”Så tar vi oss ur finanskrisen”

Nu är goda råd dyra. För första gången sedan depressionen på 1930-talet kommer världens rika länder att uppleva att tillväxten minskar 2009. Finanskrisen utlöser en bred ekonomisk kris som inte lämnar någon oskadd.

Vad kan man göra för att recessionen inte ska bli alltför lång och djup?

Det är dags för de flesta regeringar att slå sönder spargrisen och satsa sparslantarna på att försöka rädda ekonomin. Många länder har tomma spargrisar och får gå till pantbanken.

Visst kapar centralbankerna räntorna i stora hugg när inflationshotet snabbt har försvunnit. Men räntesänkningarna räcker inte. Effekten dröjer och bankerna är sämre på att skicka sänkningarna vidare på grund av finanskrisen.

I realekonomin drar företagen ned på investeringar, hushållen minskar konsumtionen och exporten faller. Är det någon som ska fylla tomrummet i efterfrågan är det den offentliga sidan. Finansdepartement i huvudstäder världen över söker frenetiskt efter stimulansåtgärder. Någon mirakellösning finns inte, ingen ”silver bullet”. Med svaga statsfinanser i många länder är ammunitionen begränsad. Samtidigt måste räddningsplanerna för banksektorn genomföras, vilket också kostar.

Stimulansåtgärderna ska ha effekt på relativt kort sikt, men också vara nyttiga långsiktigt. Framför allt måste de vara förtroendeingivande för att få hushåll och företag att tro på en ljusare framtid. (Helst inget onödigt fläsk åt lobbande specialintressen.)

Internationella valutafonden IMF anser att särskilt USA, Tyskland och Kina har utrymme att satsa budgetpengar på ”välriktade” stimulanser. Tyskland har fört en disciplinerad budgetpolitik under de goda åren. Och förra veckan lade den tyska regeringen fram ett paket på 23 miljarder euro i statliga stöd, varav 10,5 miljarder i federala pengar. Småföretag får fördelaktiga lån, maskininvesteringar får gynnsamma avskrivningar, investeringar görs i infrastruktur, ett Rot-avdrag införs och nya miljöbilar slipper skatt i två år.

Förbundskansler Angela Merkel beskrev paketet som en bro över det mörka året 2009 för att ta landet till fast mark 2010.

Kina har samlat på sig enorma reserv­er och har råd. I söndags tillkännagav regeringen ett massivt program på 586 miljarder dollar för att driva på den inhemska efterfrågan. Kina ska investera i infrastruktur, särskilt transportnät och elektricitet, bostäder för låginkomsttagare och återuppbyggnad i den jordbävningsdrabbade Sichuan-provinsen. En reform av momssystemet ska också sänka skatten för företagen.

USA har egentligen inte råd. Budget­underskottet väntas redan i år nå över 5 procent av BNP och spås rusa i väg de närmaste åren – minst upp mot 9 procent 2010 utan ytterligare åtgärder. Ändå har USA inte mycket annat val än att sätta sig ännu mer i skuld. USA har inte de stora transfereringssystemen (som arbets­löshetsbidrag) som finns i Europa och som stabiliserar en nedgång.

Den nyvalde presidenten Barack Obama vill ha ett stimulanspaket ”snarare förr än senare”, helst under ”lama anka”-perioden innan han själv och den nyvalda kongressen tillträder i januari.

Obama vet att en rivstart behövs redan innan startskottet går för hans ämbets­period. Han har lovat skattesänkningar till medelklassen, infrastruktursatsningar och hjälp till bilindustrin. Demokrater i kongressen har talat om åtgärder på 150 miljarder dollar, men mycket mer behövs.

Storbritannien, Frankrike och Italien har slarvat under högkonjunkturen och står med tomma spargrisar. Den brittiske premiärministern Gordon Brown ­predikade budgetdisciplin som finansminister, men har låtit underskottet växa i högkonjunkturen, vilket givetvis är ­livsfarligt. I slutet av oktober skrotade han sin gamla gyllene regel om att budgeten ska vara i balans när investeringar räknas bort. Bakslaget skyller han helt på ”den globala krisen utan motstycke”.

De notoriska budgetsyndarna Frankrike och Italien har som vanligt inte samlat några reserver i ladorna. Krisen ger också dem chansen att plocka fram gamla marknadsfientliga, protektionistiska käpphästar ur byrålådorna. Äntligen är massiva statliga interventioner rumsrena igen, utbrister president Nicolas Sarkozy och premiärminister Silvio Berlusconi med en mun. Man tar sig för pannan. Länderna överväger dock också olika stöd åt företag och budgetnedskärningar.

Vilka stimulanser får snabb effekt under 2009? Vilka ger förtroendet tillbaka? Regeringarna sitter med sina slantar rasslande i händerna och undrar var de ska satsas.

Även om stora infrastruktursatsningar kan vara långsiktigt rätt tar de lång tid att sjösätta. Tillfälliga investeringslättnader för företag är normalt ingen bra idé. Men i detta onormalt svåra läge kan de över­vägas.

I USA och Spanien har man prövat skatterabatter direkt till skattebetalarna. Men de kan vara ineffektiva om skrämda hushåll hellre sparar än spenderar. Däremot ökar lägre inflation den disponibla inkomsten på liknande sätt och känns mer permanent än en enstaka check från statskassan.

En momssänkning syns också direkt på prislappen. Är den tidsbegränsad uppmuntras folk att köpa medan extra­erbjudandet varar. I Tyskland blev det köprusch hösten 2006 inför momshöjningen till 16 till 19 procent i januari 2007.

Hopp om att undvika depression finns när en stor del av världen inser allvaret.