(s)-märkta jobb sökes

De fyra LO-förbundens DN-utspel om att införa avdragsrätt för hushållstjänster en vecka före (s)-kongressen gjorde ledande socialdemokrater rasande. Byggnadsordföranden Hans Tilly & Co fick visserligen inte med sig vare sig LO-ledningen eller kongressen, men de väckte debatt. Och de visade att det finns en spricka, om än inte så stor, i leden när det gäller de så kallade pigavdragen.

Men pigavdragen är bara en symbolfråga. Den stora striden gäller om (s) är beredda att låta marknaden för tjänstejobb utvecklas eller om partiet ska fortsätta att klamra sig fast vid föreställningen att industrin står för jobbtillväxten här i landet. Det gör den nämligen inte längre. I slutet av 80-talet var drygt en miljon svenskar anställda i produktionsindustrin, i dag är antalet cirka 700000, trots hög tillväxt och rekordvinster.

Ett år före valet är jobbfrågan brännhet för (s). Finansminister Pär Nuder meddelade under kongressen för ett par veckor sedan att arbetslöshetsmålet åter står högst upp på den politiska agendan. Och redan i höstbudgeten aviserades omfattande åtgärder för att få ner arbetslösheten, främst genom åtgärder riktade mot den offentliga sektorn. Därmed fortsätter socialdemokraterna på den bana de slog in på när de övertog makten 1994.

På kort sikt kan det fungera. Det har redan skett en vändning på arbetsmarknaden och antalet nyanmälda platser stiger.
Men antalet sysselsatta är fortfarande långt under nivåerna från slutet av 1980-talet och den förhållandevis starka konjunkturen de senaste fyra åren har genererat förvånande få riktiga jobb. Och frågan är vad som sker med sysselsättningen när konjunkturen än en gång viker nedåt.

Den borgerliga alliansen bedriver opinionsbildning som pekar på att arbetslösheten ligger högt över den officiella bilden.
Men även om man håller sig till den offentliga statistiken är antalet öppet arbetslösa i dagsläget 5,6 procent vilket är långt över målet på 4,5 procent. Räknar man in dem som befinner sig i olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder stiger siffran till 8,1 procent. Lägger man dessutom till antalet studerande som egentligen skulle vilja jobba stiger siffran med ytterligare ungefär 1,9 procent av arbetskraften.

Så enligt vedertagna definitioner skulle man kunna hävda att den totala svenska arbetslösheten ligger någonstans kring 10 procent.

Andelen sysselsatta på den reguljära arbetsmarknaden i åldergruppen 20-64 år är 77,4 procent och också det klart under regeringens mål på 80 procent. Ungdomsarbetslösheten är 17,0 procent, som även vid en jämförelse med förment tröga EU-länder som Tyskland och Frankrike är en hög siffra. Nyutexaminerade från högskolan har heller ingen vidare lysande framtid eftersom ungefär en femtedel av de arbetslösa har minst en tvåårig högskoleutbildning.

Som arbetsmarknaden ser ut i dag finns det helt enkelt inga möjligheter att nå sysselsättningsmålen. Alldeles för många har försvunnit ut ur arbetskraften eller är på andra sätt svårplacerade. Inte ens regeringen själv tycks tro att målet om 80 procent sysselsatta går att nå, utan räknar med att sysselsättningsgraden är 77 procent år 2007. Och Konjunkturinstitutet konstaterar i sin senaste lönebildningsrapport att en sysselsättningsgrad på 80 procent i princip är omöjligt att nå de närmaste tio åren.

LO hävdar att den höga arbetslösheten främst är ett efterfrågeproblem. Detta trots att den svenska tillväxten har varit högre än USA:-s under perioden 1997-2005. Därför är kravet från LO:s sida att Riksbanken ska fortsätta med sin extrema lågräntepolitik så länge det inte syns en ordentlig vändning på arbetsmarknaden. Men det paradoxala i dagens situation är att svenska folket sparar för mycket, lånar för snabbt och konsumerar fel saker. Sparkvoten ligger på dryga 8 procent av de disponibla inkomsterna, låneökningstakten är 12 procent per år och i detaljhandeln ökar försäljningen med drygt 5 procent.

Det som saknas är konsumtion av tjänster men där tycks det finnas ett kostnadsproblem som gör att svensken i gemen inte är så villig att handla tjänster trots en god inkomstutveckling. Det var främst under de goda åren i slutet av 1990-talet som vi såg en kraftig ökning av tjänstekonsumtionen som i sin tur genererade en betydande sysselsättningsökning.

