Riksbankens makt kraftigt överdriven

För den som är sugen på att kasta in en brandfackla i den ekonomisk-politiska debatten eller synas på marknaden finns det inget säkrare sätt att få uppmärksamhet än att angripa penningpolitiken. Klart att räntediskussionen får utrymme i media (tro mig, jag vet): Den är lätt att personifiera (Dennis, Greenspan, Bäckström, Trichet), synbart lätt att exemplifiera (höj eller sänk styrräntan) och kvantifiera (så drabbas du av högre ränta!).

Men tidvis är penningpolitiken lika överhajpad som Melodifestivalen. Den uppmärksamhet som blir följden av varje rörelse en centralbank gör (eller inte gör) står inte i rimlig proportion till de faktiska effekterna på ekonomin.

När detta skrivs ligger marknadens förväntningar på att Riksbanken har höjt reporäntan till runt 4,00 procent vid årsskiftet. Själv är jag lite mer försiktig. Jag tror att låga elpriser, sjunkande oljepris och svaga importpriser på kläder innebär att inflationstakten blir lägre än vad Riksbanken har räknat med. Mot bakgrund av lite svagare tillväxt globalt när USA mattas, tror jag att Riksbanken tar en paus på 3,50 procent innan de fortsätter att höja efter årsskiftet. Om vi får rätt är krigsrubriker att vänta. Men hur stor är den praktiska skillnaden i effekterna på tillväxt och inflation mellan de två scenariona? Troligen försumbar.

Jag tror faktiskt att alla på Riksbanken är lite förvånade över detta fokus på små förändringar i penningpolitiken.

Riksbanken har faktiskt visat själva i siffror hur liten effekten kan vara av det de gör. Under hösten och vintern 2005 redovisade man två parallella prognoser i sina inflationsrapporter: en som visade vad som hände om man höjde räntan som väntat, och en som visade vad som hände om man inte gjorde någonting alls (konstant reporänta). Skillnaderna var förbluffande små. Jag var själv fascinerad av att så få påpekade denna minimala skillnad.

Då, hösten 2005, räknade till exempel marknaden med att räntan skulle höjas med 90 punkter 2006 och ytterligare 60 punkter 2007-08. Enligt Riksbankens beräkningar skulle BNP-tillväxten bli 3 procent 2006, om man höjde. Gjorde man ingenting skulle tillväxten i stället bli 3,3 procent. Två år efter att höjningarna inletts skulle skillnaden i inflationstakt inte vara högre än 0,3 procent! Inte så man trillar av stolen precis. (Som en parentes kan vi ju dessutom konstatera att Riksbanken faktiskt till slut höjde räntan betydligt snabbare, 150 punkter, men att tillväxten ändå blev mycket högre, runt 4,5 procent!)

Nu finns det nog goda skäl till att Riksbanken slutat redovisa två utfall. Att göra en prognos med konstant reporänta är nog omöjligt, och rimligen underskattade Riksbanken effekterna av högre ränta. Men det gav oss en antydan om att effekterna kanske är mycket mindre än vad vi tror, eller diskussionen ger sken av. Det finns också en del forskning, bland annat hos Riksbanken, som pekar på att effekterna av ränteförändringar i framför allt små och öppna ekonomier är små och osäkra.

Men den större diskussionen då? Till exempel den som följde när riksdagens finansutskott i höstas lät två externa forskare utvärdera penningpolitiken. De kom fram till att Riksbanken (som på det hela taget fick bra betyg) ändå misslyckats de senaste åren eftersom inflationen legat under målet flera år i rad.

I sak är det rätt. Jag tror också att Riksbanken, hur mycket de än förnekar det, omedvetet och av historiska skäl har lättare att acceptera lite för låg inflation än lite för hög. Men lite perspektiv vore kanske på sin plats. När jag började arbeta som finansjournalist i skarven mellan 1980- och 1990-tal låg inflationstakten i Sverige på 10-12 procent. De föregående tjugo åren hade KPI ökat med drygt 8 procent per år. Tänk om någon hade sagt att det skulle bli ett ramaskri i Sverige 15 år senare för att inflationen blev i snitt 1,5 procent i stället för 2 procent! Han eller hon hade troligen blivit utskrattad.

Diskussionen är nästan lika absurd i USA. Den hetaste frågan sedan ett halvår tillbaka är om Federal Reserve inte kan sänka räntan redan under kommande halvår, utan måste hålla den oförändrad, eller kanske till och med höja den. Alltså, är dess styrränta Fed funds 5,0, 5,25 eller 5,50 procent om sex månader?

Det är fullt förståeligt att aktörer på räntemarknaden är upptagna av det, de kan ju ta positioner på det. Men alla vi andra? En skola säger att finansiella marknader i slutändan är resultatet av strömningar i globala likviditetsflöden. Men inte ens i det perspektivet kan man rimligen bli upphetsad av så små förändringar.

Det finns ett par andra faktorer som jag tycker är värda att fundera på.

För det första, hur mycket påverkar centralbankerna inflationen? Alla är överens om att de senaste tio årens penningpolitik har varit mycket lyckosam i att få ned inflationstakten globalt. Övergången till oberoende centralbanker med inflationsmål och rörliga växelkurser är förklaringen.

Men de senaste tio åren sammanfaller också med ett regimskifte i finanspolitiken. Finanspolitiken har inte tillåtits att löpa amok. De senaste tio åren sammanfaller också med en global utbudschock när Asien och Östeuropa inlemmats i den globala ekonomin och med it-utvecklingen. Produktivitetsmiraklet i länder som USA och Sverige, den globala prispressen på varor – hur stor roll har det spelat för att inflationen varje år blir lägre än väntat? Jag vill inte förminska deras prestation, men nog har det varit lättare att vara centralbankschef 1995-2005 än 1975-1985.

För det andra, Sveriges tillväxt nu, och framöver, lär knappast stå eller falla med om Riksbanken höjer räntan med 50 punkter eller 100 punkter. Det troligaste är ju att det är arbetsmarknaden som blir avgörande (på så sätt får man ändå säga att hösten varit välgörande, det händer saker och det diskuteras friskt).

För det tredje, diskussionen blir lätt absurd eftersom den antyder en precision i penningpolitiken som troligen inte finns. Osäkerhetsintervallet kring var inflationen ska hamna sommaren 2009 är ju enormt. Ändå har jag suttit i timslånga möten med ledande analytiker och diskuterat om huruvida Riksbanken ska höja i april eller augusti!

Jag är övertygad om att makro är en viktig pusselbit för den som handlar med svenska aktier. Men det finns makro och det finns makro. Jag är ganska säker på att en svensk aktieförvaltare kommer att tjäna betydligt mer på att få grepp om produktivitetsutvecklingen i svensk verkstadsindustri än att gissa rätt om Fed sänker Fed funds innan sommaren.

Men det blir ju som med Melodifestivalen; alla förutsätts ha en åsikt. Och nu har jag visst uttryckt ännu en.

Fotnot: Mattias Sundling är analyschef på HQ Bank och återkommer var fjärde vecka med en krönika i Affärsvärlden.