Skilda under jorden

Torsdag i förra veckan var ännu en ödesdag för Nordic Mines. Vilken i raden är det knappast någon som minns längre. Då kom ledningen med två besked som föder hopp om att bolaget kan klara sig undan ett totalhaveri. För det första förlängdes teckningstiden, för andra gången, i den senaste räddningsemissionen. För det andra presenterades en preliminär överenskommelse med banker och andra långivare om en skuldnedskrivning, så kallad haircut, som innebär att skulderna skrivs ned från 406 miljoner kronor till 113 miljoner.

Nordic Mines, som är noterat på ­Stockholmsbörsens småbolagslista, har haft mer än sin beskärda del av överlevnadskriser under senare år. Sedan förra sommaren har företaget belagts med finansiellt utegångsförbud genom en så kallad rekonstruktion, något som kan liknas vid att det Uppsala­baserade företaget försatts i dvala där bara de nödvändigaste åtgärderna genomförs.

Nordic begär nu ytterligare 194 miljoner kronor från aktieägarna i den nyss nämnda emissionen där utspädningen får betraktas som ett nytt bottenrekord inom svensk gruvbrytning: en gammal aktie berättigar till köp av 19 nya. I fortsättningen ska gruvans värde delas på hela 7,5 miljarder aktier och de nytryckta andelarna kommer att representera hela 95 procent av bolaget.

Men till skillnad från hur det ser ut i många andra förhoppningsbolag så disponerar Nordic Mines tillgångar som inte bara innehåller guldkorn, bokstavligt talat, utan som också fungerar rent tekniskt. Gruvan ligger i österbottniska Laiva nära Brahestad, i höjd med Skellefteå på den finländska ­sidan av Bottenviken. Gruvan ligger förstås i malpåse men enligt beräkningar från geologer finns där 25–30 ton guld i berget till ett värde av 4 till 6 miljarder kronor. Det motsvarar 53 till 80 öre per aktie. Var och en som kan räkna förstår därmed att det finns pengar att hämta i projektet.

Förutsättningarna för att gruvbolaget ska lyckas trassla sig ur sitt nödläge är inte idealiska inför emissionen. Bäst skildras kanske den dystra framtidstron genom börsvärdet. Gruvan som under storhetstiden för tre år sedan värderades till 2 miljarder kronor av börsen är nu värd blott 10 miljoner. Bolagets aktie har fallit till som lägst 3 öre, en nedgång med två tredjedelar sedan årsskiftet och en halvering sedan emissionen presenterades i april/maj. Tre öre är samtidigt den nivå som teckningskursen lagts på, så om kursen inte lyfter är risken stor att den nu för andra gången framflyttade emissionen blir ett fiasko. Och då återstår antagligen inget annat än en konkurs.

– I Sverige har man bara ett år på sig att genomföra en rekonstruktion. Sedan är det slut enligt lag så det är klart att jag är bekymrad över att det drar ut på tiden. Vi måste få till en lösning så snart som möjligt, sa ­Thomas Cederborg dagarna innan han presenterade sin preliminära lösning.

Cederborg är bolagets vd sedan krisen tog sin början 2012 och hans bekymmer har i första hand varit att få långivarna att skriva ner sina fordringar, att få bankerna att göra en så kallad hair cut på lånen. Och även om förra torsdagens besked är det bästa som hänt på ett år vågar han ännu inte hoppas att problemen är helt lösta:

– Det är en preliminär överenskommelse med bankerna, betonar han.

***

Konkurser och finansiella härdsmältor har de senaste åren haglat i gruvindustrin. Bara under det senaste året har minst fem noterade gruvbolag med svensk anknytning havererat, vilket också det är ett nytt bottenrekord i näringen. Branschen har inte mått så dåligt sedan den stora nedläggnings­vågen sköljde över Bergslagen och Malmfälten under mitten av 1970-talet. Bland dem som har kört i diket på senare tid märks Lappland Goldminers som försattes i konkurs i månadsskiftet mars-april. Enligt konkursförvaltaren Anders Bergman uppgick det sammanlagda underskottet i kraschen till 329 miljoner kronor. Lappland Goldminers var noterat på småbolagslistan First North fram till 28 mars i år.

Dannemora Mineral är ett annat bolag som har havererat. Bristen på likvida medel tvingade ledningen att ställa in betalningarna och ansöka om företagsrekonstruktion i mitten av maj. Till rekonstruktör har utsetts Mikael Kubu vid Ackordscentralen.

Dannemora gruvor återinvigdes för två år sedan i dagarna. För att sprida glans över tillställningen hade gruvledningen städslat kung Carl XVI Gustaf, och gruvcomebacken spåddes en lysande framtid. Emissionen i samband med introduktionen på First North övertecknades och analytiker hissade den historiska järnmalmsgruvan med anor från medeltiden. Trots alla förhoppningar har dock bolaget varit i konstant finansiell knipa under det senaste året. Kursen har rasat två tredjedelar i år och med 99 procent under de senaste två åren. Börsvärdet är nu 19 miljoner kronor.