Ett sätt att öka konsumtionen av privata tjänster hade varit ett så kallat pigavdrag. Även om det tvistas om effekterna av ett sådant avdrag har det finska försöket gett några tusen nya jobb och framför allt gjort svarta jobb vita och skapat en ny arbetsmarknad för lågutbildade. Socialdemokraterna tycks däremot ha fastnat i synen att subventionering av tjänster av den här karaktären enbart är något positivt så länge de går över den offentliga sektorn.

De allt lägre räntorna har samtidigt haft effekten att den gett regeringen ett stort utrymme för ekonomiska reformer. Så sent som 1998 betalade staten cirka 120 miljarder kronor årligen i räntor på statsskulden. I år räknas räntekostnaden bli lite drygt 30 miljarder enligt riksgäldens bedömning. I flera fall har pengarna också utnyttjats väl, som exempelvis sänkningen av inkomstskatterna eller reformeringen av 3:12-reglerna som kommer att bidra till nya jobb.

Men merparten av utrymmet har använts till ökade offentliga utgifter som bidrag till kommunerna och till arbetsmarknadspolitiska satsningar. Nu skall ytterligare pengar pumpas in i åtgärder med tveksamma effekter. De flesta av sysselsättningsåtgärderna som aviserades i höstbudgeten hamnar i offentlig sektor och i de fall jobben hamnar i privat regi är risken betydande att de tränger undan reguljära jobb som skulle ha tillkommit ändå. Att de som sysselsätts med åtgärder inte egentligen har syftet att hamna i offentlig sektor betyder heller inte att det inte blir så. Som exempel kan nämnas att av de ungefär 10000 som fått sin sysselsättning genom friåret så har ungefär två tredjedelar hamnat i offentlig sektor.

Sysselsättningen i offentlig sektor tycks också ha blivit extremt konjunkturberoende, vilket minskat dess värde som stabiliserande faktor och konjunkturutjämnare. När konjunkturen viker och intäkterna minskar så tvingas främst kommunal sektor att strama åt ordentligt. Det blev tydligt under 2003 och 2004. Och i uppgångar slukar den offentliga sektorn arbetskraft, något som vi kommer att få se under nästa år. Då bidrar offentliga sektorn till att arbetsmarknaden snabbare slår i kapacitetstaket och Riksbanken tvingas till räntehöjningar som snabbt kommer att gröpa ur finanserna för såväl stat som kommuner.

Vissa bedömare hänvisar till globaliseringens effekter på arbetsmarknaden och utflyttningen av jobb till låglöneländerna när de vill förklara den svaga sysselsättningsökningen i Sverige under senare år. Men det skulle krävas omfattande åtgärder för att hålla kvar industrin i Sverige, och frågan är om det ens skulle gå.

Någon svensk industrikris existerar inte. Tvärtom ståtar vi med ett export-överskott på cirka 150 miljarder eller 6 procent av BNP. Kapacitetsutnyttjandet i industrin ligger på över 90 procent och lönsamheten slår alla tidigare rekord. Att ytterligare stimulera industrin är i sig ingen framkomlig väg för att öka sysselsättningen. Tvärtom får vi vara mer än nöjda med den svenska industrins framgångar även om antalet anställda sakta med säkert kommer att krympa.

Nästa år talar mycket för att vi kommer att få se en ordentlig uppgång i sysselsättningen. Den kommer framför allt att drivas av det konsumtionsutrymme som skapats direkt eller indirekt av de låga räntorna. Ökat husbyggande, stark privat konsumtion och ökade offentliga satsningar kan nästan helt och hållet spåras till det låga ränteläget. Då kommer jobbdebatten att dö, vilket gynnar (s) inför valet.

Däremot är det ytterligt osäkert hur varaktig den sysselsättningsuppgången kan tänkas bli. De strukturella problemen på den svenska arbetsmarknaden består. Blir högkonjunkturen långvarig slår vi snabbt i taket för vad svensk arbetsmarknad egentligen klarar av. Alltför många har försvunnit ut ur arbetskraften under 1990-talet och vi står inför ett demografiskt problem när allt fler 40-taliser försvinner ut ur arbetskraften.

På lång sikt sitter (s) i en rävsax. Industrijobben ökar inte, de nya jobben måste komma från tjänstesektorn. Sverige måste få en bättre efterfrågan på privata tjänster, som har varit den stora drivkraften bakom sysselsättningsuppgången i alla länder som framgångsrikt skapat nya, varaktiga arbetstillfällen.

Tjänstesektorn handlar ju om så mycket mer än städhjälp åt hushållen, exempelvis byggjobben. Men det är extremt politiskt känsligt att diskutera de åtgärder som krävs för att få tjänstesektorn att växa, som en reformering av tjänstebeskattningen. Ytterst handlar det ju om priset på tjänsterna. Vi svenskar trodde att det bara var industrijobben som kunde flytta ut, så var det inte. Nu faller priset även på kvalificerade tjänster som tandvård.