Sista striden det är…

Sällan har frågorna om makt och ägarstyrning (corporate governance) känts så aktuella som just nu när plötsligt makten över Sveriges viktigaste bolag genom tiderna, Ericsson, står på spel. Mediedrevet går för fullt, både mot styrelsen med ordförande Lars Ramqvist i spetsen, och mot den otidsenliga maktstrukturen med tusendelsröster för nästan alla utom familjen Wallenberg och Handelsbankssfären. Bakgrunden är de senaste årens problem, framför allt på ledningsnivå och med mobiltelefonerna. Och styrelsens sammansättning speglade åtminstone tidigare mer maktbalans än kompetens.

Rösträttsreform kommer

De flesta institutionella placerarna kräver ändrad rösträtt och förnyelse av styrelsen. Och även om det inte blir ändrad rösträtt nu i vår – Handelsbankssfären är inte nöjd med förslaget till kompensation – blir det säkert så längre fram. Världens fondförvaltare är misstänksamma mot den gamla typen av maktarrangemang och kan straffa Ericssonaktien extra hårt när bolaget går dåligt. Det är antagligen därför som familjen Wallenberg redan ändrat till tiondelsröster i de andra bolag den kontrollerat via tusendelsröster, SKF och Electrolux.

I ABB har röstskillnaden tagits bort helt. Där finns redan den schweiziske finansmannen Martin Ebner och han har senare också skaffat sig över fem procent av rösterna i Wallenbergarnas maktbolag Investor. Ebner brukar försöka skapa värdeökningar genom att driva på förändringar när det gäller röstfrågor, styrelser och liknande. Kanske blir det han som sätter punkt för den gamla eran.

Om B-aktierna i Ericsson skulle få tiondelsröster i stället för tusendelsröster skulle de två maktblockens (Wallenberg- respektive Handelsbankssfären) röstandelar minska från omkring 40 procent vardera till omkring 20, enligt Anneli Sundins och Sven-Ivan Sundqvists nyutkomna bok “Ägarna och makten 2001”. Andra ägare, till exempel svenska institutioner som Skandia, skulle plötsligt på ett helt annat sätt än tidigare kunna fungera som vågmästare i strategiska frågor. Det kan gälla en försäljning av Ericsson, till exempel.

Om B-aktierna fick lika stor röstandel som A-aktierna, skulle Ericsson i ett slag till 55 procent kontrolleras av utländska ägare. Familjen Wallenberg skulle då sitta med 4,8 procent och Handelsbankssfären med 4,3 procent. I normala fall skulle det räcka för svensk dominans på bolagsstämman, men det skulle bli en bräcklig majoritet vid kris.

Därmed innebär Ericssonfallet att frågan om ägandet och styrningen av de svenska företagen, vårt välstånd, ställs på sin spets. Är svenskt ägande bättre för oss? Går det i så fall att värna? Behövs det rösträttsskillnader för att göra det? Kan tjänstemännen på aktiefonder och pensionsförvaltare och försäkringsbolag se till att företag sköts bra? Har svenska förvaltare någon fördel gentemot utländska när det gäller svenska bolag?

Någon absolut sanning finns inte. Det handlar snarare om historia och mänskliga drivkrafter. Sverige är ett intressant fall med krympande gamla maktgrupper, stort institutionellt ägande och ovanligt många stora företag. Ett tjugotal av de större verksamheterna har redan hamnat i utländsk ägo. För dem som är kvar som självständiga företag prövas en institutionell teknokratisk ägarmodell mot en beprövad historisk.

De gamla maktsfärerna i svenskt näringsliv och rösträttsskillnaderna har sina rötter i 1919 års deflationskris och Kreugerkraschen 1932. Det var då många svenska storföretag hamnade hos bankerna. När bankerna sedan efter 1932 förbjöds äga aktier, hamnade företagen hos dessa närstående investmentbolag som Investor, Providentia, Industrivärden och Custos. Rösträttsskillnaderna infördes när investmentbolagen tvingades släppa in nya ägare för att finansiera verksamheten.