Ungefär samtidigt visade det sig att en ­annan järnmalmsgruva, också en gång analytikernas älskling, hade stött på problem. Det gällde Northland Resources, det storstilade projektet för ett nytt dagbrott nära Pajala i Norrbotten. Projektet kantades av svårigheter och förseningar samtidigt som kostnaderna exploderade. Bolaget försattes i rekonstruktion under 2013 och har inte hämtat sig ännu. Under årets första kvartal var det Luxemburg­baserade bolagets förlust uppe i en årstakt på en miljard kronor och marknaden väntar sig nu fler räddningsaktioner. Aktien har sedan toppnoteringarna på 2 000 kronor (omräknat för emissioner och splittar med mera) för tre år sedan tappat 99,9 procent av sitt värde och har bara i år fallit 56 procent till cirka 2 kronor på Oslobörsen.

Ett femte krisexempel är Wiking ­Mineral, noterat på Aktietorget och med planer på bland annat en guldgruva nära Glad­hammar i Småland. Under fjolåret blev det rekonstruktion även här. Men förlusterna fortsätter och nu planerar bolaget för en nyemission under året.

Den svenska gruvindustrins ekonomiska problem kan sägas bottna i två orsaker.

Dels har flera projekt drivits slarvigt. Inte sällan har investeringsbehoven underskattats och rena glädjekalkyler har använts när ledningarna har försökt attrahera investerare. Pengar har sedan slösats på dyra maskiner och kostsam administration. Northland Resources är ett sådant exempel. Med Nordic Mines, som nämns i inledningen, är problemet ett annat. Där lyckades bolaget aldrig nå upp till den produktion som det planerades för.

Dels skapade de tidigare höga metall­priserna en ohejdad tro bland optimistiska företagsledare på att metallpriserna skulle fortsätta stiga framöver i takt med att efterfrågan från inte minst Kina fortsatte att öka.

De tre senaste åren har utvecklingen gått motsatt väg. I stort sett alla metallpriser har fallit tillbaka till de nivåer som rådde för fyra till fem år sedan (se tabeller och diagram sidan 16–17). Priset på silver har exempelvis fallit med mer än hälften under året.

– Guldpriset gick ner väldigt kraftigt ­under våren 2013 men sedan dess har det inte varit proppen ur. I dag är priset ungefär samma som för ett år sedan, säger Thomas Cederborg.

***

Samtidigt som investeringarna i branschens juniorbolag mer eller mindre bokstavligt har försvunnit i ett svart hål, så har situationen varit betydligt lättare för de stora svenska gruvföretagen, alltså statliga LKAB samt de börsnoterade bolagen ­Boliden och Lundin Mining. Faktum är att 2014 ser ut att bli ett rekordår för svensk gruvindustri som väntas utvinna mer malm än någon gång tidigare, tack vare LKAB:s och Bolidens stora investeringsprogram.

Och enligt Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, är det ingen tillfällig produktionstopp. Expansionen har pågått länge och det är i själva verket fjärde rekordåret i rad. Förra året nåddes nästan 80 miljoner ton uttagen malm, en ökning med 10 procent jämfört med året före.

Den största enskilda ökningen svarade järnmalmen för, plus 17 procent, till 37,4 miljoner ton. Den siffran kan jämföras med de tidigare rekordåren under 1970-talet. Under 1974 bröts exempelvis 44 miljoner ton malm runt om i landet. Men då fanns det 30 järnmalmsgruvor, vilket ska jämföras med dagens fem.

Bolidens koppargruva i Aitik är ett bra exempel på hur en gruva växer. För tio år sedan var produktionen 18 miljoner ton, en hög siffra då men betydligt lägre än dagens 37 miljoner ton som förs till krossarna och anrikningsverket. Om tre fyra år ska Aitik vara uppe i 45 miljoner ton per år, enligt planerna:

– Det är en naturlig kapacitetsutveckling för Aitik, ett bra utnyttjande av skalfördelarna, säger Bolidens vd Lennart Evrell.

I sin egenskap av ordförande i bransch­organisationen Svemin har han en unik inblick i de kommande svenska gruvprojekten. Och när han får frågan om han väntar sig att det ska finnas fler gruvor i Sverige om fem till tio år än vad som finns i dag, besvarar han den efter viss tvekan.

– Det tror jag. Det kommer att finnas fler, säger han till slut.

Själv planerar Bolidenchefen för att öppna en gruva i Norrbotten nära Älvsbyn som han menar kommer att påminna om den lönsamma och storskaliga Aitikgruvan.

– Vi tror att konceptet kan vara något i stil med Aitik, sa Bolidenchefen Lennart Evrell nyligen till Affärsvärlden (nr 23/2014).

Är det en slump att så många bolag går omkull just nu?

– Många av de här bolagen har startats under en tid med väldigt höga metallpriser. De fick finansiering när det rådde stor optimism, men i takt med att högkonjunkturen tog fart steg även priserna på gruvutrustning och insatsvaror.

Var de för optimistiska om framtiden?

– Sannolikt var det för optimistiska antaganden eller för dåligt genomförande. Eller både och.

Kommer vi att få se fler bolag gå ­omkull under de närmaste åren?

