Skrämda till tystnad

Bolidens vd Jan Johansson är solbränd och på perfekt humör efter att ha redovisat en halvårsvinst på tre miljarder. Då leder Affärsvärlden in det korta samtalet på politiken. Johansson suckar lätt. Han är inte nöjd med valrörelsen så här långt.

– Att få en trygg energiförsörjning och realistisk miljöpolitik är de avgörande frågorna för oss och för svensk industri. Men inget av det här har tagits upp i debatten, det kan man ju konstatera.

Ändå vore det fjärran för Bolidenchefen att gå in aktivt i valrörelsen, och likadant är det överallt annars runtom i näringslivet. Det är påfallande tyst. Kontrasten är märkbar mot hur det var i vintras, då Ericssons vd Carl-Henric Svanberg sade att “det vore uppfriskande” med ett maktskifte. Göran Persson reagerade starkt på kommentarerna och väckte tanken på att se över rösträttsreglerna i europeiska storföretag – något som särskilt skulle missgynna de svenska maktbolagen. Svanberg fick stöd av Scaniachefen Leif Östling och Investors ordförande Jacob Wallenberg. Båda riktade kritik vad de uppfattade som hoten från statsministerns sida.

I ett samtal med Affärsvärlden, när debatten pågick i februari, sade socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog att näringslivsföreträdarna “i princip gått ut och sagt att de ville ha en borgerlig regering”.

– Då håller de en väldigt aktivistisk profil. Göran Persson gav bara svar på tal i en debatt. Och ger man sig in i politiken måste man tåla det, sade hon.

Sedan dess har det alltså rått tystnad. Talet om initiativ i rösträttsfrågan har inte omsatts i handling. Även i näringslivet har tonläget varit lågt. Antagligen vill kanske 90-95 av 100 företagsledare att Alliansen ska ta hem segern i september, men de har hittills inte sagt ett knyst om saken offentligt.

Och det är kanske ett naturligt beteende.

– Vi är inte opolitiska. De politiska frågorna är tvärtom väldigt viktiga för oss, men vi tar inte partipolitisk ställning, säger Mårten Wikforss, chef för medierelationer på Volvo.

Även internationellt hör det till ovanligheterna att företag och företagsledare agerar öppet och aktivt i den allmänpolitiska debatten. Undantag finns. I Tyskland tog näringslivet aktiv del i planeringen av den tidigare socialdemokratiska regeringens arbetsrättsreformer, som till och med fick namn efter Volkswagens personalchef Peter Hartz. I Italien fick Silvio Berlusconi under sina sista år vid makten ständig och aggressiv kritik från Confindustria, motsvarigheten till Svenskt Näringsliv.

I regel arbetar dock företagsledarna mer bakom kulisserna. Så är fallet i länder som Storbritannien, Frankrike och Japan. Amerikanska storföretag tenderar att visserligen ge generösa kampanjbidrag till partier och enskilda politiker på lokal och nationell nivå. Men de ser till att sprida gracerna.

– Vi tar aldrig ställning och uttalar oss aldrig i politiska sammanhang. Hemma i USA ger vi kampanjbidrag men då stöder vi alltid båda parterna, säger Per Ericson, regionansvarig för Norden och Baltikum på General Electric.

Vill man vara välvillig kan man se passiviteten som ett utslag av en medveten och äkta respekt för den demokratiska processen. Storföretagen är ju mäktiga. Inte nog med att de har stora lobbyresurser och ibland kan spela ut olika nationella regeringar mot varandra, som till exempel när General Motors lät Trollhättan tävla mot Rüsselsheim om framtida jätteinvesteringar.

Om de, utöver detta, också blandade sig i partipolitiken på ett kontroversiellt sätt skulle det kunna slå tillbaka både på dem själva och på de partier företagen samarbetade med. Pehr Gyllenhammar engagerade sig i folkpartiets ledning efter dess stora valförlust 1982. Men vare sig partiet eller Volvo drog någon större nytta av inhoppet.

Det finns också en annan och mer trolig förklaring. Att agera effektivt i politiken är nämligen så svårt att bolagen finner att det är bäst att låta bli. Politik och affärer är skilda värdar. För det första är politiken per definition mer konfliktorienterad än näringslivet, där ju båda kan vinna på en affär. Politiken är däremot ett nollsummespel, där den enes vinst är den alltid är den andres förlust. För det andra är det lätt att företagsledare underskattar komplexiteten i politiken och tror att utmaningarna kan reduceras till managementproblem.
Berlusconi är ett exempel på en affärsmagnat som inte insåg att det krävdes kompromisser för att nå bestående resultat. Den amerikanske it-miljardären Ross Perot är ett annat exempel. Han fick hela 19 procent av rösterna i presidentvalet 1992, men var hopplös i media och debatter.