Investmentbolagens och stiftelsernas maktroll stärktes sedan ytterligare. År 1947 kom nya arvsskattelagar riktade mot rika familjer, vilket ledde till att fler familjer parkerade sitt ägande och sin makt utom räckhåll för myndigheterna. År 1959 infördes AP-fondssystemet, vilket slussade det svenska sparandet till bostadssektorn och gjorde att börsens återuppvaknande fördröjdes. Det var vinstkonjunktur och de bolag som inte orkade egenfinansiera sin expansion vände sig till bankerna för pengar. De banknära investmentbolagen kunde få avkastning på sin ägarstyrning genom att bolagen de kontrollerade lade sina affärer i sfärens bank.

År 1981 grundlades dagens svenska fondsparande. Premieobligationen, som varit ett på olika sätt gynnat sparande, försvann och nya skatteregler för fondsparande infördes. Amerikanska förvaltare upptäckte Sverige och börsen gick upp med 57 procent.

År 1982 kom en stor devalvering och vinsterna i bolagen steg kraftigt. 1980-talet präglades inte bara av en ny generation Wallenberg, korsägande, löntagarfonder och nya investmentbolag som Skrinet, Proventus och Latour utan, kanske framför allt, av stora värdeökningar och snabbt ökande fondsparande. Mot slutet kom valutaavregleringen och 1990 århundradets skattereform, vilken tog död på inflationen. Därmed brast fastighetsbubblan samtidigt som ökad arbetslöshet fick statens kostnader att skena. Sverige tvingades låta marknaden trycka ned valutan. De utländska placerarna vågade åter satsa på Sverige. Börsen vände uppåt och fondsparandet tog riktig fart.

Grunden för sfärerna raserad

Under samma tid försvann motivet för de gamla sfärernas existens, nämligen att de kontrollerade företagen skulle lägga sina affärer i sfärens bank. Numera går det därför inte att se något annat motiv för Wallenbergarnas och Industrivärdenchefernas slit än sådant som makt, ära, ansvarskänsla och kanske arbetsglädje.

Därmed är vi framme i nutid. Sverige präglas av stort utländskt ägande och stort fondägande, minskande makt för de gamla maktsfärerna och en snabb utflyttning av de svenska storföretagen.

En rad svenska storföretag har sålts eller gått ihop med utländska konkurrenter: Volvo Personvagnar, Saab Automobile, Nobel, Pharmacia, Astra, Asea för att bara nämna några. Flera andra har huvudkontor i London. Många skulle kontrolleras av utlänningar om det inte vore för rösträttsskillnader, till exempel SKF, Skanska, Assa Abloy och Ericsson. Volvo har gått ihop med Renault till slut, SAS har en allians med Lufthansa, Ica med tyska Ahold och så vidare. Wallenberg delar makten i många av sina stora innehav, till exempel ABB, Astra Zeneca och Stora Enso.

De flesta av företagsaffärerna har andra bevekelsegrunder än makt. Den globala avregleringen tvingar fram fusioner inom många branscher. De svenska aktieägarna blir kvar som ägare i större bolag. Det oroande är att dessa bolag alltid hamnar utomlands, vilket sannolikt har skattemässiga skäl.Det hindrar inte att frågan om ägarstyrning också hamnat i en ny dager, en mer teknokratisk sådan.

Länge styrdes ägandet i Sverige av bankaffärer, kontakter och ett nätverk av svenska styrelsegubbar, pensionerade verkställande direktörer. Ledorden var sådana som långsiktighet, utveckling, ansvarskänsla och lojalitet.

Senaste kvartalsrapporten avgör

I dag är det andra ledord som gäller. Tjänstemännen som förvaltar fonderna måste hela tiden kunna redovisa och rättfärdiga sina resultat. Deras framgång beror bara på avkastningen just det senaste kvartalet, den får åtminstone inte avvika negativt från genomsnittet.

“Vi är inte ute efter kontroll eller makt”, säger Ramsay Brufer ansvarig för ägarstyrningsfrågor på Alecta, före detta SPP, och tredje största ägare på börsen i dag efter staten och Robur. “Vårt uppdrag är att åstadkomma avkastning.”

