Stockholms politiker – en avskräckande samling

Mot dumhet kämpar även gudarna förgäves, diktade Friedrich Schiller. Lägg till narcissism och följsamhet mot tidsandan, så är de helt chanslösa. Fallet Stockholm, dess politiker och deras förkärlek för de stora projekten är i det avseendet instruktivt; androm till varnagel.

Mest på tapeten just nu är Nya Karolinska sjukhuset, med en byggkostnad på över 20 miljarder. Detta att jämföra med ett relativt nybyggt sjukhus i Hamburg som bara kostade 2 miljarder. Fast vårdplatserna är lika många: runt 700 stycken.

Dumheten träder här fram i all sin prydno. För första gången skulle landstinget pröva upphandlingsmodellen OPS, offentlig/privat samverkan. Men att utforska en ny metod för upphandling på ett så stort projekt är som att be en scout gå till en marockansk basar och köpa kvalitetsmattor. Han blir både skinnad och flådd och kan snart bara själv tjänstgöra som dörrmatta.

Den förutsägbara kostnad OPS skulle garantera, har efter hand räknats upp med åtskilliga miljarder. Att i dag läsa bortförklaringarna från landstingets korridorer är tragikomiskt:

– Det är nästan omöjligt att jämföra kostnader på ett rättvisande sätt. Vi har inget bra utvecklat mått. Bygger vi dyrt? Bygger vi inte dyrt? Vi vet inte (planeringschefen Henrik Gaunitz i Svenska Dagbladet).

En annan påfrestning på oss stockholmare är emellanåt själva tidsandan. När den enda vägens politik dikterades av Carl Bildt på tidigt 90-tal, och verksamheter skulle säljas ut och marknadifieras, uppstod en bisarr stockholmstolkning: gemensamma tillgångar skulle slumpas bort till privatpersoner.

Det skulle vara liktydigt med emancipation och individuell frigörelse – men resultatet blev en bisarr kommunal variant av Postkodlotteriet – med skillnaden att lotterna inte kostade något. Hushåll med en viss adress kunde göra miljon­klipp över natten. Samma sak när vård- och skolentreprenörer fick ta över fullt fungerande verksamheter med mer eller mindre garanterade intäktsströmmar till blott inventarievärdet.

Så till narcissismen, alltså vissa politikers längtan att bygga monument över sig själva. Åh, som stadshusets toppar sken i kapp med byggherrarna när det plötsligt regnade arenaplaner över Storstockholm, arenor som skulle behöva minst tio bofasta Bruce Springsteen och 20 folkkära landslag för att gå ihop ekonomiskt. Det blev till slut två: Friends och Tele 2, men det var inte långt ifrån att det blev en till.

Allt detta är förstås småpotatis jämfört med Nya Slussen, där narcissismen har parats med prestigetänkande så till den grad, att inget längre verkar kunna stoppa vansinnet. Trots ideliga bakslag för stadens högsta beslutande – ekonomiska, funktionella, miljömässiga, juridiska, säkerhetsmässiga, estetiska – och trots att det mycket billigare och snabbare alternativet totalrenovering finns, tycks Nya ­Slussen ostoppbar.

Vilket ter sig extra märkligt eftersom de Nya Slussen-skeptiska rödgröna har tagit över makten i huvudstaden, delvis till följd av tidigare borgerliga väljares Nya Slussen-motstånd. Men de rödgröna gör som Pontius Pilatus, tvår sina händer. Så skyller de på moderate storpotäten Sten Nordin och hävdar att stenen redan var i rullning när de tog över.

Vad detta gör för tilltron till demokratin är ingen upplyftande tanke: en opposition som när den fått makten ändå lyder tidigare makthavare.

Varningssignaler har inte saknats. Dåvarande oppostionslandstingsrådet Ilija Batljan (S) påtalade redan 2010 de märkligt höga kostnadsindexeringarna och vinstmarginalerna i Nya Karolinska. Också beträffande de hutlösa bostadsrättsklippen stretade han emot. Men, berättade Batljan när jag råkade stöta på honom på ett seminarium nyligen:

– Det var omöjligt att få uppmärksamhet kring kritiken. Journalisterna var helt ointresserade.

Om vi kan lära oss något för framtiden av den sanslösa miljardrullningen i Stockholmspolitiken så är det att kritikerna av det nya, det starka, det trendriktiga måste tas på större allvar. När nästan alla håller med, ska vi lyssna extra noga på den som håller emot.

Dumhet och narcissism må vara mänskliga konstanter. Men tidsandan, den kan vi försöka bråka med.

Vem ska skälla? Och på vem?

En förklaring till att miljardrullningen kan fortsätta i det ena stockholmsprojektet efter det andra, är bristen på ansvars­utkrävande. Stockholmstidningarna uppfattar sig själva som riksangelägenheter, trots att nästan ingen utanför regionen läser dem. Därför bevakar de rikspolitikerna mycket hårdare än sina lokalpolitiker. Lokal­politiken är dessutom mer personorienterad. Vem ska man skälla på över Nya Karolinska nu när förra sjukvårdslandstings­rådet Filippa Reinfeldt har lämnat politiken?