Skaka liv i partierna

Demokratin är inte i kris. Förra riksdagsvalet gick valdeltagandet upp och ligger stabilt på en hög internationell nivå. Invånarna är uppenbarligen politiskt intresserade och tycker att det är viktigt att använda sin medborgerliga rättighet.

Problemet är att de inte är så intresserade att de vill engagera sig och ta eget politiskt ansvar. Partierna attraherar inte och är därför i kris. Medlemmarna blir färre och färre och äldre och äldre.

I en uppmärksammad bok för några år sedan räknade statsvetaren Olof Pettersson ut att det med nuvarande utveckling så småningom inte skulle finnas några partimedlemmar alls.

Så kommer det naturligtvis inte att gå. Det kommer alltid att finnas några som vill vara med och påverka politiskt och då går vägen via partierna.

Det betyder inte att faran är över. Så länge det är partierna som avgör vilka kandidater vi har att rösta på är det väldigt viktigt att de är vitala. Annars får vi de politiker vi förtjänar.

Ett kommunalråd i en av landets till invånarantalet största kommuner förklarade en gång:

“När vi har möte i någon angelägen sakfråga kommer en intresserad och kunnig allmänhet. När vi har partimöte kommer dårarna.”

Det var naturligtvis en tillspetsning men den säger ändå en del om utvecklingen. När partierna utarmas finns en uppenbar risk att de drar till sig personer som gärna vill ha uppdrag, men som kanske inte alltid är särskilt lämpade för dem. Med färre att välja bland sjunker kvaliteten på våra folkvalda.

Ett sätt att möta problemet är att minska antalet politiska uppdrag, vilket också skett i stor skala under senare år. 10 000-tals platser i styrelser och nämnder har dragits in. Motivet har varit effektivisering, men bakom ligger också att det helt enkelt inte funnits folk till att fylla platserna.

Nackdelen är att det blir färre förtroendevalda och att avståndet mellan politiker och väljare ökar. Men det är nog bara att inse att det ligger ett nostalgiskt skimmer över tiden när alla kände sin fullmäktigeledamot och kunde säga vad man tyckte när man träffades på Ica eller Konsum.

Nästa steg är att göra som i Danmark och banta kommunernas fullmäktigeförsamlingar till de svenska kommunstyrelsernas storlek. Av och till diskuteras ju också att antalet ledamöter i riksdagen borde minska. Om landstingen dessutom ersätts med direktvalda regionfullmäktige försvinner också ganska många förtroendeposter.

Med färre personer som ska styra kommun, region och rike blir det naturligtvis ännu viktigare vilka de är och personvalet ligger nära till hands. Dagens system är en halvmesyr som knappt fått någon betydelse alls. Men att helt slopa partiernas nomineringsprivilegium låter sig knappast göras inom överskådlig tid.

Däremot skulle man kunna vitalisera demokratin och möjligen få fler intresserade av att ställa upp till förtroendeposter genom att kombinera val av parti och person på ett helt annat sätt än i dag.

I en intressant genomgång av olika valsystem i världen (SNS Förlag) föreslår Jörgen Hermansson, professor i statskunskap i Uppsala, att varje väljare får två röster. Den ena ska läggas på en kandidat i valkretsen och den andra på ett parti. Partirösterna avgör sedan mandatfördelningen, medan personrösterna i hög grad styr vilka som kommer in.

Kombinationen av parti- och personröstning finns redan i Tyskland och diskuteras i författningsdebatten i Sverige redan 1963.

Efter höstens val kan det vara dags att ta upp tankegången igen. Om inte partiernas kris ska bli demokratins.