Skilda världar

”Det vet väl alla att i Sverige är regeringen ett verkställande utskott till SEB och Swedbank, och Finansinspektionen är underlydande till både banker och politiker”, skrev signaturen “ellerhur” på Affärsvärldens hemsida för några veckor sedan.

Konspiratoriskt, javisst, men den skruvade kommentaren uttrycker en frustration som många känner över myndigheternas hantering av bankerna.

Varför är det bara små banker som HQ och Carnegie som får tillståndet indraget? Varför fick Swedbank – som var konkursmässig hösten 2008 – aldrig ens en varning från Finansinspektionen? Kan systemviktiga storbanker aldrig åka dit?

Många bankkunder med kapital har redan dragit slutsatsen att det är säkrare att ha sina pengar i en storbank och flyttat dit. FI:s generaldirektör Martin Andersson tycks ha kommit till samma slutsats:

– Det är en brist i lagen att det finns ett regelverk för systemviktiga banker och ett för andra. Det finns en risk för olika behandling, säger han till Affärsvärlden.

– När något företag går omkull ska staten kunna ta över för att undvika en onödig värdeförlust.

Staten ska alltså även kunna ta över små banker.

***

När skandalen i HQ uppdagades i våras inledde ägarna en omfattande räddningsaktion. Huvudägaren Öresund köpte HQ Fonder för att kapitalisera banken, och förband sig att delta i en nyemission på upp till 1 miljard kronor. Tradingen stängdes, en ny vd rekryterades, riskkontrollen förstärktes, styrelseledamöterna i moderbolaget HQ AB ställde sina platser till förfogande, banken anlitade en advokat för att göra en intern utredning och en extrastämma utlystes till september. Då skulle eventuellt även revisorerna kunna bytas ut.

HQ-folket uppfattar att de var samarbetsvilliga gentemot FI. De hade erkänt att de gjort fel och inte haft kontroll. Men de försökte ställa allt till rätta, resonerade de. Därför kom inspektionens beslut i slutet av augusti att återkalla tillståndet som en chock.

– Vi hade jobbat i tre månader som jävla bävrar och aktieägarna hade stoppat in pengar. Ändå rycker de tillståndet. Som om de redan hade bestämt sig i maj (då HQ berättade om skandalen, reds anm.). Vi hade otroligt mycket kontakter med Finansinspektionen hela tiden och stämde av allt. De sa “det är bra”, “det är på rätt väg”, säger Pernilla Ström, före detta styrelseledamot i moderbolaget HQ AB.

En av Affärsvärldens källor hävdar att det var Martin Andersson och Finansinspektionens ordförande Bengt Westerberg som drev på för att tillståndet skulle återkallas. Tjänstemännen på inspektionen var inte lika hårdföra, uppger källan.

Sedan tillståndet dragits på kvällen fredagen den 27 augusti syddes en ny lösning ihop under helgen där Carnegie skulle ta över (se AFV nr 36/10). Det krävdes dock att HQ fick tillståndet tillbaka så att banken kunde drivas vidare nästa dag. Men FI sade nej.

– Finansinspektionen ville inte få till stånd en uppgörelse under helgen. Vi kollade, “kan vi göra så här?” Vi ändrade lite här och där, men de gillade det inte. De satte käppar i hjulet. De ville få över banken i likvidation, säger Pernilla Ström.

Martin Andersson har en annan uppfattning.

– Vi fick aldrig något konkret förslag, har han sagt tidigare till Affärsvärlden.

Bland annat på grund av Martin Anderssons och Anders Borgs relation (se artikel sid 30-35) spekulerades det snart i att det låg politik bakom.

– Jag är rätt övertygad om att de för ett år sedan inte hade ryckt tillståndet. Det var en del i en politisk process, menar jag. Dels var det nära valet, dels vill Finansinspektionen fortsätta som självständig myndighet och inte bli en del av Riksbanken, som i Storbritannien. De ville säga: Titta vilken styrka vi har, säger Pernilla Ström.

Politik eller inte. Inspektionen drog 2008 även in Carnegies tillstånd.

***

Hösten 2008 hade Carnegies exponering mot en av sina kunder, finansmannen Maths O Sundqvist, åter gått över den tillåtna gränsen för åtaganden mot en enskild kund. Som mest hade exponeringen varit tre och en halv gånger större än tillåtet. Nästan hela bankens kapitalbas kunde ha utplånats. Bankens likviditet var hotad och risken överhängande att pengarna skulle ta slut.

