Stagflationen som inte finns

Det är något märkligt med börsens värdering av tillverkningsindustrin. Visst kan uppvärderingen av tjänsteföretagen H&M och Telia Sonera vara motiverad. Men verkstadsbolagen prissätts till 16-17 gånger vinsten. Alltså samma p/e-tal som Telia Sonera trots att industrin har mycket bättre tillväxtutsikter i en alltmer gränslös, global ekonomi. Relationen är förstås inte lika galen som för åtta år sen då Framfabs börsvärde matchade SKF:s. Men lite åt det hållet.

Så har aktiemarknaden upptäckt något som vi andra inte känner till? Och skulle detta något kunna vara stagflationens återkomst? En hel del tyder på det. Just nu pratas det mycket om stagflationen – samtidig stagnation och inflation. Stagflationen syntes senast till i verkligheten 1975-1985 då världsekonomin satt fast i det förskräckliga tillståndet.

Portugals centralbankschef Vitor Constancio utfärdade häromveckan stagflationsvarning efter att inflationstakten i euro-området överskridit tre procent för första gången sedan 2001. Bakgrunden är att råvarupriserna går upp – olja ligger på de högsta nivåerna realt sedan 1970-talet och vete har ökat 60 procent sedan i våras. Statistikmyndigheterna kan rensa hur mycket de vill och presentera en modest kärninflation på under två procent. Men prishöjningar slår ändå igenom på kostnadssidan i många företag och hos konsumenterna. Alltså är det inte konstigt att finansmarknaderna räds inflation.

Samtidigt bromsar Europakonjunkturen in, medan världens största ekonomi sviktar rejält. Bolånekrisen kan knuffa USA ned i recession. Alltså är det inte konstigt att finansmarknaderna räds stagnation.

Till den förvirrade omvärldsbilden hör också att basmetaller går ned, ädelmetaller går upp och att dollarn växlar mellan trendlöshet och fritt fall. Oroligt är det alltså. Men att helt kliva av börsen, som investmentbanken Morgan Stanley råder, verkar inte vettigt. För stagflationen finns inte. Vi är faktiskt inte ens i närheten.

Konjunkturen toppar och investeringarna verkar vända neråt. Men i båda fallen från höga nivåer. Den svenska industrins investeringar har ökat med 40 procent sedan 2004. Efter en sådan expansion – som också har sin motsvarighet i andra industriländer – är det naturligt med en konsolidering. Men inte med stagflation. Stagflation är “förknippat med stora utbudschocker i ekonomin”, för att citera Bank of Englands chef Mervyn King. Men då handlar det om sådant som när oljepriset fyrfaldigades på 1970-talet vid en tid då olja och andra råvaror svarade för en flera gånger större andel av den globala ekonomin än i dag.

Det finns dock en faktor som kan motivera en svagare utveckling för svenska verkstadsaktier. Det handlar om förändringar i investeringscykeln. Pankaj Ghemawat vid Harvard Business School betonade i en artikel nyligen att världsekonomins integration inte sker friktionsfritt. Snarare kan förloppet bli ryckigare än tidigare eftersom flockmentaliteten bland industriella och finansiella investerare numera omfattar större flockar än förr. När konjunkturen går ner, tenderar investeringarna att minska två till fyra gånger mer än produktionen. Och är det något som de svenska verkstadsbolagen levererar är det ju investeringsvaror.

Är det då läge att hålla sig borta från aktier? Knappast. De stora och långsiktiga investeringsbehoven finns där ute. Som moderator vid en it-konferens förra veckan blev jag påmind om det. Internettrafiken växer ju återigen snabbt, och vad beror det på? På Youtube, Myspace, Facebook och andra likartade kanaler. Hur stor andel av trafiken utgörs av video? 2 procent? 10? Eller 20 procent? Svaret är: 60 procent. Video drar bandbredd och snart har vi vuxit in i den kabelkapacitet som grävdes ner under interneteran.

Så vem vet. Snart är det kanske köpläge till och med för Ericsson.