Sluta spara, Göran

Göran Persson har just nu ingen större nytta av sitt gamla favoritordspråk ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Att den offentliga sektorn i Sverige skulle vara högt skuldsatt är nämligen en missuppfattning. Faktum är att den inte har någon nettoskuld alls, utan en viss nettoförmögenhet.

Uppfattningen att Sverige skulle kunna spara sig till framgång är dock fortfarande het bland svenska politiker och ekonomer. Såväl Göran Perssons som ekonomernas argument är dock mer att likna vid att backa in i framtiden, än vid att föra en framsynt ekonomisk politik. Socialdemokraternas vilja att använda 1990-talets lyckosamma saneringspolitik i valrörelsen har sina poänger. Varför stora delar av det svenska ekonomkollektivet svansar efter är svårare att förstå. Det primära borde trots allt vara att se till att den reala ekonomin växer, inte omfånget på statens plånbok.

När socialdemokraterna tillträdde efter valet 1994 sågs svensk ekonomi med djup misstro av omvärlden. Tioårsräntan låg på sin högsta nivå sedan kronan börjat flyta den 19 november 1992. Det besparingspaket (Nathalieplanen) som lanserats av den borgerliga fyrklövern sågs allmänt som ett slag i luften, inte bara av utländska bedömare utan även av den svenska riksbanken som fortsatte att hålla styrräntan på en hög nivå. Sverige var enligt många på väg mot någon form av statsfinansiell kollaps i form av en skenande statsskuld. Trots att alla sådana beräkningar i realiteten förtjänade epitetet tok-kalkyler.

Tyvärr fanns ”tokarna” bland annat på OECD som hösten 1994 presenterade en kalkyl där den svenska statsskulden skulle växa till närmare 150 procent av BNP på bara några år. Att kalkylen sen visade sig var en kökkenmödding av felaktiga antaganden och beräkningar, och att OECD för ovanlighetens skull fick gå ut med en rättelse efter några månader, räddade inte situationen. Skadan var redan skedd. Inte blev det bättre av att dåvarande Skandiachefen Björn Wolrath förbjöd sina förvaltare att handla med svenska statsobligationer.

Sparade för mycket

Det var i den här kaotiska ekonomisk-politiska miljön som den socialdemokratiska regeringen tillträdde. För att återskapa förtroendet för Sverige krävdes det budgetinsatser som även höll för ”tokarnas” motargument.

Följden blev att regeringen i realiteten sparade mer än vad som var samhällsekonomiskt motiverat, och därmed stramade åt ekonomin kraftigt.

Att nu, som vissa med facit i hand, hävda att regeringen gjorde fel, är dock att göra det väl enkelt för sig. Parallellt med regeringens nya budgetprogram försökte riksbanken skapa förtroende för den nya penningpolitiska normen; att få ner och hålla inflationen på 2 procent. Tyvärr verkade inte dialogen mellan riksbank och finansdepartement vara den bästa, utan riksbanken la med sin högräntepolitik ytterligare en sten på den ekonomiska bördan. Summan av åtgärderna blev en alltför stark åtstramning av den inhemska ekonomin.

Detta blev den tröga starten för normpolitiken – stora sparbeting kompletterade med inflationsmål. I april 1995, när den ekonomiska bilden började ljusna, föreslog regeringen dessutom att det varje år skulle presenteras ett tak för de offentliga utgifterna. Redan under 1996 stod det klart att de flesta av de budgetpolitiska målen hade uppnåtts med bred marginal. Statsskulden sjönk som andel av BNP.

Då var det dags för nästa ekonomisk-politiska norm. I vårpropositionen 1997 föreslog regeringen att det offentliga finansiella sparandet skulle ha ett överskott motsvarande 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. De huvudsakliga motiven var att förbättra möjligheterna att bedriva konjunkturpolitik och att Sverige behövde spara inför ökningen av antalet äldre medborgare (se artikel sid 25). Mycket lite sades dock om vad som var en rimlig nivå på statsskulden eller hur mycket som egentligen borde sparas.

Oklart sparmål

Det är viktigt att ha denna historik när dagens budgetpolitik diskuteras. Historien visar att aptiten på förstärkningar av statskassan successivt har skruvats upp. Det är bland annat mot den bakgrunden som dagens mantra om eviga överskott i de offentliga finanserna bör analyseras. Numera har Sverige stora överskott i handeln med utlandet, nettoskulden är utraderad och den offentliga sektorns bruttoskuld som andel av BNP är lägre än i de flesta jämförbara länder. Men fortfarande talas det om att Sverige behöver spara, dessutom mer än i andra länder. Argumenten för detta handlar i huvudsak om att vi måste kunna bedriva en aktiv finanspolitik vid ett eventuellt EMU-inträde samt att vi måste ha finansiella muskler den dagen 40-talisterna går i pension.