Samtidigt stod banken under särskild tillsyn efter en tradingskandal år 2007 som hade slutat med en förlust på 690 miljoner kronor. Carnegie hade alltså gjort något liknande det som HQ senare gjorde. Efter tradingsmällen hade FI gett Carnegie en varning och 50 miljoner i böter. Dessutom tvingades både styrelse och vd att gå.

När FI fick besked om exponeringen mot Sundqvist började inspektionen utreda Carnegie på nytt.

Det framkom att Sundqvist med bankens hjälp hade gjort terminsaffärer med sina vuxna barn för att få ned exponeringen.

Carnegie trodde ändå att banken skulle klara tillståndet. Banken skulle få nya ägare, ett konsortium lett av Anders Böös och Patrik Enblad, som båda tidigare jobbat på HQ Bank. De lanserade en räddningsplan. De skulle sanera banken, ta in nytt kapital samt sätta in en ny styrelse och ledning.

Men FI tyckte inte att Carnegie kört med öppna kort. Antingen hade Carnegie medvetet försökt dölja den otillåtna exponeringen eller så hade ledning och styrelse inte kontroll över verksamheten. Tillståndet drogs.

– I det läget var beslutet självklart. De hade en varning sedan tidigare. Även när vi ger en varning finns grund för att dra tillståndet, sade Finansinspektionens ordförande Bengt Westerberg.

Många tolkade det som att tillståndet rök för att banken sedan tidigare hade en varning. Det var detta beslut HQ-folket hade tittat på när de trodde att FI skulle nöja sig med en varning i deras fall.

Carnegies kris skilde sig dock på flera sätt från HQ:s. Ett var att den sammanföll med finanskrisen. Att låta Carnegie falla skulle kunna få en dominoeffekt i Sverige, à la Lehman Brothers globalt.

Minuten efter att FI återkallat Carnegies tillstånd tog Riksgälden därför över. Och då fick banken tillståndet tillbaka. Carnegie kunde drivas vidare. Aktieägarna förlorade sina pengar, men kunder, anställda och verksamhet gick oskadda ur dramat.

Det står bortom varje tvivel att såväl HQ som Carnegie var svårt vanskötta och förtjänade hårda straff från tillsynsmyndigheten. Det är också fullt möjligt att det var helt korrekt av inspektionen att rycka tillståndet i båda fallen.

Men frågan är då varför Swedbanks tillstånd inte drogs in. Banken var också vanskött, men i en mycket större skala.

***

I slutet av september 2008 uppfyllde Swedbank alla de tre kriterier som – vart och ett för sig – kan få en bank på fall. Balansräkningen var svag, likviditeten var usel och banken drabbades av en kundrusning, det vill säga kunderna tog ut sina pengar. Alla faktorerna bottnar egentligen i en för svag balansräkning.

Swedbanks balansräkning höll sig visserligen inom Finansinspektionens kapitaltäckningskrav (hur mycket stabilt kapital banken har i förhållande till sina lån), men den uppfyllde inte l��ngivarnas krav. För att få låna pengar, och alltså inte få brist på likviditet, krävde lågivarna mer eget kapital än Swedbank hade.

– Finansinspektionens tidigare ledning får ta på sig en del av skulden. De kunde ha skärpt kapitaltäckningskravet, säger Anders Borg i boken Fritt Fall – Spelet om Swedbank.

Swedbanks styrelse hade även satt en nedre gräns för bankens likviditet. Kassan måste räcka i minst 30 dagar. Sommaren 2008 hade banken, i samråd med FI, försökt minska sin sårbarhet genom att höja gränsen till tre månader, men misslyckats eftersom den inte klarade av att låna upp tillräckligt med pengar. Investerarna hade inte förtroende för banken.

Att Swedbank var så hårt utsatt i den internationella finanskrisen var självförvållat. Banken hade lånat ut tiotals miljarder till fastighetsspekulation i Baltikum. Dessutom hade Swedbank lånat upp kort i stället för att – som de andra svenska bankerna – i god tid förlänga sin upplåning.

I september 2008 diskuterade Swedbanks treasury-chef Jan Lilja pengaflöden med Riksbankens Mattias Persson, som var chef för avdelningen för finansiell stabilitet, och FI:s Eric Wolrath, ansvarig för Swedbank på inspektionen. Varje storbank hade en egen tillsynsperson hos FI.

Eric Wolrath tog dagligen in uppgifter från Swedbank om likviditet. Dessutom ringde FI:s Uldis Cerps, då chef för avdelningen för stabilitetstillsyn, själv till bankkontoren i Baltikum för att stämma av. Cerps kommer från Lettland och var väl insatt i Baltikum.

