Statlig offensiv bakom megafusionen

För en placerare på jakt efter tillväxt och riskspridning framstår den norska aktiemarknaden som en av världens bästa. Här finns till exempel framstående oljebolag (Statoil/Hydro), alternativ energi (Renewable Energy Corporation), en vass teleoperatör (Telenor), specialiserade högteknikbolag (Seadrill med flera) och ett världsledande kryssningsrederi (Royal Caribbean Cruises). Ovanpå detta har Norge ett par av Europas skickligaste fondförvaltare i Odin och Skagen.

Det är bara en företeelse som saknas: strategiska ägare som kan dirigera globalt verksamma koncerner. Norge har ingen Wallenbergsfär och ingen Maerskdynasti och inte heller internationella private equity-bolag eller tjänstemannagrupperingar som Industrivärden. I stället har man staten. Med sin portfölj på 500 miljarder norska kronor kontrollerar staten faktiskt halva börsvärdet. Och styrkepositionen förstärks ytterligare i höst.

Då genomförs megaaffären mellan Statoil och Norsk Hydro. Den innebär att Norges två största företag går samman (tänk tanken att Ericsson och Volvo skulle gå samman, så blir det ungefär rätt). När fusionen realiseras blir staten ägare till 62 procent i den nya koncernen. Det räcker dock inte för den socialdemokratiskt ledda regeringen, som tänker öka till 67 procent.

– Statligt ägarskap är viktigt för att säkra inflytande över våra gemensamma naturresurser och nationell förankring av viktiga företag, säger näringsminister Dag Terje Andersen.

Regeringens policy i ägarfrågor beskrivs utförligt i en så kallad stortingsmelding, ett dokument som kan liknas vid en avsiktsförklaring. Där står att ”det statliga ägarskapet bör vara långt mer aktivt än i dag”. Tidigare utfärdade mandat om utförsäljningar av aktier i statliga bolag ska tas bort. Dessutom använder regeringen termen ”den norska blandekonomin”, ett begrepp som i Sverige knappast använts sedan 1970- och 1980-talen då det betecknade en tredje väg mellan kapitalism och kommunism.

Norge är alltså annorlunda i inställningen till statligt ägande. Det gäller inte minst vid en jämförelse med de andra nordiska länderna. Danmark satte Köpenhamns flygplats på börsen i slutet av 1990-talet och har över huvud taget få statsägda bolag.

Finland har fler, men här härskar pragmatismen. Något uttalat ”nationellt” mål finns inte, även om finska staten tänker behålla 50,1 procent i ett par viktiga företag. Det gäller i första hand el- och värmekoncernen Fortum, oljeföretaget Neste och flygbolaget Finnair. Handels- och industriministeriet har vida mandat att sälja överskjutande aktier när börsläget är positivt. Bara under 2005 sålde staten aktier i Fortum, kemibolaget Kemira och försäkringsbolaget Sampo för totalt 1,3 miljarder euro.

Synen på bolagen är praktisk och kameral snarare än ideologisk, och det märks i att det är ett högprioriterat mål att företagen levererar pengar till statskassan. 2005 fick staten utdelningsinkomster till ett lika högt värde som utförsäljningarna i de tre bolagen, alltså 1,3 miljarder euro.

Den svenska filosofin är, efter maktskiftet i fjol, uttalat positiv till privatiseringar.

– Potentialen här är stor. Regeringen har ju aviserat utförsäljningar av sex innehav i första rundan och regeringskansliet anser att staten principiellt inte ska äga bolag som lika gärna kan konkurrensutsättas, konstaterar Håkan Olson, ansvarig för transaktionstjänster på revisionsföretaget Ernst & Young.

I Norge har det offentliga ägandet långa traditioner. Under återuppbyggnaden efter andra världskriget byggdes ”hörnstensindustrier” inom bland annat lättmetall och konstgödsel med statskontrollerade Norsk Hydro som den ledande investeraren. När sedan den första Nordsjöoljan landades 1972 sågs det som självklart att staten skulle spela en central roll. Den rollen gällde inte bara som tillsynsorgan utan också som direkt aktör. Alternativet, i norska ögon, hade varit att utländska storföretag hade tagit över mer eller mindre hela branschen.

Under de senaste decennierna har förvisso ett betydande inhemskt kapital vuxit fram i Norge. Det märks till exempel på den svenska finansmarknaden, där företag som DNB Nor och Acta Holding blivit stora investerare. Men än så länge finns inte några nationellt förankrade maktbolag som Investor eller Industrivärden.

