Skål, medborgare

Glöm tankar om att den nya ekonomin bara handlar om genombrottet för informationsteknik. Det som under några år har haft störst påverkan på svenskarnas vardagsliv är något annat än datorer och internet, nämligen en helt ny ekonomisk politik. Sverige har fått en ny trend, som förhoppningsvis kommer att fortsätta, med låg inflation och måttliga löneökningar som ändå ger historiskt sett stora reallönehöjningar.

Med låga nominella löneökningar ökar utsikterna till långvarigt god tillväxt i ekonomin. Med stabilitet i lönebildningen och fortsatt låg inflation minskar företagens osäkerhet, som tidigare säkert har påverkat investeringar och lokalisering. Låga investeringar har varit en bidragande orsak till den svaga ekonomiska utvecklingen i Sverige, konstaterade till exempel den senaste statliga långtidsutredningen.

Utrymme för löneökning

Det viktigaste som hänt är att uppbromsningen av den offentliga sektorn har skapat ett utrymme för rejäla reallönehöjningar. Det är framför allt detta som medfört att de nominella lönekraven har kunnat hållas tillbaka. De fackliga organisationerna har inte tvingats att förgäves försöka jaga löneökningar som det inte har funnits något samhällsekonomiskt utrymme för.

Tiden har därför kommit för en varaktig ökning av hushållens disponibla inkomster. Det är den positiva sidan av den annars av många så starkt kritiserade nedskärningen av offentliga utgifter.

En förutsättning för att den ekonomiska utvecklingen verkligen ska bli god är att lönebildningen inte sätter fart på inflationen. Risken verkar ganska liten under de närmaste åren, men det område där det skett minst förändringar i ekonomin är villkoren för arbetsmarknaden. När detta skrivs talas det om konflikt i verkstadsförhandlingarna – fast skillnaderna mellan buden förefaller små. Samtidigt verkar både handels- och kommunalanställda ställa krav som går utöver den ram som formats av avtalen inom den konkurrensutsatta industrin.

Ökningen av den privata konsumtionen blir under en fyraårsperiod, inräknat prognoserna för i år, lika stor som den kraftiga konsumtionsökningen i mitten av 1980-talet, eller omkring 15 procent. Men detta är troligen bara början på en lång period av växande privat konsumtion. Reallönerna ökar nu stadigt, förstärkta av genomförda och kommande skattesänkningar.

Detta kan jämföras med att reallönerna under de närmast föregående årtiondena ökade mycket svagt, ofta inte alls. Efter skatt minskade de faktiskt något mellan 1976 och 1990, som en följd av att hela tillväxten under dessa fjorton år användes till ökade offentliga utgifter. Under 1970-talet som helhet ökade de offentliga utgifterna 30 procent mer än BNP, mätt i fasta priser. Tacka för att det inte gick att höja reallönerna.

Under några år på 1980-talet ökade ändå konsumtionen snabbt. Problemet var att denna konsumtionsboom främst uppstod som en följd av oförutsedd och oönskad minskning av hushållens sparande och därtill stigande inkomstöverföringar från den offentliga sektorn. Finansdepartementet och konjunkturinstitutet fick då gång på gång revidera upp sina prognoser och oron växte över den överhettning som höll på att skapas i svensk ekonomi.

Konsumtionsökningen på 1980-talet översteg vad som var rimligt med hänsyn till annan resursanvändning i samhället, och var huvudorsaken bakom den överhettning i sin tur orsakade kostnadsökningen i näringslivet och den djupa kris som Sverige tvingades in i början av 1990-talet.

Dagens ökning av den privata konsumtionen ter sig däremot som fullt hållbar, och förefaller förenlig med fortsatt låg inflation. I själva verket skulle tillgången på resurser räcka till en ännu större ökning av konsumtionen. Men regeringen håller tillbaka och bygger i stället upp ett växande överskott i den offentliga budgeten.

Att vi inte utnyttjar våra resurser fullt ut märks också på att bytesbalansen visar stora överskott. Vi producerar mer än vad vi förbrukar.

Offentligt överskott

Det finns därför – även om den ekonomiska tillväxten skulle bli svagare under de kommande åren – samhällsekonomiskt utrymme för fortsatta ökningar av hushållens inkomster och konsumtion. Det finns inga hållbara ekonomiska motiv till att den offentliga sektorn på lång sikt ska ha stora och växande överskott i budgeten. Det finns för övrigt inte längre någon offentlig skuld, utan ett överskott, som i den senaste finansplanen något egendomligt anges som en »negativ nettoskuld«. Vi andra skulle använda ordet »förmögenhet«, men det finns förstås politiska skäl till regeringens nyspråk.

Man kan säga att regeringen med felaktiga motiveringar driver en återhållsam och förståndig politik så att inte konsumtionen ökar alltför snabbt. Det är nog bra att skjuta upp en del av de möjliga skattesänkningarna till en period med sämre konjunktur, då inte konsumtionen redan av andra skäl ökar snabbt.