FI hade alltså fullt pådrag. När så kunderna började ta ut pengar gick Swedbank under den likviditetsgräns på 30 dagar som banken hade kommit överens med FI om. Gränsen var ingen allmänt hållen målsättning. Den var allvarligt menad. Banken var skyldig att rapportera till inspektionen om den gick under den. Enligt en källa var likviditeten nere i 12-14 dagar som lägst. I praktiken var alltså Swedbank cirka två veckor från konkurs, något som hade fått oöverskådliga konsekvenser för Sverige, ja Norden, hösten 2008.

Ändå fanns det inte på kartan att dra tillbaka bankens tillstånd, eller ens utfärda en varning och en bot. Inte då, under den akuta krisen, och inte senare, med facit i hand.

– När det gäller likviditet är det svårt att agera utifrån rådande regelverk, säger Martin Andersson nu till Affärsvärlden.

– Hur stor får mismatchen vara mellan tillgångar och skulder? Där har det inte funnits några regler, utan det ska vara en god och väl fungerande likviditetshantering, fortsätter han.

Men Swedbank hade inte “en god och väl fungerande likviditetshantering.”

– Reglerna har varit väldigt svaga, det är svårt att agera på grundval av dem. Alla hade missbedömt likviditetsrisken. Alla tog för givet att likviditet fanns, säger Martin Andersson.

Men det stämmer inte. De övriga tre storbankerna hade lagt om sin utlåning till längre löptider just för att de såg en risk för dålig likviditet.

I stället för att tillståndet drogs in, drogs hela statsmaskineriet i gång, mest för att hjälpa Swedbank, men även SEB. Riksgälden, Riksbanken och regeringen pumpade in likviditet och satte ihop ett statligt garantiprogram. En stödlag antogs i expressfart.

– Så som jag upplevde det var det bara en hårsmån från att Swedbank hade fallit, säger Hans Lindblad, statssekreterare hos Anders Borg.

– Vi hade beredskap för att ta över Swedbank ifall vi hade behövt det, säger han.

– Vår ingång i det hela var att värna skattebetalarnas pengar. Aktieägarna var inte ett prioriterat intresse. Spekulerar man fel eller tar på sig stora positioner så ska man kunna förlora hela sitt kapital, säger han.

Den statliga lånegarantin blev i praktiken en Swedbank-garanti. 90 procent av de totalt 354 miljarder kronorna gick dit. Utan den hade banken varit dödsdömd.

Ändå fick banken aldrig så mycket som en tillsägelse av FI.

***

Måndagen den 30 augusti 2010 vände det för FI. Inspektionen gick från den eftersträvade hjälterollen till banditrollen och HQ blev ett offer.

Det som skulle se handlingskraftigt och bestämt ut när det gällde HQ såg plötsligt oplanerat ut.

Likvidatorn Biörn Riese beslöt att banken skulle hålla stängt med följden att kunderna inte kom åt sina pengar eller sina depåer.

Dagen efter gick 40 av firmans viktigaste anställda över till konkurrenten Carnegie, och det stod klart för alla att de skulle ta med sina kunder så fort dessa fick loss sina tillgångar. Runt 900 kunder med mycket pengar på kontot hotades dessutom av stora förluster, eftersom den statliga garantin bara täcker upp till en halv miljon.

Bankens kvarvarande anställda var i upplösningstillstånd, många hade tagit lån för att köpa personalkonvertibler i banken.

På marknaden muttrades det nu om onödig kapitalförstöring. Visst, HQ förtjänade ett straff, men detta var bara klantigt.

På onsdagen fick Bo Lundgren frågan varför Riksgälden inte tog över HQ. Stödlagen gav nämligen Riksgälden möjlighet att ta över en fallerad bank.

– Vi gjorde bedömningen att HQ Bank inte är systemviktig. Det har varit lugnt på finansmarknaden sedan tillståndet drogs in, så det visade sig vara en korrekt bedömning, sade han till E24.

Det var nu det gick upp för många kunder att systemviktiga banker var det som gällde. Hade man mer pengar än den statliga insättningsgarantin på en halv miljon kronor täckte skulle man ha sina pengar där för att vara säker.

På fredagen var så äntligen en affär klar. Carnegie fick köpa HQ till vrakpris.

Ilskan hos kunder och aktieägare riktades till stora delar mot att FI inte hade varnat HQ tidigare, trots att inspektionen haft synpunkter sedan år 2008. Om bara inspektionen hade sagt något skulle kunder och ägare ha kunnat misstänka att tillståndet skulle ryka. Nu hade de flesta räknat med en varning.

