Släpp inte ut dem!

Nästan alla som gjort affärer som nykomlingar på ett företag vet det: Man ska inte gå utanför sin egen hemmamarknad.

De enda som verkar saknar denna insikt är våra svenska företagsledare.

Visst är det roligt att jämföra de svenska direktörernas uppköpsresor utomlands med vikingarnas härjningståg. Bilden av storvuxna kämpar som med den blonda manen fladdrande under hjälmen styr ut på okända vatten så att skummet yr, kan måhända ge våra kritstreckade kontorssparrisar litet färg på kinderna. Men ur praktisk synvinkel funkar det inte. Vikingarnas gärning ifrågasätts alltmer och deras sentida ättlingar gör sig ju gång på gång till pajasar över hela klotet.

På åttiotalet gick vikingatågen ut i Europa. “Fastigheter uti Bryssel – svenskarnas interna pyssel”, löd Affärsvärldens julrim någon gång i början av nittiotalet. Och nog pysslades det på fastighetsfronten, alltid. Affärerna presenterades som köp av “substans”. Men priserna var sådana att bara riktigt, riktigt dumma svenska fastighetsköpare kunde motivera dem. Brysselbor, holländare och tyskar sålde så många tegelhögar de förmådde till de kedjespelsberusade nordborna som inte skydde några medel för att “räkna hem” sina investeringar.

Efter denna boom föreföll det vara lugnt på förvärvsfronten ett tag, men i bakgrunden skedde förstås en hel del affärer inom industrin.

Nittiotalet slutade sedan i en sällan skådad köpkavalkad. Mest var det internetkonsulter som var ute och handlade branschkolleger. Syftet var att skapa kritisk massa, världsherravälde och annat som kunde formuleras storvulet i en pressrelease.

Hur slutade det? Jo, värdena smalt samman och de svenska förvärvsvikingarna stod med sina skägg i brevlådeföretagen.

Eniroledningen smittades av storpotatissoten och spred svenskt riskkapital över Tyskland. Beteendet påminde om det fastighetsbolag som köpte en fastighet svindyrt i “Essen” och först efter ett par år insåg att det inom Tysklands gränser rymdes flera “Essen”. Häpp!

Nu börjar även industrin drabbas av baksmälla. Percy Barneviks framfart i ABB verkar sluta riktigt, riktigt illa. Om nu även Alfa Laval, Atlas, Sandvik och de andra märkesnamnen får trassel, hur ska det då gå? Kommer Securitas trots allt att råka ut för en juridisk praktnit i USA? Bolaget är ingalunda utan fläckar på förvärvsbaneret. Den tyska rörelsen har flera gånger gjort alla inblandade ytterst besvikna.

Valör föreslår härmed att vi sätter backspärr på de svenska gränserna. Vi släpper inte ut någon svensk företagsspekulant, men gärna in utländska investerare. Såna där kontantstinna jänkare från västkusten som pröjsar miljarder för verksamheter inom optisk kommunikation, till exempel.

Tänk vad trevligt att svenska killar bakom Qeyton och Optillion lyckades klösa åt sig ett försvarligt antal miljoner innan bubblan brast. Försäljningen av Sendit till Microsoft var väl heller inte så dum. Frågan är om ens försäljningen av Volvos personbilar till Ford, eller för den delen halva Saab Automobile till GM, var så tokig.

Låt oss fortsätta på den vägen! Signaturen är närmast bombsäker på att det är lättare att blåsa utländska förvärvsturister i Sverige än för svenskar att göra lyckade investeringar utomlands.

Vore det inte fint att kränga i väg en eller ett par av de svenska bankerna innan oligopolet rämnar? Kan vi inte göra en riktigt lönsam försäljning av Vin & Sprit innan EU tvingar den svenska staten att släppa monopolet på sprittillverkning?

Det finns säkert massor bolag på fallrepet som går att lura på “utisarna”. Innan de börjar lura oss igen, alltså.