Se upp för regleringar

Modern militär konflikthantering präglas av egenheten att man med hjälp av morgondagens teknologi försöker lösa dagens utmaningar med kunskaper baserade på gårdagens erfarenheter.

Tio månader in i den internationella kreditkrisen kan man konstatera att finanssektorn och dess regelmakare befinner sig i ungefär samma läge. Gammal kunskap ledde snett. Den finansiella ingenjörskonsten är en enastående men svåröverblickbar kraft och just nu är det mest svårigheterna som dominerar.

Hittills (per den 3 juni) har amerikanska banker redovisat nedskrivningar och kreditförluster på sammanlagt 166 miljarder dollar. Samtidigt har de amerikanska bankerna tagit in nytt kapital för sammanlagt 148 miljarder dollar. För de europeiska bankerna är motsvarande siffror 199 miljarder dollar i nedskrivningar samt kreditförluster och 125 miljarder i nytt kapital.

En febril utredningsverksamhet pågår inom och mellan internationella samfund som Financial Stability Forum, Baselkommittén, BIS, IOSCO, IASB med flera.

Nuvunna kunskaper behöver vaskas fram och landa i uppdaterade regelverk. Det gäller att ligga i framkant, att snabbt etablera sanningen om krisförloppet innan någon annan hinner före och gör en mindre smickrande version.

En sammanhållen bild av utredningsläget och åtgärdslistan ges av Financial Stability Forums rapport som lämnades till G7-ländernas finansministrar och centralbankschefer i april.

Finansbranschen står inför ett stort antal förändringar:

n Kapitalkraven kommer att öka för kreditstrukturer, offbalance-objekt och bankernas egna tradingböcker.

n Tillsynsmyndigheter kommer att granska hanteringen av likviditetsrisker betydligt noggrannare.

n Redovisning och värdering av offbalance-objekt ska harmoniseras och förbättras.

n Kreditvärderingsbranschen påtvingas en uppdaterad uppförandekod där det bland annat utkrävs tydligare värderingsverktyg, redovisning av intressekonflikter och ett nytt betygsystem för kreditstrukturer.

n Samtidigt uppmanas finansbranschens köparsida, det vill säga institutionella och individuella investerare, att noggrannare granska och förstå vad de köper och inte förlita sig på kreditbetyg som den enda saliggörande kvalitetsstämpeln.

Den enkla slutsatsen av regleringsvågen är att finansiella tjänster kommer att bli dyrare och att byråkratin kommer att öka. Med det är den naturliga politiska och byråkratiska motreaktionen när den samhällsekonomiskt så centrala finansbranschen kör i diket. Det skedde efter 30-talskrisen och sparbankskrisen i USA, samt efter redovisningsskandalerna i Worldcom och Enron i början av det här decenniet.

Lika intressant som innehållet i en utredning är att uppmärksamma vad som inte finns med i Financial Stability Forums hittillsvarande utredningsarbete.

En gemensam bild saknas fortfarande vad gäller en central frågeställning, nämligen om den nationella stabiliseringspolitiken har ett ansvar för att det internationellt synkroniserade konjunkturuppsvinget 2003 till 2007 ledde till att riskaptiten gick över styr.

Det handlar om en gammal käpphäst: I vilken utsträckning ska centralbanker beakta tillgångspriser och kreditcykeln? Eller ska deras uppdrag enbart fokusera på att hålla konsumentinflationen i schack?

Den tidigare riksbankschefen Lars Heikensten (2003-2005) gjorde nyligen ett klargörande i en debattartikel i Financial Times: Snabbt stigande bostadspriser höll tillbaka Riksbankens räntesänkningar 2004 och 2005 trots att inflationen i Sverige var överraskande låg och egentligen skulle ha motiverat snabbare räntesänkningar.

Samma vecka kom nyheten att Frederic Mishkin, direktionsledamot i den amerikanska centralbanken Federal Reserve, lämnar sitt uppdrag i förtid för att återvända till forskarvärlden. Han har varit en av de mer inflytelserika kritikerna av försök att i förtid stävja bubblor.

Nya vindar blåser uppenbarligen om centralbankernas ansvar för att undvika finansiella härdsmältor.

Ett idiotsäkert regel- och tillsynssystem kommer vi aldrig att kunna uppnå.

Det bästa skyddsnätet är i stället att hålla dyrköpt kunskap vid liv. Många i den svenska finansbranschen har de senaste månaderna diskuterat varför svenska banker och investerare i ränteinstrument inte har visat sig insyltade i allehanda svårvärderade kreditstrukturer som deras motsvarigheter i Tyskland och Storbritannien. Min hypotes är att den svenska finansbranschens ledare domineras av en generation som hårdpräglades av 90-talskrisen. Kunskaperna att man bör avstå instrument man inte förstår och att förtroende är svåruppbyggt men lättförlorat har skyddat oss i Sverige denna gång. Rätt använd är gammal kunskap oöverträffad.

– Cecilia Skingsley, är analyschef på Swedbank Markets. Hon återkommer var fjärde vecka med en finanskrönika i Affärsvärlden.