”Reinfeldts succé kan bli hans fall”

Fredrik Reinfeldts styrka har blivit hans svaghet. Ensamvargens envetenhet var nödvändig för att göra om moderaterna, ena borgerligheten och slå socialdemokraterna ur sadeln.

Men i vårt genommedialiserade samhälle är sådana asociala egenskaper till nackdel för en stats­minister.

Fredrik Reinfeldt är kanske den mest framgångsrike politikern i Sverige i modern tid.

Nej, jag skojar inte. Låga opinionssiffror och FRA-spektakel kan inte förta att han gjort något alldeles unikt.

Reinfeldt är nog den ende som så tydligt bestämt vad han vill göra och sedan lyckats genomföra det. Redan ett halvår innan han blev utsedd till moderatledare låg planen klar. Moderaterna skulle göras om för att kunna utmana socialdemokraterna. Ulf Kristoffersons och Mats Wiklunds böcker från 2006 har kartlagt en strategi som Reinfeldt envetet höll fast vid.

Främsta medhjälpare var företrädaren Bo Lundgrens medarbetare Anders Borg och Sven Otto Littorin som gick över till Reinfeldt redan innan det stod klart att Lundgren var körd som moderatledare.

Efter att ha gjort om moderaterna, med stundtals så brutala metoder som att ge socialdemokraterna rätt i att partiets politik inte gått ihop, lyckades Reinfeldt få ihop borgerligheten.

Allians för Sverige lyckades slå ut socialdemokraterna från Rosenbad mitt under brinnande högkonjunktur. De nya moderaterna var trovärdigare än socialdemokraterna i jobbfrågan och moderaterna hade inte ens ett eget valmanifest. Alliansens räckte bra för Reinfeldt.

Han hade förstått att de inte går att vinna långsiktiga politiska segrar i Sverige utan att ta hänsyn till att majoriteten i väljarkåren har hjärtat till vänster. Präglingen av socialdemokraternas starka samhälle sitter djupt. Därför blev ”trygghet i förändring” mantrat från det han tog över moderaterna tills han blev statsminister.

Samtidigt kan ingen beskylla Fredrik Reinfeldt för att vara en vindflöjel. Anita Kratz visar i den senaste boken om ensamvargen Reinfeldt (Norstedts), som kom ut i förra veckan, hur konsekvent han drivit linjen om att människor ska ta eget ansvar och försörja sig själva.

Friheten ökar när skatten sänks. Ett klassiskt moderatbudskap. Skillnaden är att de nya moderaterna lyckats genomföra de skattesänkningar som de gamla inte klarade av genom att samtidigt uppfattas som ansvarsfulla.

Kratz avslutar sin välskrivna reportagebok med att konstatera att avskaffandet av ”Bidragssverige” har varit Reinfeldts hjärtefråga från det han blev MUF-ordförande och skrev pamfletten ”Det sovande folket”.

Den unge Fredriks tio budord i pamfletten visar en med Anita Kratz ord ”sträng puritan”. Den enda överraskningen är att Reinfeldts tionde budord som Muf-ordförande löd: ”Bevara barnasinnet och skratta ofta”. Det rådet har han uppenbarligen glömt.

Reinfeldts problem är att det är en sak att följa en plan och driva igenom den i opposition. En helt annan att sitta i regering och hantera varje dags helvete, för att citera Olof Palme.

Då krävs spontanitet och pragmatiskt handlag. Den envise Reinfeldt har alltför ofta fastnat i omöjliga ställnings­taganden och stretat innan han tvingats retirera. Den segdragna FRA-historien är bara det senaste exemplet.

Om man likt en Thorbjörn Fälldin gräver ner sig i detaljerna och har ett omvittnat kontrollbehov så spricker till slut fasaden. Medierna angrips och regeringschefen sluter sig ännu mer. Av den snabbe skämtaren från valrörelsens turnébuss syns inte längre ett spår. Ensamvargens slutenhet kan bidra till hans fall.

I så fall misslyckas Fredrik Reinfeldt med sitt stora mål. Att definitivt bryta den socialdemokratiska hegemonin genom att vinna även nästa val.