möjlighet för till exempel pensionärer att utföra de omtalade hushållstjänsterna. Det skulle i sin tur förmå höginkomsttagare att arbeta mer.

Kapitalskatter

Utflödet av kapital kommer troligen att tvinga fram en sänkning av kapitalbeskattningen. Men en sådan orättvis reform kan motiveras även av andra skäl. Det privata nysparandet har sedan några år helt försvunnit och hushållssparandet är negativt (netto). I dag är det bara staten som sparar, i den meningen att det blir kapital över som kan användas i andra sektorer av ekonomin. En sänkning av kapitalskatten skulle medföra ökat sparande. Ökat privat sparande är i sin tur särskilt nödvändigt för de mindre företagens kapitalförsörjning.

Ökat sparande ökar handlingsfriheten för enskilda hushåll. Det är naturligtvis bättre med 100.000 kronor i sparande som var och en själv kan bestämma över än en andel i statens överskott. Det egna sparandet anses av många ekonomer som särskilt viktigt för nyföretagandet. Om hushållens sparande ökade skulle det dessutom bli möjligt att sänka skatterna ytterligare utan att ökad konsumtion medför risk för överhettning.

Ramaskri

Men en sänkning av kapitalskatten är förstås en typisk orättvise-reform. Spararna gynnas och de skuldsatta missgynnas. Det skulle bli ett ramaskri från villaägarna vars avdragsrätt för räntor skulle minska, medan de som redan har en förmögenhet skulle gynnas ännu mera.Förmögenhetsskatten är redan så orättvis att det är svårt att tänka sig en fortsatt förändring i denna riktning. I princip är ju miljardärer skattebefriade och privatpersoner med sin förmögenhet i aktier kan ju välja o-listan för att slippa förmögenhetsskatt medan personer med villa och avbetalade lån, och kanske en liten förmögenhet vid sidan om, tvingas betala skatt.

Möjligen belyser förmögenhetsskattens principlöshet att det trots allt är politiskt möjligt att införa mycket orättvisa skatter.