Skrattar bäst som …

“Hur beslutsamma är Fed att hålla tillgångspriserna uppe? De bokstavligen arresterar björnar på Wall Street”, löd en populär tweet i förra veckan ackompanjerad av ett foto på en isbjörnsutklädd person som arresterades i New Yorks finanskvarter.

Efter de senaste årens rally på aktiemarknaden unnar tjurarna – optimisterna – sig gärna ett gott skratt på björnarnas – pessimisternas – bekostnad. Och inte undra på det. När S&P 500-indexet nyligen var uppe och nosade på 2000-nivån summerade uppgången från börsbotten i mars 2009 till ganska exakt 200 procent. Det motsvarar cirka 22 procent per år exklusive utdelningar, så totalt kanske 25–26 procent per år.

Om vi leker med tanken att S&P 500-indexet stiger i samma takt under det kommande decenniet står indexet i ungefär 14 600 år 2024. Knappast troligt, om nu inte hyperinflationen slår till. Växer indexet i stället i takt med den långsiktiga vinsttillväxten, cirka 6 procent per år, stannar indexet på knappt 3 600 – plus cirka 80 procent.

Medlemmar i den pessimistiska skolan – eller realistiska skolan som vissa björnar föredrar – ser däremot en risk att S&P 500-indexet står lägre år 2024. Ni som undrar hur det här går ihop kan ta en titt på veckans graf på sidan 42.

Medan björnarna klänger sig fast vid historiska data och mean reversion, återgång till medel­värdet, försöker optimisterna hävda att världen faktiskt är annorlunda. Räntorna kommer att vara låga permanent – eller i alla fall under mycket lång tid. Det motiverar en högre börsvärdering. När sedan de höga vinstmarginalerna kommer på tal inflikar de gärna att teknik- och biotechbolag har skalbara affärsmodeller, höga inträdesbarriärer och bättre lönsamhet. Därför är historiska vinstdata, som bygger på siffror från sågverk, rederier och utgivare av telefonkataloger, inte relevanta.

Det där är en intressant debatt och det kan mycket väl vara så att optimisterna har några poänger. Men samtidigt gav finanskrisen mean reversion-anhängarna vatten på sin kvarn. Gravitationslagarna tycks fortfarande gälla på aktiemarknaden. Börsfallet i USA 2007–2009 raderade ut all avkastning som aktiesparare erhållit utöver avkastningen på säkra korta statspapper, sedan juni 1995. 14 års överavkastning bortblåst. En massa volatilitet och ingenting för besväret.

Björnligan kan också lyfta fram data över aktiebelåningen på New York-börsen, vilken historiskt korrelerat väldigt väl med börsutvecklingen. När börsen stiger ökar investerarna sin belåning och när den faller så minskar de belåningen. Den enkla slutsatsen är att det varit usla tillfällen att investera när börsen utvecklats starkt och belåningen är skyhög. Och där är vi nu.

Exakt vilken effekt belåningen har på börsutvecklingen är oklart, men nog tåls det att fundera på vad som huvudsakligen drivit börsen de senaste åren. Långsiktiga investerare som ”tvingats” ta mer risk i en avkastningsfattig värld? Eller kortsiktiga spekulanter, ivriga att profitera på den så kallade Greenspan/Bernanke/Yellen-säljoptionen – vetskapen om att den amerikanska centralbanken rycker ut för att hålla börskurserna uppe?

En relevant fråga för optimisterna att ställa sig är om aktiebelåningen i USA nått en ny permanent hög nivå. Om inte, vad händer när spekulanterna drar ner på belåningen? Kanske blir det precis lika trångt i nödutgången som under börsfallen 2000–2002 respektive 2007–2009, tillfällen då motparten i optionsaffären, Alan Greenspan respektive Ben Bernanke, inte levererade.

Historiska data visar att tjurars skratt kan fastna i halsen.

Tweet-källan

Tweeten var från Joshua M Brown (@reformedbroker), finansiell rådgivare på Ritholtz Wealth Management.