Så bör Odell stycka Telia Sonera

Vi skippar den ideologiska diskussionen om privatiseringarnas fördelar och nackdelar. Det finns andra bekymmer: Minst två bubblande surdegar. Rosenbads utförsäljningsgäng är garanterat plågsamt medvetna om saken.

Svenska staten är fortfarande överlägset största ägare till Telia Sonera. Tillsammans med finländska staten kontrollerar regeringarna 51 procent av rösterna. Privatiseringsminister Mats Odell pekar ut jätteposten som ett av sex försäljningsobjekt, och har redan krängt aktier för 18 miljarder kronor.

Den ena surdegen: Öst. Långt ifrån en marginell verksamhet. Det finns analytiker som hävdar att snart hälften av koncernens börsvärde hänger på Eurasien.

Här finns de snabbväxande och ledande mobiloperatörerna Turkcell i Turkiet och Megafon i Ryssland. Drömbolag för en stagnerande tillväxtsökande nordisk kommunikationskoncern. Men – och det är ett stort men – förre vd:n Anders Igel lyckades aldrig ta kontroll över bolagen.

I Megafon blockeras Telias ambitioner av president Vladimir Putins favoritoligark Michail Fridman och hans Alfa Group. I Turkcells ordförandestol sitter en annan mästare på bysantinska intriger, investmentbolaget Cukurovas ägare Mehmet Emin Karamehmet.

Utan att gå in i detalj på de mycket komplicerade och ofta sammanflätade rättstvisterna som omger dessa tre aktörer, kan vi konstatera att Telia under Anders Igel har haft enormt stora svårigheter att fullfölja ambitionen att ta majoriteten i Turkcell och Megafon. Om efterträdaren Lars Nyberg ska lyckas bättre är högst oklart.

Michail Fridman har sträckt ut handen till Telia, och en uppgörelse med Alfa skulle kunna lösa knutarna. Men för den svenska regeringen vore det plågsamt att göra affärer med en ännu inte rumsren ryss. Att ryska intressen skulle få inflytande över accessnätet, en integrerad del av totalförvaret i både Finland och Sverige, ger kalla kriget-ilningar.

I öst finns också ägarbolaget Fintur, där de lönsamma innehaven i länder som Kazakstan, Azerbajdzjan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Georgien, Moldavien och Afghanistan är parkerade. Telia Sonera kontrollerar visserligen Fintur. Men dessa länder är knappast mönsterdemokratier och både affärsrisken och den politiska risken är omfattande.

I förra veckan beslöt fondförvaltaren Banco att tills vidare frysa alla förvärv av nya Telia Sonera-aktier. SvD:s avslöjande om att kommunikationskoncernen är affärspartner med Uzbekistans envåldshärskare Islam Karimov blev droppen. Att Banco säljer hela sitt innehav är inte uteslutet. En pinsam historia för ett halvstatligt bolag.

Den andra surdegen är accessnätet. Under den vinterfrusna nordiska myllan ligger det gamla kopparnätet nedgrävt.

I Sverige har Telia Sonera i praktiken monopol på accessnät till privatpersoner, och tillgången säljs en gros till konkurrenterna. Även om bolagets representanter aldrig skulle medge att så är fallet, ger accessnätet en teoretisk möjlighet att retas med långa handläggningstider och höga avkastningskrav.

Detta märkliga hate and love-förhållande har skapat en aldrig sinande ström av rättstvister, där inte minst Stenbeckskontrollerade Tele 2 aldrig tröttnar på att anmäla Telia Sonera till Post- och telestyrelsen, PTS.

Mats Odell lovar att försöka lösa problemet för gott innan staten släpper kontrollen över Telia Sonera. Den 18 mars lägger regeringen en proposition, som sneglar på privatiserade British Telecoms lösning, med (förhoppningsvis) vattentäta skott mellan accessnätet och resten av koncernen.

Metoden kallas funktionell separering: Telia Sonera får behålla kopparnätet mot att de lovar att inte mobba konkurrenterna.

Hur kan alla dessa till synes hopplösa knutar lösas? Jo, med ett alexanderhugg.

En styckning av Telia Sonera framstår som alltmer logisk, ett lönsamt alternativ till dagens spretiga koncern:

Å ena sidan det lite tråkiga traditionella Telia Sonera, som säljer bredband, mobilabonnemang och fast telefoni till goda marginaler, om än stagnerande.

Å andra sidan Eurasien, tillväxtcaset i Långtbortistan. En helt annan typ av affär.

Frågan är vem som blir glad av kombinationen. Telia Sonera kan i stället delas upp i tre separata börsbolag. Hur mycket de enskilda bolagen ska värderas till är ingen exakt vetenskap, men sannolikt kommer en uppdelning att synliggöra värdena i bolagen, som det heter på analytikersvenska. Summan av delarna är större än helheten, som i skrivande stund värderas till 216 miljarder kronor på Stockholmsbörsen.

1. “Skanova”:
Börsvärde: 8-12 miljarder.
Accessnäten i Norden och Baltikum läggs i ett oberoende börsnoterat bolag, Skanova, och delas ut till Telia Soneras aktieägare. På så vis blir inte gränsdragningsproblematik och värderingar en avgörande fråga. Svenska och finländska staten kan dessutom behålla majoriteten och därmed kontrollen över det strategiskt känsliga kopparnätet.

2. “Eurasia Telecom Holding”:
Börsvärde: 80-120 miljarder.
Snabbväxande hel- och delägda mobilbolag i öst. En verksamhet som lockar samma typ av investerare som Millicom. Senaste kvartalet är nära hälften av rörelseresultatet från Eurasiendivisionen. Men eftersom de två tyngsta innehaven inte är konsoliderade är kassaflödet betydligt skralare. Med öst som ett separat bolag kan finländska och svenska regeringen göra upp med turkar och ryssar utan att begå politiskt självmord.

3. “Telia Sonera”:
Börsvärde: 130-160 miljarder kronor.
Rest-Telia. Den västeuropeiska och baltiska kärnverksamheten, tjänsteföretaget i kommunikationsbranschen. Ett bolag som lockar investerare som vill se hög och stabil direktavkastning. Ett bud från en global operatör som Vodafone eller Telefonica är inte alls omöjligt och gör knappast caset sämre.