Statligt stöd som verkligen lyckades

Den ekonomiska historien rymmer många lärdomar. En sådan är hur lönlöst det är att hålla liv i krisbranscher utan att ha en genomtänkt och framtidsinriktad strategi. Regeringen presenterade i torsdags ett 28-miljarderspaket med lånegarantier, nödkrediter och fordonsforskning. Vid presentationen betonade finansminister Anders Borg att staten inte ska äga biltillverkarna. Han hänvisade – med all rätt – till den meningslösa penningrullningen till varven på 1970- och 1980-talen. Men det finns en episod som glömts bort i debatten om i fall staten ska stötta bilindustrin eller inte. Det är räddningen av stålindustrin under åren 1978-1982, då staten gick in med cirka 6 miljarder kronor i nytt kapital i det som skulle bli Svenskt Stål AB (i dag SSAB). I dagens pengar motsvarar det uppemot mellan 20 och 30 miljarder kronor.

– Stålet gick att rädda, till skillnad från varven. I och med att SSAB börsnoterades på 1980-talet fick staten faktiskt igen varenda krona, med ränta, säger Helve Boman, stålexpert i regeringskansliet på 1970-talet och sedermera journalist på Affärsvärlden.

När SSAB bildades hade branschen vissa likheter med amerikansk bilindustri i dag. Anläggningarna var många, olönsamma, omoderna och producerade fel sorts produkter. Det gamla Gränges, statliga Norrbottens Järnverk och stålrörelsen i Stora blev ett enda, mycket mindre bolag. Fyra år efter att projektet dragits i gång visade företaget svarta siffror.

Vilka lärdomar kan man dra för bilindustrins räkning? Helve Boman vill inte uttala sig om bilindustrin, men hon säger att omdaningen till stor del berodde på att en statlig utredning hade tagit fram en tydlig plan för det nya SSAB. Handelsstålsutredningen leddes av professor Lars Nabseth, som fick fria händer att rita om den svenska industristrukturen.

Han berättar i dag för Affärsvärlden hur utredningen tog hem ett koncept från amerikanska Betlehem Steel som innebar att masugnar i Borlänge kunde stängas. Råstålet fraktades i stället (och fraktas alltjämt) med tåg från Luleå. Kostnadsbesparingarna blev enorma. Utredningens förslag genomfördes sedan med fast hand – i hård opinionsmässig motvind – av SSAB:s förste vd Björn Wahlström.

– Eftersom det fanns en bra plan kunde ägaren och företagsledningen betrakta projektet som vilken investering som helst. Då gick det också att få det affärsmässigt, säger Helve Boman.

För den svenska bilindustrin är läget ett annat. Stödpaketet håller bolagen flytande och bör göra att värdefull forskningskompetens stannar kvar i landet. Men det är knappast en framtidsplan för branschen. Hur är då de långsiktiga förutsättningarna för Saab och Volvo Personvagnar?

Matts Carlsson, vd för konsultfirman Göteborg Management Institute, är behärskat optimistisk. Han pekar på att Sverige har en så pass stor andel som 10 procent av det globala premiumsegmentet, som domineras av varumärken som BMW, Audi, Mercedes och Lexus.

– Sverige har också ett av starkaste klustren inom fordonsindustrin. Sådana finns i USA, Japan, Sydtyskland och norra Italien men inte på så många andra ställen. Om personbilarna försvinner är risken stor att det klustret utarmas, säger han.

Björn Wahlström skriver i sin självbiografi “En laber bris” (Ekerlids, 1999) att SSAB:s mål hela tiden var dubbelt: att nå lönsamhet och långsiktig konkurrenskraft. I debatten om bilindustrin saknas ofta det senare synsättet.

Ur ett strategiskt perspektiv är det dessvärre svårt att vara optimistisk, åtminstone när det gäller Saab. Martin Sköld, fordonsindustriforskare på Handelshögskolan i Stockholm, säger att det “tyvärr är osannolikt att Saab finns kvar om fem till tio år”.

Det är lätt att hålla med. Saab har visserligen länge producerat bra bilar, men nästan alltid med förlust. Staten kan inte hindra en framtida nedläggning i Trollhättan. Vad man däremot verkar försöka göra är att ge Sverige en tätposition i utvecklingen av den nya generationens bilar, med särskilt fokus på eldrivna fordon. Större grepp än så är antagligen just nu inte möjliga, eftersom bolagens ägare finns i Detroit.

nullnullnullnull