Pernilla Ström skräder inte orden:

– Finansinspektionen har korresponderat med vd. Varför skriver man inte till bankens styrelse? Varför ringer inte Martin Andersson till styrelseordföranden i banken, utan slår till direkt?

Martin Andersson menar att inspektionen inte haft anledning att agera tidigare.

– Så här är det, de problem vi såg 2008 var inte av den dignitet att det fanns skäl till ingripande. Då kan vi heller inte offentliggöra våra synpunkter. Hade vi gjort det tror jag att HQ Bank hade fått stänga igen redan då (kunderna kunde då ha flytt, reds anm.), säger han.

Pernilla Ström anser, till skillnad från FI, inte att den kraftigt övervärderade tradingportföljen betydde att HQ hade för litet kapital.

– Om du inte accepterar going concern-begreppet hade det gått åt helvete för bankerna i varje lågkonjunktur. Om storbankerna skulle ha marknadsvärderat sina kreditstockar och sina Baltikumaffärer skulle de ha gått i konken, säger hon.

(Going concern, fortlevnadsprincipen, innebär att företaget förutsätts fortsätta sin verksamhet och inte stänga sina positioner.)

Dessutom gnisslas det över att Carnegie kunde få en varning för sin tradingskandal medan HQ fick indraget tillstånd.

– Vi har gjort bedömningen att det här är mycket allvarligare än i Carnegie. Man ska följa regelverken. Om man inte gör det ska man inte kunna hysta in mer pengar och ta tag i problem som man struntat i under ganska lång tid (och därmed komma undan, reds anm). Så kan vi faktiskt inte ha det. Det skapar en väldig otrygghet om det finansiella systemets stabilitet, säger inspektionens chefsjurist Per Håkansson.

***

Jämförelsen mellan HQ, Carnegie och Swedbank haltar naturligtvis på flera punkter. I Swedbank förekom veterligen inga oegentligheter, bara grov vanskötsel.

Att låna ut pengar till hejdlös fastighetsspekulation i Baltikum är inte emot några regler, bara banken klarar de kapitaltäckningskrav Finansinspektionens satt upp. Och det gjorde banken. Att de kapitalkraven var verklighetsfrämmande, eftersom de var mycket lägre än långivarnas krav på marknaden, var en annan sak.

Inte heller ger det tydligen anledning till någon sanktion från Finansinspektionen att gå under den likviditetsgräns som banken kommit överens med inspektionen om. Banken rapporterade ju till inspektionen, precis som den var tvungen till enligt reglerna, att den gått under gränsen.

Beträffande statens räddning av Carnegie berodde den på tajming. Carnegies kris sammanföll med finanskrisen då alla banker ansågs systemviktiga. Dessutom var banken i mycket sämre skick än HQ.

När det gäller Carnegies och HQ:s tradingskandaler bedömer alltså Finansinspektionen att HQ:s var allvarligare och påföljden är alltså en bedömningsfråga. I storbanken Swedbanks fall fanns, enligt Martin Andersson, inga regler som FI kunde agera efter. Detta trots att Swedbank var ytterst nära att falla, medan HQ Bank redan var räddad av ägarna och inte alls höll på att gå omkull när tillståndet drogs in.

Hellre stor och dödssjuk, än liten och krasslig.n

“Brott och straff”

Swedbank

n Banken var underkapitaliserad. Den klarade inte marknadens kapitaltäckningskrav, dock FI:s.

n Likviditeten gick under bankens och FI:s gräns.

n Var ytterst nära att gå omkull.

Lösning: Riksgälden, Riksbanken och regeringen räddade banken med massiva stödåtgärder, utan att ta över ägandet. Aktieägarna stoppade in pengar.

Åtgärd från FI: Ingen.

HQ BAnk

n Underkapitaliserad eftersom den spekulerat bort en massa pengar utan att det syntes i redovisningen. Slutnotan hamnade på 1,2 miljarder.

n Ledning och styrelse hade inte åtgärdat problemen, trots att FI pekat på vissa brister sedan 2008.

Lösning: Storägarna pumpade in pengar, bytte vd och tänkte byta styrelse samt eventuellt även revisorer.

Åtgärd från FI: Indraget tillstånd, utan tidigare varning.

Carnegie

n 2007: Tradingsmäll på 690 miljoner.

Lösning: Tre personer polisanmälda.

Fallet är inte avslutat.

Åtgärd från FI: Varning, maxböter,

ny vd, ny styrelse.

n 2008: För stor exponering mot enskild kund.

n Dålig likviditet.

n Nära att falla.

Lösning: Riksgälden tog över ägandet och s��lde sedan banken.

Åtgärd från FI: Indraget tillstånd.