Att regeringen genom åtstramande politik håller tillbaka både levnadsstandarden och sysselsättningen är förstås egentligen något negativt för folkhushållet, men troligen nödvändigt för att inte inflationen ska ta fart och förstöra de goda utsikterna.

Man får gå tillbaka till 1960-talet, som brukar kallas »de gyllene åren« i svensk ekonomi, för att hitta motsvarande förutsättningar för hushållens inkomstutveckling. Skillnaden är att tillväxten då räckte till både god privat inkomstutveckling och stark expansion av den offentliga sektorn. I dag är, som sagt, den privata inkomstökningen en följd av uppbromsningen av de offentliga utgifterna.

Hönan och ägget

Det diskuteras ofta om storleken på den offentliga sektorn påverkar den ekonomiska tillväxten. Det är svårt att bevisa något samband mellan å ena sidan stor offentlig sektor och höga skatter, å andra sidan den ekonomiska tillväxten. Danmark har till exempel efter Luxemburg högsta levnadsstandarden inom EU, trots lika högt skattetryck som Sverige. Enligt vedertagen ekonomisk teori borde höga skatter motverka viljan att arbeta, genom att göra fritiden relativt sett billigare.

Men det är i dag just neddragningen av den offentliga sektorns storlek, alltså själva förändringen, som skapat utrymme för en måttligare och stabilare löneutveckling. Detta är i sin tur en förutsättning för långsiktigt god tillväxt. Sveriges eftersläpning i förhållande till andra länder beror framför allt på att löneökningarna blivit för stora och orsakat kostnadskris i industrin och tvingat fram ekonomisk-politiska åtstramningar.

Man ska nog inte se den låga inflationen som den främsta förutsättningen för måttliga löneökningar. Det liknar något av hönan och ägget. Orsakskedjan är snarare att det har uppkommit ett samhällsekonomiskt utrymme för höjda reallöner vid låga nominella löneökningar, vilket i sin tur medfört att inflationen hålls nere. Samtidigt är det förstås fråga om en växelverkan där goda trender förstärker varandra.

Det finns flera andra faktorer än låga kostnadsökningar och låg inflation som kan bidra till att Sverige får en bättre ekonomisk utveckling framöver. Avregleringarna inleddes redan vid mitten av 1980-talet. Vi har därefter fått en skattereform och nytt pensionssystem, som båda bör öka arbetsviljan, samt lägre ersättningsnivå i sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, ökad konkurrens i den offentliga servicen med mera, som allt bör främja tillväxten. Medlemskapet i EU ska inte underskattas.

Men det är som sagt framför allt uppbromsningen av den offentliga sektorn som har gett ett så snabbt utslag i form av ökade inkomster för hushållen. I vilken grad också produktiviteten och tillväxten i ekonomin långsiktigt har ökat vet man ännu inte, och det rör sig i så fall om en takt som inte kommer att märkas för hushållens materiella standard förrän efter lång tid. Många hushåll har kanske för övrigt inte alls tänkt på att det fått en påtagligt högre privat standard under de senaste åren. Människor – och massmedier – har nog en tendens att framför allt lägga märke till en negativ utveckling, medan fortgående förbättringar av standarden är tämligen omärkliga.Låga nominella lönehöjningar, i takt med övriga Europas, är alltså den viktigaste förutsättningen för fortsatt god tillväxt i svensk ekonomi och därmed fortsatt ökning av hushållens köpkraft.

Hotet om att hög inflation ska sätta stopp för Sveriges ekonomiska expansion är inte avvärjt, men den senaste tidens snabba och måttliga utfall av avtalsförhandlingarna tyder på att riskerna är mindre än vad många, inklusive Affärsvärlden, tidigare hade befarat. Men man kan förstås inte vara säker på om en fortsatt ökning av konsumtion och sysselsättning under ytterligare några år är förenlig med bevarad låg inflation.

Nedskärningarna av de offentliga utgifterna och den därefter införda nya statliga budgettekniken med treåriga utgiftstak har utsatts för mycket kritik och orsakat mängder av inslag i olika medier om ett utbrett missnöje hos allmänheten med försämringar i den offentliga servicen. Privatiseringen av olika kommunala verksamheter, som verksamt har pressat ned kostnaderna, har också varit hårt kritiserad.

Men den andra sidan av myntet är alltså att reallönerna och hushållens inkomster har ökat i en historiskt hög takt, och på ett sätt som inte behöver äventyra den samhällsekonomiska balansen. Uppbromsningen av den offentliga sektorn medför närmast definitionsmässigt en ökning av den privata sektorn av ekonomin, som främst utgörs av hushållens konsumtion.