– För att manövrera i den politiska sfären krävs det verkligen navigation. I storföretagen är man oerhört noga med att hålla koll på den linje man inte vill passera, och den har man för det mesta väldigt god marginal till, säger en högt uppsatt person i ett svenskt storföretag.

Förra utrikesministern Anna Lindh sade i en debatt inför riksdagsvalet 2002 att om hon hade varit företagare skulle hon ha avstått från att ge sig in i debatten för att inte riskera att irritera sina kunder. Liknande hänsynstaganden kommer fram i en undersökning av Företagarna som gjordes i tidigare i år.

Enligt studien avstår många entreprenörer från att delta i den politiska debatten för att inte riskera att stöta sig med kunder och politiker. 41 procent av 4 000 tillfrågade företagare sade sig någon gång ha medvetet avstått från att uttrycka en politisk åsikt av rädsla för reaktioner från kunder, fackföreningar, politiker och myndigheter.

Det argumentet får dock inte mycket gehör hos Sven Hagströmer, ordförande i Öresund och tidigare aktiv i Junilistans ledning:

– Vad man säger är att bara arbetstagarsidan får ta politisk ställning. Arbetsgivarna ska tyst anpassa sig. Det är en märklig tolkning av den heliga demokratin. Av LO-kollektivets två miljoner medlemmar röstar omkring 40 procent borgerligt men bara socialdemokraterna får stöd.

Samtidigt ska man inte glömma en sak: politiskt styrda organisationer och bolag är viktiga kundgrupper för tusentals svenska företag. När politiker hotar med nya rösträttsregler eller – för att ta ett annat exempel – när fackliga ledare kräver att alla kommunala entreprenörer måste teckna kollektivavtal så gör det intryck.

– Det blev ganska hotfullt i vintras efter Svanbergs uttalanden. Näringslivet har definitivt pålagts munkavle och det är oroande. Jag tycker människor i näringslivet har en skyldighet att framföra synpunkter på politiken som påverkar deras arbetsvillkor. Som det är nu får man försöka driva lobbying och verka i det tysta i stället för att ha en öppen debatt. Demokratin blir tyst, säger Sven Hagströmer.

Han anser att regeringen medvetet sett till att hålla företagsledarna borta från politiken och att socialdemokratin agerar “enormt skickligt”.

– De har genom hot fått företagsledarna att tro att de måste leva med s-regeringar i många år till och att de därför inte vågar riskera sina relationer. Så det är tyst i klassen. Men jag måste säga att Carl-Henric Svanberg har tagit upp det på ett snyggt sätt genom att tala om behovet av maktväxling generellt. Ändå reagerade Persson på direkten.

Sven Hagströmers frispråkighet är snudd på unik. Men den är typisk i den meningen att det egentligen bara är finansmän med stor egen förmögenhet och utan exekutiva uppdrag som uttalar sig på det här viset. En gelike, Carl Bennet, har också positionerat sig politiskt genom välvilliga ord om regeringspolitiken och även genom att hålla tal på en förstamaj-demonstration 2005. Ett annat exempel på en partipolitiskt engagerad företagsledare är Gustaf Douglas. Han är ledamot av moderaternas partistyrelse.

– Näringslivet ligger lågt i valet, och ska också ligga lågt, för valrörelser är ju en angelägenhet för politikerna. Jag har varit engagerad partipolitiskt, men jag är väldigt medveten om de olika roller som gäller. Så verkar det inte vara med en del fackliga förgrundsfigurer. De framträder i kraft av sina uppdrag men argumenterar partipolitiskt. Det är naturligtvis inte bra med tanke på att en så stor del av LO-medlemmarna faktiskt röstar på andra partier än socialdemokraterna.

Gustaf Douglas anser att det svenska samhället drar stor nytta av att företagsledare medverkar i den politiska debatten:

– Oavsett vad som sägs är det bra att Ericssonledningen uttalar sig. Den dagen en så viktig kategori i samhället som näringslivet inte längre engagerar sig och bryr sig – då är det läge att bli riktigt orolig.

Leif Östling på Scania är en av dem som har fått klä skott för sin kritik av den socialdemokratiska politiken. På ett seminarium härom året fick han frågan om varför han gärna deltog i den allmänna debatten, som bland annat innebar att delta i de så kallade tillväxtsamtal som regeringen anordnade med näringslivet under vintern 2003-2004.

– Som jag ser det har man en plikt att ställa upp och säga vad man tycker även om det inte ger resultat just nu. Men så småningom kommer globaliseringen att tvinga fram en annan och mer tillväxtvänlig politik, sade Scaniachefen.

