Staten och det sociala kapitalet

Det kallas exkluderande design. Parkbänkar som lutar, eller utrustas med armstöd i mitten, så att det inte går att ligga på dem. Galler och metallbågar som stänger av ytor där förut hemlösa och eventuellt deras bohag fick plats. Tidigare platta tak som beläggs med kullersten, så att ryggvänligt utomhussovande omöjliggörs.

Exkluderande design är på frammarsch i stadsmiljön, och oavsett ens personliga värdering av fenomenet, går det inte att förneka vad det signalerar: att andra människor är ett problem.

Och därmed har samhället ett problem.

På 1950-talet började en amerikansk sociolog ställa frågan till respondenterna i vilken utsträckning de litade på sina medmänniskor. Forsknings­ansatsen fick stort genomslag, och sedan dess har den och liknande frågor ställts i alla världs­delar i långa tidsserier.

I södra Europa är tilliten måttlig, i Mellanöstern, Afrika och delar av Sydamerika mycket svag. Några länder som sticker ut positivt är de nordiska, med extremt hög tillit till både främlingar och samhällets institutioner. Övriga Västeuropa ligger också väl till. De sociala transaktionskostnaderna är här låga, det vill säga vi kan ingå i produktivt samarbete med andra i stället för att lägga energin på att, som i klansamhällen, skydda oss mot bedrägerier och våld. Med ett annat ord besitter vi ett högt socialt kapital.

Föga förvånande är hög tillit kopplat till demokrati och jämlikhet, hög levnadsstandard, god folkhälsa, låg brottslighet och korruption. Undantag här är delar av Asien, med hög tillit även i problemländer.

Den pigge läsaren undrar nu om hönan och ägget. Skapar tilliten välstånd – eller välståndet tillit? Faktiskt tycks det vara så att tilliten i sig är välståndsskapande. Till exempel föregicks den ekonomiska framgångssagan i Norden från 1800-talets andra hälft av hyggligt fungerande rättsstat och andra samhällsinstitutioner.

Under senare år har vår svenska tillitskurva hackat. Minskningen är inte dramatisk. Men ändå en påminnelse om att vårt sociala kapital inte är oändligt.

Den exkluderande designen är därför ett – om än litet – tecken i tiden. Liksom polisens varningar att inte stanna för nödställda vid våra vägar (det kan vara vägpirater). Ett än mer dramatiskt tecken är förstås gängskjutningarna i socioekonomiskt utsatta storstadsförorter. Vilka också skulle kunna kallas lågtillitsområden, att döma av forskarnas data. Tendensen tycks också vara att etnisk mångfald är negativt kopplat till tillit: en utmaning för mångkulturella samhällen.

Även på systemnivå har det sociala kapitalet naggats i kanten. Myndighetsnära institutioner som etablerings­lotsar och utbildnings­anordnare har fått löpa amok utan kvalitetssäkring. Skolorna har ostraffat kunnat sätta glädjebetyg i reklamsyfte. Arbetstillstånd köps och säljs på en svart marknad med obefintlig kontroll. Assistansersättningens utformning har inbjudit till miljardfusk och storskaliga bedrägerier. Företag anställer och sparkar kraftigt lönesubventionerad personal i långa rader. I korthet: vi lär oss så sakteliga att inte lita på andra.

Mycket av kritiken för detta ska falla på den tidigare regeringen. Till den nya, nu i färd med att avskaffa det statsfinansiella överskottsmålet, vill jag rikta uppmaningen att operera med en annan form av överskottsmål. Nämligen gällande det sociala kapitalet. Reformer och andra förändringar ska kunna räknas hem inte bara budgetärt, utan även för deras påverkan på det sociala kittet mellan oss människor.

Tillit är en seg struktur. Mer än hundra år efter Amerikautvandringen, är tilliten högre bland ättlingar från Skandinavien än andra amerikaner. Men seg är inte samma som oförstörbar. Eller med Bo Rothsteins ord, statsvetarprofessor och tillitsforskare, när han intervjuas i Forskning & Framsteg.