Siarna får felom arbetslösheten

Långtidsarbetslösheten har stigit med drygt 50 procent på ett år. Ungdomsarbetslösheten har samtidigt stigit med närmare 30 procent. Den gängse tolkningen har varit att det i hög grad berott på den kraftiga neddragningen av personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därför har det inte heller setts som något stort problem eftersom den faktiska sysselsättningen endast påverkats marginellt av den svaga konjunkturen.

Prognosmakare av olika politisk och ekonomisk inriktning tror dessutom att sysselsättningen åter ska ta fart så snart konjunkturen stärks. Men de gynnsamma kalkylerna riskerar att haverera fullständigt. Orsaken: det har skett en kraftig nedgång i antalet nyanmälda lediga platser under de senaste månaderna samtidigt som antal varsel faktiskt ligger betydligt högre i dag än under 2001 och 2002.

Antalet nyanmälda platser har sjunkit med 20 procent på ett år, och antalet kvarstående lediga platser har sjunkit snabbare än så. Det uppdämda behovet av arbetskraft, främst inom offentlig sektor men även inom andra sektorer, som bidragit till att sysselsättningen har hållits uppe tycks därmed vara på väg att fyllas. Dessutom minskar sjukskrivningarna som också varit en drivkraft för sysselsättningen i form av framtvingade ersättningsrekryteringar.

Därmed går Sverige in i en ny fas på arbetsmarknaden där antal varsel och andra typer av personalnedskärningar troligtvis kommer att bita direkt på den uppmätta arbetslöshetsnivån. Antal varsel har hittills under det här året legat cirka 20 procent högre än i fjol. Dessutom syns det i olika typer av enkätundersökningar en tydlig tendens till att företag vill skära ner på personalstyrkan.

Ett exempel är statliga konjunkturinstitutets konjunkturbarometer där inte en enda bransch räknar med ökad sysselsättning under hösten. Tvärtom är det stora personalnedskärningar som indikeras i tillverkningsindustri, byggindustri, tekniksektor och större delen av den privata tjänstesektorn.

Undantaget är detaljhandeln, men inte ens där tycks det egentligen finnas något större behov av att öka personalstyrkan. Nu senast var det kooperationen som varslade flera hundra anställda.

Därför är det säkrast att räkna med en ganska kraftigt uppgång i arbetslösheten under resterande del av 2003 och början av 2004. Och därefter krävs det nog ett rejält konjunkturlyft innan efterfrågan på personal återvänder.

Några pengar till arbetsmarknadspolitiska åtgärder tycks inte heller finnas. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens chefekonom Sandro Scocco finns det helt enkelt inget budgetutrymme för att höja åtgärdsnivån.

För regeringen betyder den ökade arbetslösheten att sparbetinget för att klara de offentliga utgifterna blir betydligt större än väntat. Varje tiondel som arbetslösheten ökar betyder minst 600 miljoner i ökade statsutgifter. Pengar som måste sparas på andra håll för att man ska klara av att hålla utgiftstaket. Frågan är om några sådana sparåtgärder kommer att presenteras i höstbudgeten.

Troligen inte, eftersom rosaskimrande sysselsättningsprognoser fortfarande dominerar den ekonomiska framtidsbilden.

Stigande arbetslöshet kommer också att få andra konsekvenser som är positiva för alla med lån. Lönerörelsen puttrar så smått i gång under hösten.
En svag arbetsmarknad betyder att vi kan räkna med lägre löneökningar än annars. Därför finns det egentligen inget enda skäl till varför riksbanken inte skulle kunna sänka räntan ytterligare.