Frågan är dock om inte säkerhetstänkandet gått överstyr, som exempelvis när vice riksbankschef Lars Heikensten för några veckor sedan framförde tanken att vi behövde höja överskottsmålet till 3 procent av BNP över en konjunkturcykel.

Att spara till pensionen kan för den enskilde vara högst rationellt. Men när man ska översätta detta till ett helt lands sparande blir logiken mera tveksam, framför allt som vi dessutom önskar att gå med i EMU.

Konjunkturargumentet kan också ifrågasättas. Visserligen är det lämpligt att ha en viss säkerhetsmarginal i de offentliga utgifterna inför sämre tider, men när marginalen tycks stiga ju fler som uttalar sig är det dags att dra åt handbromsen. För att klara exempelvis Heikenstens sparnivåer krävs att Sverige under de goda åren sparar kring 6-8 procent av BNP för att kunna spendera friskare under missväxtåren. Följden blir i realiteten att statens sparnit visserligen skulle begränsa konjunkturnedgångarna, men på bekostnad av konjunkturuppgångar och långsiktiga tillväxtförutsättningar.

Det är ju så att ju mer det offentliga samlar på sig, desto mindre blir det över till den privata sektorn. Att samla i statens lador kan endast ske genom att hushåll och företag står tillbaka. Det blir därmed något av en paradox att staten ska beskära den privata expansionen, inte som under 1970- och 80-talet genom att expandera sina utgifter, utan genom ett överdrivet sparande som att konfiskera dagens expansionsutrymme för att betala framtidens utgifter.

Utgiftstakets fördelar

Man ska dock inte kasta ut barnet med badvattnet. Den största budgetpolitiska innovationen under 1990-talet måste ändå vara utgiftstaket, som inneburit en betydande tvångströja på slösaktiga politiker. För att klara utgiftstaket även vid lågkonjunktur behövs dock bara en budgeteringsmarginal på i runda slängar 15 miljarder kronor. Tyvärr har politikerna inte kunna leverera detta under senare år. Men istället för att förorda ännu starkare överskottsmål borde budgetprocessen ses över ytterligare, något bland andra SCB-chefen Svante Öberg gjorde i sin utredning hösten 2000 (SOU 2000:61).

Att Svante Öberg var en av ingenjörerna bakom budgetkonsolideringen gör hans förslag än mer trovärdiga, men tyvärr tycks slutsatserna för närvarande ha dött sotdöden i den statliga byråkratin. Om budgetdisciplinen kunde hållas så betyder detta att statskulden skulle fortsätta att minska som andel av BNP.

Diskutera produktiviteten

För att klara våra ekonomiska åtaganden såväl under ett EMU-medlemskap som när antalet åldringar stiger hjälper det dessutom knappast att statens börs fylls. Dagens ekonomisk-politiska diskussion borde istället handla om långsiktig ökning av produktivitet och arbetskraftsutbud.

Numera har arbetslösheten sjunkit till 4 procent, samtidigt som inflationen stiger. En del drar slutsatsen att arbetslösheten därmed fallit under den nivå som är hållbar sett till inflationsmålet. Om det är sant så har Sverige gått in i väggen och kan bara förlita sig på ett ökat arbetskraftsutbud och/eller höjd produktivitet för att klara framtida tillväxt. Det överskott som finns i statsfinanserna borde därmed användas för åtgärder som kan bidra till detta.

Att det är svårt att på rak arm presentera sådana åtgärder gör det inte mindre akut, och kanske är den nödvändiga framtida arbetskraftsinvandring en något för het potatis för partierna i den kommande valdebatten. Men om tillväxtpotentialen höjs så följer också automatiskt att statsskulden faller som andel av BNP, trots att den kan växa i kronor räknat.

Om några veckor kommer det under ledning av Bengt K Å Johansson att presenteras en utredning om stabiliseringspolitiken inför ett eventuellt EMU-medlemskap. Affärsvärldens gissning är att receptet åter huvudsakligen kommer att handla om att ha finansiella överskott på i storleksordningen 2-4 procent över en konjunkturcykel. Till vilken nytta? Kanske bör man därför skicka med utredningen några tänkvärda ord från den populära TV-figuren Sally: ”Kom ihåg! Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke.”