– Det vet jag inte.

En ändring av utvecklingen kräver att metall­priserna slutar falla. Allt fler bedömare menar att priserna nu har nått en botten vilket i så fall skulle betyda att en återhämtning ligger i korten:

– Vi förutser att priserna på icke-järn­metaller stiger med cirka 10–12 procent, räknat i dollar under 2014–2015 jämfört med första kvartalet i år. Trots det räknar vi med att gruppen icke-järnmetaller inte kommer upp till de prisnivåer som rådde år 2011, säger Jörgen Kennemar, analytiker på Swedbank.

En lång rad metallmarknader präglas av överutbud efter flera år med stark kapacitetsutbyggnad. Först på senare tid har gruvor och smältverk anpassat sig till efterfrågan, vilket har inneburit minskade investeringar samtidigt som gruvindustrin börjar dra ned på produktionen:

– En lägre förväntad metallproduktion är en förklaring till att vi räknar med att prisnedgången på metaller ligger bakom oss, säger Kennemar.

Han tillägger att den globala efterfrågan väntas vara fortsatt begränsad, inte minst i de råvaruintensiva tillväxtekonomierna, med Kina i spetsen, där statsmakterna ska försöka minska den investeringsdrivna tillväxten.

I vissa OECD-länder väntas dock den ekonomiska utvecklingen skjuta fart under de kommande två åren, vilket på sikt kan höja prisnivåerna.

– Det kan ske en större prisökning för bland annat nickel där Indonesiens exportförbud och utvecklingen i Ryssland har ökat osäkerheten om den framtida nickel­försörjningen, även om lagren alltjämt befinner sig på höga nivåer, säger Jörgen Kennemar.

Enligt Lennart Evrell var priserna för några år sedan onormalt höga. Han tar koppar som exempel och menar att dagens pris på cirka 6 900 dollar per ton, knappt 50 kronor per kilo, i och för sig är högt i ett historiskt perspektiv men att merkostnaderna för att utvinna koppar är mycket högre i dag än tidigare. Miljökraven tilltar exempelvis över hela världen:

– Ta gruvorna i Anderna till exempel. Där använde man tidigare grundvatten i processen, vatten som behövdes i byarna runt om. Men nu avsaltar man vatten nere vid havet och pumpar upp det till gruvorna för att klara vattenförsörjningen. Det höjer produktionskostnaderna betydligt.

Vad betyder det för kopparpriset fram­över?

– Man kan inte räkna med att produktionskostnaderna blir lägre på säg fem års sikt. Det betyder att jag har svårt att tro att det kommer att finnas koppar för så lite som 3 000 dollar per ton någon gång i framtiden. Men hur högt priset kan bli är svårt att säga. Det har att göra med tillgång och efterfrågan, som mycket annat.

***

De låga priserna bidrog till att prospekteringen i Sverige minskade förra året. Alltså det arbete som gruvbolagen genomför när de genom provborrningar och provbrytning försöker ta reda på om det finns brytvärda fyndigheter i ett område. Nedgången var 30 procent, ett stort tal i branschen.

Erfarenheten visar att sådana provborrningar tenderar att snabbt komma i gång igen om priserna stiger igen.

För entusiaster – någon skulle kanske säga lycksökare – saknas inte. På olika småbolagslistor finns ett drygt tiotal noterade bolag med gruvverksamhet på programmet. De flesta verkar i Sverige. Svenska myndigheter brukar berömma sig om att ha en av världens mest generösa system för att öppna nya gruvor, men Lennart Evrell påminner om att ordningen för 25 år sedan var än mer fördelaktig.

– I dag är alla, svenskar som utlänningar, välkomna men alla måste självfallet följa regelverken. Bland annat vad gäller ansvar för framtida efterbehandling. För 25 år sedan fick man bidrag för att starta gruvor, det räknades som en nationell angelägenhet. Nu måste man göra allting själv. Dra vägar och ordna med elförsörjning, säger han.

Till de mest expansiva gruvivrarna hör Kopparberg Mineral som är noterat på First North och som planerar två nya projekt. Ett är järnmalmsgruvan Nordic Iron Ore. Ledningens mål är att få i gång och utveckla produktionen av järnmalm i Blötberget och Håksberg som tillsammans bildar Ludvika gruvor i södra Dalarna.

Kopparberg Mineral driver också Norr­liden Mining, ett projekt där affärsidén är att prospektera och undersöka förutsättningarna för att inleda gruvproduktion i Skelleftefältet.

I tabellen här ovanför finns ett 20-tal gruvbolag som siktar på att öppna nya gruvor eller som vill återöppna gamla – eller som har gruvor som redan är i drift. Flera av dem, som Avalon Minerals som vill åter­öppna Viscariagruvan, är noterade utomlands.

Om styrelseordföranden för Svemin får komma med ett råd till mindre aktörer så är det att aldrig starta en ny gruva utan att vara ägare till en gruva med positiva kassaflöden:

– Jag brukar säga att stora gruvbolag bör ha många stora gruvor och små gruvbolag flera små, säger Lennart Evrell.