Det är i dag svårt att tänka sig att vi hade fått en så god ekonomisk utveckling under en följd av år – och fortsatt goda utsikter – om den offentliga sektorn hade fått expandera i samma takt som tidigare. Utan det nyskapade utrymmet för reallönehöjningar skulle vi nog ha fått ett växande missnöje bland löntagarna, som åter kunde ha pressat de fackliga företrädarna att gå ut med orealistiska lönekrav, vilket i sin tur hade tvingat riksbanken att agera mera kraftfullt.

Det finns naturligtvis fortfarande en risk att de offentliga utgifterna åter ska börja öka. Socialdemokraternas stora förluster av väljare har medfört att partiet av alla krafter försöker konkurrera med vänsterpartiet om just vänstersympatisörerna.

Detta kan leda till beslut om nya offentliga utgiftsökningar. Vänsterpartiet vill avskaffa det statliga utgiftstaket, men socialdemokraterna har ännu så länge stått emot. Även de borgerliga partierna framför förslag om utgiftsökningar. Vårdnadsbidraget är inte särskilt förenligt med syftet att öka arbetsviljan och främja tillväxten.

Ökat antal äldre

Ett ökande antal äldre kommer i framtiden att ställa högre krav på offentliga resurser. Den demografiska förändringen medför automatiskt ökade utgifter för pensioner, sjukvård och äldreomsorg. En återgång till större offentliga utgiftsökningar minskar utrymmet för reallönehöjningar och skulle därmed kunna sätta fart på lönekraven på ett sätt som kan bromsa tillväxten och skapa nya kriser i ekonomin.

För fortsatt bekymmersfri tillväxt i svensk ekonomi krävs nog både återhållsamhet med de offentliga utgifterna, så långt det går med hänsyn till den ändrade åldersfördelningen, och att arbetsviljan hålls uppe och helst ökar i de förvärvsaktiva åldersklasserna. Även framtida arbetstidsförkortningar skulle kunna tvinga fram ett nytt ökat skattetryck, vilket i så fall begränsar utrymmet för reallönehöjningar på samma sätt som under 1970- och 1980-talen.

Den offentliga konsumtionen har skurits ned under några enstaka år på 1990-talet. Men detta har kompenserats av ökningar under andra år, så att den offentliga konsumtionen – statens och kommunernas direkta utgifter för service, som sjukvård, utbildning, rättsväsende och försvar – rensat för inflationen, i dag kanske tvärtemot vad många föreställer sig faktiskt är ett par procent högre än då nedskärningarna inleddes på allvar i början av 1990-talet.

Den andra stora delen av de offentliga utgifterna utgörs av transfereringar, alltså inkomstöverföringar som pensioner, barnbidrag, sjukpenning, arbetslöshetsersättning, och så vidare. Storleken på transfereringarna är huvudsakligen beroende av sådant som antalet pensionärer och barn, antalet sjukdagar och arbetslöshetens omfattning.

Transfereringarna ökade kraftigt när arbetslösheten steg under krisåren, i form av arbetslöshetsersättning, socialbidrag, förtidspensioner osv. Under de allra senaste åren har det skett en förnyad stark ökning av utgifterna för sjukförsäkringen. På sikt bör transfereringarna stanna på lägre nivå än tidigare eftersom ersättningsnivåerna har sänkts och kraven för bidrag i vissa fall skärpts.

Gynnsam barnomsorg

Det är egentligen inte fråga om att de offentliga utgifterna minskar i absoluta tal. Däremot minskar de som andel av BNP, så länge ökningstakten är lägre än BNP-tillväxten. De totala offentliga utgifterna ökade under krisåren i början av 1990-talet till 73 procent, men väntas i år sjunka till 53,7 procent och nästa år till 53,1 procent, enligt regeringens finansplan.

Det tar lång tid innan den offentliga andelen av ekonomin kommer ned till i närheten av EU:s genomsnittsnivå. Det gör vi kanske aldrig. Till skillnad mot de flesta länder har Sverige dock beskattade inkomstöverföringar, vilket statistiskt sett drar upp den offentliga andelen av ekonomin.

En del av orsaken till att både Sverige och Danmark har så hög utgiftsnivå, och skattetryck, är också den omfattande barnomsorgen. Men denna är troligen gynnsam för den ekonomiska tillväxten, eftersom den underlättar för särskilt kvinnorna att förvärvsarbeta. Barnomsorgen betalar kanske därmed sig självt, sett samhällsekonomiskt.

Det viktiga för att vi ska få en långsiktig god ekonomisk utveckling är nog inte de offentliga utgifternas absoluta nivå, utan att stegringstakten är långsammare än BNP-ökningen. Detta skapar ett utrymme för reallöneökningar. Under större delen av efterkrigstiden har den offentliga konsumtionen ökat i betydligt snabbare takt än BNP. Under överskådlig tid framöver kommer sannolikt ökningstakten för de offentliga utgifterna i stället att vara väsentligt lägre än BNP-tillväxten, vilket skapar utrymme för fortsatta reallönehöjningar. Och dessa är nog nödvändiga för att löneökningarna ska vara förenliga med fortsatt låg inflation.