Det råder samsyn i Norge om att kraftsamling behövs för att näringslivet ska klara den globala konkurrensen. Tydligast märks detta i oljesektorn. Före 1999 fanns tre norska producenter. Det året gick privatägda Saga Petroleum upp i Hydro, som nu alltså fusioneras med Statoil.

Storaffären anses nödvändig för att kunna behålla en stor norskägd aktör inom olje- och gassektorn. Inte ens näringslivets lobbyorgan är särskilt kritiska till att staten höjer sina ambitioner. Petter Brubakk, direktör för näringspolitik på Næringslivets Hovedorganisasjon, motsvarigheten till Svenskt Näringsliv, menar att Statoil/Hydro blir ”ett nyckelföretag” för Norge. På frågan om vad han tycker om att staten ska öka sitt ägande säger han att kontrollen hade kunnat säkras med en mindre ägarandel

– Vi tycker det här är onödigt, men samtidigt ska man se detta i ljuset av att det privata aktiesparandet är mindre än i Sverige, säger Petter Brubakk.

I sin avsiktsförklaring till stortinget har regeringen också synpunkter på hur chefer i näringslivet ska arvoderas. Bonus och tantiem ska framöver uppgå till högst 50 procent av den ordinarie lönen. Dessutom förväntas statsägda bolag ta särskilda hänsyn till samhällsintressen som sysselsättning, miljö och så vidare. En annan synpunkt som förts fram av vänsterregeringens gräsrötter handlar om namnet på det nya jätteföretaget. Att ta bort prefixet ”stat” i Statoil/Hydro vore ett smärre förräderi, anser flera rödgröna stortingspolitiker som tidningen Dagens Naeringsliv talat med.

Vad händer då när fusionen träder i kraft i oktober-november? Någon dramatik är inte att vänta. Norges ekonomi kännetecknas av boom, samtidigt som överhettningstendenserna någorlunda har hållits i schack. Enligt SNS konjunkturråd har Norge haft en klart snabbare produktivitetsutveckling i tjänstesektorn än Sverige sedan mitten av 1990-talet. Faktiskt har landet fått en industriell nytändning de senaste tio åren. Avknoppningar, till exempel av konstgödselkoncernen Yara, och nyintroduktioner, som av programvarukometen Opera, har satt extra fart på Oslobörsen.

Senare i år lär alltså statens aktieköp ge ytterligare en injektion.

– Staten ska ju öka i Statoil/Hydro med fem procentenheter. Det innebär att man kommer att köpa mer än en tiondel av de omsättningsbara aktier som finns i dag, säger Dag Marius Nereng som förvaltar Handelsbankens Norgefond.

Han spår att Norsk Hydro kommer att börja handlas med en premie jämfört med andra internationella oljebolag redan från sommaren. Tidigare har bolaget dragits med en rabatt. Affären får också andra konsekvenser.

– Vi räknar till exempel med att det här leder till att kronan stärks en hel del, säger Nereng.

__________________________________

Dubbelt så stort som största svenska bolaget

Genom oljeprisets enorma uppgång var Statoil redan sedan tidigare Nordens omsättningsmässigt största bolag. Bara i år väntas Statoilkoncernens intäkter att uppgå till 433 miljarder norska kronor – eller 473 miljarder savenska kronor, enligt analytikernas snittprognos (SME).

Som en jämförelse kan sägas att Sveriges omsättningsmässigt största bolag, Volvo, omsätter bara runt 250 miljarder. Det sammanslagna Statoil-Norsk Hydro olja & gas får en omsättning på cirka 550 miljarder svenska kronor och bli alltså dubbelt så stort som Sveriges största bolag. Ericsson i sin tur drar in jämförelsevis blygsamma 180 miljarder kronor. Nordens största börsbolag räknat på marknadsvärde, telekomkoncernen Nokia, omsatte i fjol 370 miljarder kronor.

Räknat på börsvärde blir också storleksförhållanden radikalt annorlunda. Statoils nuvarande börsvärde är ”bara” 232 miljarder norska kronor, alltså runt 250 miljarder svenska. Det sammanslagna kanske når en bit över 300 miljarder. Nokia är å sin sida värt cirka 620 miljarder kronor, eller nära dubbelt så stort. Här är till och med svenska Ericsson större, med sina 440 miljarder kronor i värde.

Förhållandena säger en del om hur olika aktiemarknaden ser på framtida vinster från Nordsjöolja respektive telekommunikation.