Givetvis finns också en konkret och kanske mer närliggande förklaring till att näringslivet håller tyst. Eftersom direktörerna måste välja sina ord så noga, är det enklast att låta bli.

– I en vanlig vd:s liv finns nog att göra. Viljan att riskera att kölhalas av Ulvskog och få en arbetsvecka förstörd är begränsad, säger en direktör som inte vill bli citerad med namn.

En företagsledare har många uppgifter och därför kommer politik långt ner på göra-listorna. För att kunna växa – och överleva – lägger företagen all kraft på kärnverksamheten. De flesta företag har skurit ner sina stabsfunktioner markant under de senaste tio åren. Bo Diczfalusy, enhetschef på miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet som tidigare arbetat på dåvarande Industriförbundet, pekar på att storföretag tidigare hade hela avdelningar för samhällskontakt och omvärldsbevakning. Idag sköter kanske bara en enda person de uppgifterna.

Politiken har i stället “outsourcats” till organ som Svenskt Näringsliv. De flesta företagsledare verkar nöjda med Urban Bäckströms sätt att leda organisationen. Bäckström har inte som sina företrädare skyggat för att spela en politisk (om än inte partipolitisk) roll. I en livlig debatt med den retoriskt skickliga LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin i somras gav han till exempel inte en tum.

Bäckström trivs uppenbarligen i sin roll. Men han säger att han hellre vill att medlemsföretagens chefer ska synas och anser att han själv “inte har hälften av deras trovärdighet”. Han ser ett akut behov av att företagsledarna går ut offentligt och menar att “näringslivet har varit tyst i 10-15 år”. Även Företagarnas vd Gunvor Engström tycker att det är fel att näringslivsorganisationerna figurerar så mycket i debatten. Hon säger att hon “skulle vilja se mindre av mig själv och i stället mer av aktiva företagare”.

Där är vi inte ännu, att döma av hur valrörelsen har gestaltat sig. Jan Johansson på Boliden säger för sin del att han har läst partiernas näringspolitiska program. Han uttrycker viss tillfredsställelse över att Alliansen har enats om ett energipolitiskt program där någon kärnkraftsavveckling inte längre är ett uttalat mål. Han välkomnar också att socialdemokratin numera inte heller tänker stänga några reaktorer.

Samtidigt är regeringen beroende av stödpartier som vill avveckla kärnkraften. Frågan är om Bolidenchefen då inte skulle föredra en borgerlig valseger?

– Nej, absolut inte. Jag vill framför allt se en blocköverskridande överenskommelse i energifrågan, säger han.

Inte heller Volvos Leif Johansson vill ta direkt ställning i det politiska spelet. Han deltog dock i Göran Perssons hastigt påkomna oljekommission. Kommissionen lanserades vid den socialdemokratiska partikongressen hösten 2005 och har arbetat i rekordfart.

– Leif driver de frågor som är viktiga för Volvo och framhåller de oavsett vilken partifärg regeringen har. Det är viktigt Volvos ledning att vara aktivt involverad i viktiga frågor både när det gäller de branscher vi är verksamma i och eftersom vi är Sveriges största företag, säger Mårten Wikforss.
Han uppger att Volvo är “nöjda” med oljekommissionens slutrapport, som främst handlar om ökade statliga insatser inom alternativa bränslen.

– Vi fick gehör för våra synpunkter och vi har påverkat utfallet i en för oss och för industrin positiv riktning, säger han.

Mellan raderna är det lätt att konstatera att det huvudsakliga värdet med Leif Johanssons deltagande i kommissionen – som gav Persson en del imagemässiga pluspoäng – var det som strategikonsulterna kallar skadebegränsning. Regeringen hade bundit upp sig vid en stor satsning på ett “grönt” samhälle.

Volvo kunde, genom sin medverkan, se till att förslag som skulle kunna drabba fordonsindustrin hölls till ett minimum.
Men i ett annat avseende är Volvo inte längre till någon hjälp för röstvärvande partier. Traditionellt har svenska valrörelser innehållit ett stort inslag av industri- och arbetsplatsbesök. Visiterna har givit inte minst regeringspartiet trevlig goodwill i form av bilder där ministrar och andra kunnat sola sig i den PR-effekt som kommer av att vandra runt i skinande fabrikslokaler.

Det verkar bli färre sådant i den här valrörelsen. Volvo är ett exempel på företag som blivit mer restriktiva med att tillåta arbetsplatsbesök för politiker på anläggningarna.

– Vår policy är att vi inte vill att folk ska besöka våra anställda på arbetsplatserna och använda oss som plattform för att föra ut ett visst budskap, säger Mårten Wikforss.