Sista chansen att jäklas

Den svenska företagsamhetens främsta resurs är personalen. Vi har lärt oss detta genom att läsa årsredovisningar och lyssna på chefernas presentationer av sina företag.

Men företagen behandlar inte sin personal särskilt bra i dag. Kanske ligger förklaringen i uttrycket “resurs”. Resurser som kemikalier, vatten och elektricitet kan utnyttjas i den utsträckning man vill. Klart att företagsledare då frestas att använda personalen på ett likartat sätt. Problemet är att personalen har fackföreningar och avtal och sådant som effektivt begränsar hur mycket företagsledningen kan nyttja den.

Det går dock att förhandla bort en hel del av det som tvingar chefen att dölja järnhanden under en silkesvante. Och som stämningen på arbetsplatserna är nu, efter tre riktigt magra år med ty åtföljande nedskärningar, är förhandlingsläget rätt gott – ur företagsledningens perspektiv.

Men det gäller att passa på. Minns du när tjugoåringar, vilkas hårvatten knappt hade torkat bakom öronen, krävde dundersummor bara för att låta sig anställas? De hade tatueringar över hela kroppen och var dessutom piercade. Du ville inte veta var, men upplystes om det i alla fall, eftersom genomborrningarna var en del av ynglingarnas personliga profilering.

Det hände i Sverige för bara några år sedan. Och det kommer att hända igen på liknande sätt. Du har väl inte glömt när en medioker finansanalytiker skulle ha tio miljoner spänn i garantibonus för att ens överväga att skriva på ett kontrakt för två eller tre år? Kommer du rent av ihåg när ekonomipressen översvämmades av uppsägningar från missnöjda anställda som ville starta eget?

Snart är vi där igen. Även om Valör i grund och botten är pessimist när det gäller börsvärderingarna just nu, talar det mesta för att en konjunkturvändning är på gång.

Därför skall vi inte vara förvånade över att flera fondförvaltare och fondkommissionärer det senaste halvåret passat på att sänka lönerna rakt av för sina anställda. Vi skall inte heller höja på ögonbrynen åt att Ericsson påstås ligga i startgroparna för att börja registrera sina anställdas mobiltelefonsamtal. Inte heller är det särskilt konstigt att fler och fler företag börjat kontrollera de anställdas webbvanor på ett sätt som trampar både en och två meter över lagens råmärken.

Vem ifrågasätter att julfesten ställs in för tredje året i rad? De flesta som jobbar på företag i Stockholm accepterar också att konferensmiddagarna förläggs till exotiska orter innanför tullarna (typ indisk restaurang i Gamla Stan).

Sådant är läget, och den som inte gillar det får se sig om efter ett annat, icke-existerande jobb. Häromdagen gav en stor morgontidning råd om hur man bäst övervintrar på ett jobb man egentligen skulle vilja lämna, men inte kan, eftersom alternativen just nu är ännu sämre.

Frågan är vilket som är värst: att vara spärrvakt på en t-banestation i en fjärran förort eller att jobba som “research assistant” på den svenska filialen till en brittisk investmentbank. Det är nog hugget som stucket.

Sammanfattningsvis, käre företagsledare: Du kan visserligen fortsätta att plåga personalen ett litet tag till. Men det dröjer förmodligen inte särskilt länge förrän arbetsmarknaden blir bättre, och då sticker de mest misshandlade.

Kanske borde du därför fundera på att ändra stil redan nu. Då har du chansen att om, säg, ett halvår välja och vraka bland talanger som söker jobb hos dig. Fortsätter du som hittills är risken däremot stor att du i stället får räkna ryggarna på dem som lämnar firman.