Skåpmat framför allt

Tajmingen kunde inte vara bättre: Socialdemokraterna tappar i opinionsmätningar och Persson kritiseras allt hårdare både som regeringschef och privatperson. Perfekt läge för en antologi som belyser det Perssonska ledarskapet under nio år som statsminister, med 17 skribenter av skiftande politisk bakgrund.

Men mitt första intryck av den här boken blev bara att det var en onanibok för Göran Persson-hatare. Efter en grundligare genomläsning nyanseras visserligen den bilden något, men faktum är att man får förvånansvärt få fräscha tankar kring statsministerns regeringstid eller hur han kan tänkas agera framöver.

Det mesta är gammal skåpmat. En hel del av texterna är dessutom tunna som finsk sommarsoppa, exempelvis Christer Isakssons “Göran Persson i siffror”, liksom en utskrift av en debatt som ledarskapskonsulten Barbro Dahlbom-Hall och statsvetaren Agneta Blom haft – någon gång, någonstans.

Rent ut sagt trötta texter, utan något som helst nytt innehåll, publiceras av Sören Gyll och, kanske något mer förvånande, av Aftonbladets politiska chef Lena Mellin. På gnällistan placerar vi också Ursula Berge (som mest tycks vara bitter över att hon inte fått bli minister), Dilsa Demirbag-Sten (som saknar “Blomman” Blomberg) och Marie Demker (som tycks önska “världssamvetet Sverige” tillbaka).

Däremot är Zoran Alagics (tidigare pressekreterare hos Margareta Winberg) text om Persson och feminismen både klarsynt och välskriven. Att jag sen, efter att ha läst texten, tycker att Göran Persson är misstolkad och har stor förståelse för att han inte lyckas uppfylla kriterierna för sann feminism är en annan sak.

Intressantast är texterna som försöker sätta det Perssonska ledarskapet i ett större perspektiv. Stig-Björn Ljunggrens reflektioner över det socialdemokratiska partiets ambivalens inför sina ledare vidgar perspektiven, liksom historikern Åsa Linderborgs inledningstext som sätter Göran Perssons roll i ett historiskt socialdemokratiskt perspektiv. Niklas Ekdals “pang på rödbetan”-artikel om den svenska politiska verkligheten känns också fräsch.

Ett stort problem är att summan av all negativ kritik gör att även de texter som håller hög kvalitet riskerar att solkas av den miljö i vilken de hamnat. Ibland känns det som att skribenterna till och med tvingats till att lägga till en passus om att Göran Persson är ond för att över huvud taget få igenom sina texter hos redaktören och frilansjournalisten Mats Ögren.

Den som i likhet med mig skulle vilja lära sig något nytt om Göran Persson, socialdemokratin eller hur statsministern kan förmodas möta nya utmaningar göre sig alltså icke besvär. Det sammantagna omdömet om den här boken är att den definitivt hade tjänat på att ha en redaktör som var något mindre arg på Göran Persson och något mer arg på sina skribenter.

*****

Vetenskap eller villfarelse. Jesper Jerkert, Sven Ove Hansson, Leopard förlag 2005, 348 sid.

Törs man som lekman gå i polemik med en vetenskaplig expert? Absolut. Boken Vetenskap eller villfarelse uppmuntrar till just detta. Fysikern Jerkert och historikern Hansson har gjort ett gott redaktörsarbete. Här visar flera bidrag till exempel vikten av att inte kritiklöst citera olika experter, oavsett område, utan ställa följdfrågor, analysera och granska argumenten.

Det gäller inte bara medier, som har det som jobb. Alla medborgare med lite allmänbildning kan ställa samma frågor. I boken har redaktörerna koncentrerat sig på vetenskapens utkanter, som ufon, homeopati och parapsykologi, men det kritiska förhållningssättet kunde lika gärna gälla ekonomiska teorier Det handlar bara om att ifrågasätta och inte acceptera flummiga förklaringar.

***

The End of Poverty: Economic Possibilities for Our Time. Jeffrey Sachs, Penguin Press 2005, 416 sid.

Jeffrey Sachs är inte vilken tyckare som helst. Han är en av världens mest kända experter på utvecklingsfrågor och har bland annat varit chef för Centre for International Development på Harvard. Nu återfinns han på Columbiauniversitetet i New York och har också varit Kofi Annans specialrådgivare i fattigdomsfrågor. Sachs har en plan för att utrota världens fattigdom.

Men han måste väcka frågan hos världens rika befolkning, för det är deras beteende som är nyckeln. Egentligen borde, hävdar Sachs, varje tidning varje dag inledas med nyheten: “I går dog 20 000 människor av extrem fattigdom”. Så desperat är situationen, enligt Sachs. Sångaren Bono, ständigt världssamvete, nyligen föreslagen som Världsbankschef, har skrivit förordet.