Det är därför som de flesta fondförvaltare förordar en aktie, en röst, det vill säga inga rösträttsskillnader. Så länge röststarka aktier inte ger högre avkastning än röstsvaga har de inget intresse. Och sitter någon annan på röststarka aktier finns ju alltid misstanken att denne någon missbrukar sin makt. Det är sådana misstankar som vädras i fallet Ericsson.

Ägarna behöver inte själva sitta i styrelsen, menar fondföreträdarna. Det räcker att utse bra styrelseledamöter.

Men detta är lättare sagt än gjort. Svenska institutioner klagar på bristande resurser. Själva har de oftast bara en eller ett par personer som ägnar sig åt ägarstyrningsfrågor på heltid. De känner inte några internationella företagsledare. Vem ska betala för huvudjägarfirmors insatser?

I en aktuell artikel i the Economist redovisas undersökningar av hur svårt rekryterare har att finna styrelseledamöter i USA. Många kandidater har inte tid, särskilt som önskemålet numera är att vederbörande ska vara en direktör i sina bästa år, inte en pensionär. I dag lägger en amerikansk styrelseledamot ned 173 timmar per år på ett uppdrag. 1992 var motsvarande siffra 95 timmar.

Vikten av värderingar

Men frågan är om det inte finns större problem än så med den nya modellen. Rolf H. Carlsson, konsult och specialist på ägarstyrning, är inne på det i sin nyutkomna bok “Ownership and Value Creation, Strategic Corporate Governance in the New Economy” (Wiley 2001). Han skriver om skillnaden mellan företags ansvars- och redovisningsskyldighet (accountability) och företags framgång (prosperity).

Båda krävs för bra ägarstyrning, menar han. Det räcker inte att en styrelse bara kontrollerar, den måste också kunna hjälpa till att fatta avgörande affärsbeslut. Och så skriver han om “values”, värderingar. Det räcker inte med krav på avkastning, det krävs tydliga värderingar också, för framgångsrik ägarstyrning. Värderingar handlar om vad ett företag eller en ägare vill vara, varför och hur. I alla fall gäller det i mognande verksamheter som inte längre drivs aktivt av entreprenören. Han nämner Kamprads Ikea och Wallenbergarna som exempel.

Han menar dock samtidigt att institutionerna är tvingade att ta det här ansvaret. De står för så stor del av riskkapitalet i världen, samtidigt att de inte längre kan styra genom att “rösta med fötterna”, det vill säga sälja aktierna i bolag så fort de är missnöjda. I realiteten är de för stora aktörer för att kunna hoppa in och ut ur innehav.

Det är alltså ingen lätt uppgift institutionerna har framför sig. Det är mycket som står på spel, företag som Ericsson till exempel. I början av 1990-talet valde den nye koncernchefen Lars Ramqvist att kraftigt öka utvecklingsverksamheten medan kollegan i konkurrerande kanadensiska Nortel drog ned. På kort sikt verkade Ramqvists beslut vara fel. Vad hade hänt om ägarna varit fonder? Det är insikten om sådana ödesmättade beslut som gör att en del förvaltare sagt att de faktiskt vill ha kvar rösträttsskillnaden. Även Aktiespararnas erfarne VD Lars-Erik Forsgårdh verkar ha onda aningar inför det nya.

På sikt kan kanske institutionerna utveckla sin ägarkompetens. Kanske får vi se en vidareutveckling av ägarfunktionen, en differentiering och specialisering. Redan har vi ju riskkapitalister som Industri Kapital som städar och ägarstyr åt fonderna i kortsiktig och liten skala. På längre sikt kan man kanske tänka sig ägarspecialister som specialiserar sig på mer långsiktig ägarstyrning med hjälp av, till exempel, röststarka aktier och mot lämplig ersättning i form av högre utdelning eller liknande. Investor och Industrivärden kan dyka upp i ny skepnad.

Frågan är bara vad som händer med makten över resten av de svenska kronjuvelerna under tiden. Om inte svensk ägarstyrning blir en faktor att räkna med internationellt kommer inte heller svenskt management att bli det på litet längre sikt. Det står mer på spel än rösträtter i Ericsson.