Riksbanken under tryck

Stupstocken, ättestupan eller sanningens minut, kalla det vad du vill, men det är vad som numera närmar sig för riksbanken.

När inflationen tog fart i början av 2001 var “tillfälliga inflationsdrivande faktorer” i kölvattnet på galna-kosjukan och stigande olje- och elpriser, argument som det stora flertalet tycktes vara beredda att acceptera som förklaring.

Nu börjar dock allt fler knorra och undra när inflationen egentligen ska sjunka ner till det magiska tvåprocentsstrecket som vi fått lära oss är den sunda nivån.

Tillfälligt eller…

En inflationstakt i december på 2,9 procent fick många, inte minst fackföreningarna, att kräva att riksbanken måste leverera det man lovat.

Det finns dock flera skäl att granska kritiken mot riksbanken eller snarare mot den höga inflation som vi för närvarande har. Först och främst gäller det att klara ut hur det förhåller sig med de “tillfälliga faktorerna” som påstods vara vad som driver upp inflationen.

I april 2001 sköt inflationen i höjden. Prisnivån steg på en enda månad med närmare en procent och den årliga inflationstakten steg till hela 2,8 procent, långt över målet.

Många – faktiskt även i riksbankens egen direktion – hävdade då att det bara rörde sig om temporära ökningar och att inflationen skulle sjunka under de kommande månaderna.

Prishöjningar ligger fast

Och visst kan det finnas priser, exempelvis bensinpriser, som kan fungera på det sättet men de flesta prishöjningar biter sig kvar och påverkar inflationen under en tolvmånadersperiod. Så till exempel dras hyreshöjningar knappas tillbaka nästa månad. De ligger kvar och påverkar inflationen fram till nästa gång det är dags att omförhandla hyrorna. Det dröjer alltså faktiskt fram till i april i år innan vi får svar på frågan om inflationen verkligen har bitit sig fast.

Men riksbanken får ändå svårt att värja sig mot kritiken att bankens prognosmakare har varit rätt dåliga på att förutse det senaste årets inflationsutveckling. De började med att de missade inflationsuppgången i april och har sedan dess fortsatt med underskattning av inflationen under i stort sett hela tiden fram till nu.

Ett av skälen till att inflationen envist legat högre än väntat är den fortsatt svaga kronan. Ett annat är just att prishöjningarna ligger fast och har spridit sig igenom allt större delar av ekonomin. Inte minst i detaljhandeln har priserna ökat markant under senare tid.

Trots detta har riksbanken avstått från räntehöjningar. Bakom det ligger givetvis den globala, ekonomiska osäkerheten. När det nu börjar ljusna på konjunkturhorisonten blir frågan vart riksbanken ska ta vägen med sin styrränta.

Ränterisk

Den första slutsatsen som kan dras är givetvis att det är i stort sett omöjligt för riksbanken att sänka räntan i dagsläget, bland annat mot bakgrund av den fackliga kritiken om missat inflationsmål. Däremot skulle det väl heller inte ses med särskilt blida ögon i dessa kretsar om riksbanken faktiskt gjorde slag i saken och höjde räntan. Återigen skulle det drabba deras egna medlemmar.

Med fortsatt osäkra globala utsikter är det också svårt att höja räntan och dessutom pekar riksbankens och många andras prognoser mot en inflation kring eller under 2 procent under det kommande året. Frågan är om det räcker. Prognoserna för januari och februari pekar mot en inflationstakt på över 3 procent. Det innebär att debatten blir hög och kritiken mot riksbanken hård och att en räntehöjning trots allt ligger i korten.