Ser ni inte soluppgången?

Signaturen tycker innerligt illa om det paralyserande svårmod som spritt sig i hela den svenska näringskedjan. Dumstoppet för utgifter av alla de slag började, som du kanske minns, på sina håll redan sommaren 2000. Fortsätter det har vi snart inga leverantörer kvar av företagsnära tjänster som reklam, finansiering och media. Förr eller senare slår sig pessimismen på privatkonsumtionen och sedan är det god natt för hela världsekonomin.

Mätaren för allting är förstås aktiemarknaden. Och den fortsätter bara att falla djupare och djupare. Litet som när trollkarlen Gandalf trillade av bron i Morias gruvor tillsammans med den fasansfulla Balrogen.

Valör har emellertid redan sett det första tecknet på en vändning! Fondkommissionärerna skär ner. Det är med finansbranschen som med skogsindustrin, vilket redan tidigare har påpekats i denna spalt. Man förbygger sig på produktionskapacitet när priser och volymer är som högst. Man stänger hela anläggningar och kickar folk med en närmast Zlatansk kraft när marknaden är på väg att vända upp. Att arbetslösa fondpajsare nu kan påträffas i de flesta cocktailbarer (under happy hour när priserna är låga) tolkar Signaturen som någonting djupt positivt. Kanske har de chefer som dagligen uppträder i teverutan med gravallvarliga miner insett att de skär ned för sent. Kanske säger de “aktiemarknaden kommer att ta lång, lång tid på sig att vända och vi ser inga som helst tecken till förbättring i närtid” för att ta sista chansen att bli av med sekunda personal.

För vändningen är på väg. Valör kan inte bevisa det med beräkningar, men känslan av att en uppgång står för dörren är stark. Och glöm inte bort att det har vänt förr.

Kommer du ihåg när Abba slog igenom 1973/74? Popgruppen ansågs vidrig. Barnen fick inte lyssna på musiken. Kulturpotentaterna bojkottade fenomenet och de fyra gruppmedlemmarna och managern Stikkan Andersson förföljdes i pressen. Nu är Björn och Benny mer populära än skivat formbröd och skulle vara självskrivna för var sin adelstitel om Svea Rikes regent kunde dela ut sådana.

Kommer du ihåg den starkt varma känslan av att Kent Angergård skulle kunna rädda Bilia? Kommer du ihåg när värdet av S-E-Bankens aktie (jo, den hette så på den tiden) var osäkert? Kommer du ihåg när en – vuxen – aktieanalytiker tjänade 25 000 kronor i månaden, och var nöjd med det? Kommer du ihåg fastighetsaktiernas värdering jämfört med IT-bolagen för två år sedan? Kommer du ihåg att det enda som gjorde en fastighet riktigt intressant var att den var anpassad för IT-bolagens behov? Utan orange väggar, bredband, sushihissar, gin och tonic i stället för kallt och varmt vatten i kranarna och parkering i källarplanet för personalens Lamborghini-bilar gick det inte.

Kommer du ihåg när Teliakursen låg över introduktionspriset? Kommer du ihåg när Per Gessles gamle skollärare träffade sin förre elev första sommaren efter skolan, jobbande på en Ica-butik och sa åt honom:

– Jag visste väl att du skulle sluta så här.

Kommer du ihåg när det såg ut som om socialdemokraterna var på väg att halveras till förmån för vänsterpartiet? Kommer du ihåg kraven på att Lars Leijonborg skulle avgå för att folkpartiet inte skulle riskera att åka ut ur riksdagen? Kommer du ihåg när aktiemarknadens förtroende för Securitas rasade, därför att Melker Schörling avgick som vd och det ansågs svårt att hitta någon lika förtroendeingivande efterträdare?

Listan kan göras längre, men poängen torde inte ha undgått dig. Vi talar om psykologi här. Vi talar om proffstyckare samt stora och små placerare som förutsäger framtiden genom att lägga en linjal längs den för tillfället rådande utvecklingslinjen.

“Det är som mörkast strax före gryningen”, brukar det heta. Använd den stunden till att smyga ut till din grannes brevlåda och stjäla det senaste numret av Affärsvärlden.