Språkkunskaper bra mot alzheimer

I Genesis, Bibelns första Mosebok, berättas att Noas ättlingar beslöt att bygga ett torn som skulle sträcka sig ända upp till himlen. Detta utslag av hybris förargade Gud, och som straff såg han till att människorna drabbades av språkförbistring och inte längre kunde tala med varandra. Arbetet på tornet upphörde och människorna spreds över världen, varje grupp talande sitt eget språk, obegripligt för de övriga.

I dag finns ungefär 7 000 olika språk, säger den amerikanske geografen Jared Diamond i sin bok The World Until Yesterday. Fast det är bara ett fåtal som talas av riktigt många människor. Störst är mandarin, som talas av åtminstone 700 miljoner kineser. Därefter kommer spanska, engelska, arabiska, hindi, bengali, portugisiska, ryska och japanska.

Runt 80 procent av jordens befolkning har något av de 70 största språken som modersmål. De flesta av de övriga 6 900 språken är mycket små, medianvärdet för antalet talare är runt 3 000. Det innebär att hälften av jordens språk talas av färre än några tusen personer, vissa bara av mellan 60 och 200 personer.

Flest olika språk per ytenhet finns i Nya Guinea. Här finns ett tusental olika språk uppdelade på en rad språkgrupper på en yta ungefär lika stor som Sveriges och Norges tillsammans. Varför är de så många just där?

Språk utvecklas hela tiden, skriver Jared Diamond. Det kommer till nya ord, nya talesätt och uttalet förändras över tid. I isolerade grupper uppstår olika varianter. Till slut har skillnaderna blivit så stora att grupperna inte längre förstår varandra. Då talar de olika språk.

Svårdefinierat

Men handlar det verkligen om olika språk på Nya Guinea? Är de inte i själva verket ofta bara dialekter av samma språk? Enligt Jared Diamond är det när två dialekter skiljer sig så mycket att talarna förstår mindre än 70 procent som man definierar dem som olika språk.

Nu kan man ju tänka sig en kedja av dialekter – A, B, C, D och E – där A förstår B och B förstår C etcetera men där A inte alls förstår vare sig D eller E. Så språkdefinitionen blir lite besvärlig.

Svenskspråkiga förstår ofta mer än 70 procent av norska (åtminstone med lite övning) och vice versa, så enligt definitionen borde kanske svenska och norska betraktas som dialekter, inte skilda språk. Samma gäller exempelvis spanska och italienska.

Ingen svensk, norrman, italienare eller spanjor skulle emellertid gå med på att hans eller hennes modersmål inte är ett distinkt eget språk med ädla anor. Så det finns också en annan språkdefinition: ”Ett språk är en dialekt som är uppbackad av en armé och en flotta.”

Alla människor har ett språk. Inte ens i de avlägsnaste och mest isolerade trakter på jorden har antropologerna hittat ett folk utan språk. Det innebär att alla har ett modersmål. Ett språk man har lärt sig som barn.

Men barn kan också växa upp i två- eller flerspråkiga miljöer och lära sig flera. Under lång tid ansågs tvåspråkighet vara av ondo och skulle motarbetas under uppväxten. Pedagoger och förståsigpåare hävdade att om ett barn växte upp i en tvåspråkig miljö skulle resultatet bli att barnet blev splittrat. I stället för att lära sig ett språk bra skulle barnet lära sig två halvdant och det skulle verka hämmande på barnets intellektuella utveckling.

Att tvåspråkighet skulle vara en black om foten för det uppväxande släktet stöddes av vissa undersökningar. Visade det sig kanske inte att tvåspråkiga människor ofta hade lägre inkomst och var mindre förmögna än enspråkiga?

Men då tog man inte med i beräkningen att de tvåspråkiga ofta var invandrar- eller flyktingbarn, och att dessa grupper sällan hade höga löner och bara undantagsvis förfogade över förmögenheter. Tog man hänsyn till detta visade det sig att de två- ­eller flerspråkiga klarar sig minst lika bra som enspråkiga, om inte bättre.

Omdirigerar impulser

Det finns en oväntad fördel med att växa upp i en flerspråkig miljö, säger Jared Diamond. Det har nämligen visat sig att tvåspråkighet tycks utgöra ett skydd mot Alzheimers sjukdom. Det kan förefalla lite egendomligt, eftersom alzheimer innebär att vissa proteiner i hjärnan inte sköljs bort av kroppsvätskorna som de ska utan bildar slagghögar, plack, som blockerar nervbanorna.

Kanske det fungerar så att sjukdomen i och för sig fortskrider rent fysiskt, men att de tvåspråkiga har förmågan att omdirigera nervimpulserna runt skadade områden i hjärnan så att den intellektuella förmågan inte hämmas lika mycket som hos de enspråkiga. Frågan blir då om de som talar fler än två språk är ännu mer motståndskraftiga mot alzheimer? Men så långt har inte forskningen kommit, säger Jared Diamond.

Språket är ett kitt som håller ihop gruppen som talar det. Ofta sägs det att det som definierar en svensk är att han eller hon talar svenska.

I utpräglade invandrarländer som USA har det visat sig att immigranter visserligen oftast talar sina modersmål i hemmet, och att barnen blir tvåspråkiga, men att de snabbt lär sig och föredrar det nya landets språk. Nästa generation bryr sig sällan om att lära sig sina far- och morföräldrars tungomål. De växer upp som enspråkiga och identifierar sig med det nya landets kultur. Om de lär sig andra språk så blir det i skolan.

Självklart är det en fördel att kunna tala olika språk. I synnerhet för den som tillhör en liten språkgrupp som vi här i Skandinavien.

Det är roligt att kunna prata med folk när man är utomlands, att kunna läsa främmande länders litteratur och tidningar, se på tv och filmer. I språken finns essensen av främmande kulturer. Därför är det inte så konstigt att skolan efter bästa förmåga försöker få alla eleverna att lära sig främmande språk. Även om det sällan blir mer än engelska.

Kulturarv

Men tillbaka till de hotade småspråken. Det visar sig att många av dem talas av så få personer att de kommer att försvinna inom en generation eller högst två. Och därmed försvinner delar av människans kulturarv. När BBC sände ett program som handlade om olika sätt att försöka rädda utdöende språk fick man en mängd raljerande kommentarer från lyssnarna:

”Mänskligheten behöver enas. Alla borde prata samma språk.”

Men det borde vi kanske inte alls. Möjligtvis är det så att vi tänker olika på olika språk, och att den intellektuella mångfalden i ­världen minskar när ett språk dör ut.

Den österrikiske filosofen Ludwig ­Wittgenstein såg språket som det som definierade själva tänkandet.

Hans berömda bok Tractatus logico-­philosophicus från 1921 slutar med ­konstaterandet: ”Wovon man nicht reden kann, darüber muss man schweigen.” (Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.)