Statens stolliga stiftelser

Hört talas om Åkerlottsfonden, Rundvirkesstiftelsen eller Svensk-isländska samarbetsfonden?

Inte? Inget att skämmas för. Regeringskansliet har inte heller koll, trots att alla tre stiftelserna är instiftade av staten som dessutom utser styrelsen i Svensk-isländska.

Riksrevisionen har letat efter statliga stiftelser var helst den kunnat. Regeringskansliet har nämligen ingen förteckning. Men när departementen räknade ihop stiftelser de kände sig ansvariga för fick de ihop 62 stycken. Riksrevisionen hittade 145, varav staten ensam har bildat 50.

Regeringskansliet kände bara till hälften av de senare. Det är lite udda eftersom regeringen har rätt att ändra föreskrifterna när staten är ensam stiftare. Å andra sidan hittade kansliet ytterligare åtta inrättningar, som Insamlingsstiftelsen för samhällsutveckling i Piteå.

De 145 stiftelsernas sammanlagda förmögenhet uppgår till 30 miljarder kronor. Beloppen är högst ojämnt fördelade. Jättarna är några av dem som uppstod när löntagarfonderna skrotades: Östersjöstiftelsen, Strategisk forskning, Mistra (miljöforskning) och KK (kunskap- och kompetens). Dem har regeringen koll på. Rent formellt, åtminstone.

Faktisk kunskap är det sämre med, konstaterar Riksrevisionen i rapporten som kom förra veckan. Utvärderingarna av storstiftelserna är få, och inte en enda har gjorts på regeringens initiativ de senaste fem åren.

Om man har det så, så går det som det går med Norrlandfonden till exempel. Fonden har varit verksam sedan 1961; först i inlandet och Norrbotten, numera i hela landsänden. “Topplån för företag™” står det överst på hemsidan. Fonden har haft utestående lån på drygt en halvmiljard kronor om året sedan milliennieskiftet. Räntenettot per år har varit knappt sex miljoner. Tjosan.

Rena Ebberöd eftersom de 14 anställda ska ha lön, arbetsplatser, ordna den årliga golftävlingen Uppsvinget (i fjol på Rutvik i Luleå, fond-vd Lars-Olov Söderström vann överlägset) och ha finanspub i Övik med italiensk buffé. Då gäller det att ha annat kapital att leva av. Det har Norrlandsfonden.

Vid årsskiftet var förmögenheten 1,25 miljarder. Drygt hälften var kortfristigt placerad av två utomstående förvaltare. Det gav tillräcklig avkastning för att täcka kostnaderna och lite till. I fjol. Men tillgångarna var större den sista december 2000, då fanns 100 miljoner till.

Siffrorna i årsredovisningarna borde ha väckt det slumrande regeringskansliet. Men inte. Förklaringen torde vara att de inte avviker katastrofalt från målet – att behålla det nominella värdet. Å andra sidan borde en ansvarsfull regering aldrig fastställa så korkade krav för verksamheter som bedrivs i konkurrens på marknaden. De bidrar lika mycket till dödfödda företag som livskraftiga. Och då är problemet inte de relativt få kronor Norrlandsfonden lånar ut, utan att de större beloppen i botten hamnar på fel ställen.

Dessutom finns Almi, det statliga bolaget som ger topplån och affärsråd till företag i Norrland liksom i övriga landet. Ineffektivt dubbelarbete till råga på allt.

Det är bara att hoppas att centerpartisten Jan-Olle Folkesson, som utreder de statliga finansieringsinsatserna för företag på regeringens uppdrag, verkligen gör ett grundligt jobb och drar de kritiska slutsatser som är de enda möjliga. Inte bara om Norrlandsfonden, utan också om den mer än dubbelt så stora och lika usla Industrifonden (Afv nr 23).

För övrigt. Åkerlottsfonden, instiftad 1667, med 69 miljoner i kassan delar ut pengar till änkor och barn efter lärare och tjänstemän vid Uppsala universitet. Rundvirket har knappt sex miljoner till gagn för enskilda mindre skogsbruk sedan 1961, och hos Svensk-isländska kan hugade söka resebidrag om 5 000 pix från kontot med drygt 3 miljoner.