Stopp för kvinnors statsstöd

Mona Sahlin silade inte snacket när regeringen Reinfeldt i höstas lade sitt förslag om att begränsa möjligheten att jobba deltid och samtidigt stämpla.

– Regeringens politik kommer att drabba deltidsarbetslösa tjejer. Jag trodde jag var tillräckligt förbannad. Men med det som kom nu i budgeten så tycker jag det är för jävligt, sade socialdemokraterns nya ledare.

Miljö- och vänsterpartisterna som budgetförhandlat med regeringen Göran Persson, i vilken Sahlin var minister, fann hennes uttalande magvätskevändande.

Våren 2004 ville s-regeringen nämligen minska möjligheterna att stämpla upp till heltid.

– Det göder ju ett system med halvtidsanställningar, motiverade Sven-Erik Österberg, som då var ordförande för riksdagens finansutskott.

De gröna och illröda stoppade förslaget då. Och nu kallar Österberg, i dag vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet, den borgerliga regeringens variant av åtstramning för “ett dråpslag”. Fast han tidigare menade att möjligheten att evigt vikariera på deltid och stämpla upp var “en kvinnofälla”.

Så kan det gå. Men det är skillnad på att vara i regeringsställning och i opposition. Och det är skillnad på att vara politiker i låg- och högkonjunktur.

1984 slopade s-regeringen tidsspärren i a-kassan för deltidare. 1987 återinfördes en spärr vid 150 dagar. Arbetsmarknadsminister Ingela Thalén förklarade att systemet utnyttjats av handlare och butiksbiträden, kommunpolitiker och hemvårdare, barnskötare och lärare i oskön förening. Arbetsgivarna slapp pussla ihop heltider och de anställda fick nästan betalt för heltid, fast de jobbade 50 procent och närmast flinade åt kollegorna som jobbade deltid på egen bekostnad.

Visst fanns det äkta deltidsarbetslösa också, men tiderna var goda och de allra flesta skulle nog få sin heltid, resonerade socialdemokraterna.

1993 rådde Krisen. Riksdagen beslöt enigt att ta bort begränsningen. 1996 blev reglerna stramare igen. Fast bara för fast anställda – max 150 dagar. När socialdemokraterna gjorde sitt nya försök 2004 gällde det alltså vikarier och timanställda.

Regeringen Reinfeldts regler sätter gränsen till 75 dagar. Men eftersom siffran avser hela dagar betyder det att halvtidaren har 150 arbetsdagar på sig att hitta ett annat jobb.

De nya reglerna trädde i kraft den 7 april och de gäller inte retroaktivt. Alltså kommer det att ta uppåt ett år innan effekterna syns. Men de blir sannolikt inte de facken fruktar.

När begränsningarna för fastanställda infördes 1996 förutspådde facken att deltidarna skulle säga upp sig i parti och minut för att i stället stämpla på heltid. Bara 3 500 gjorde det valet, vilket tyder på att det fanns betydande mått av frivillighet i deltidarbetslösheten bland de 140 000 som hade ersättningen. Ett annat tecken är att när Arbetsförmedlingen i Kinna började kolla om deltidsstämplarna verkligen sökte jobb, då försvann 62 procent ur rullorna. Sådan kontroll är dessvärre ovanlig, har Riksrevisionen klagande konstaterat.

En av tre kvinnor arbetar deltid. De allra flesta utan att lyfta en krona från arbetslöshetsförsäkringen. Men i mars fick 104 500 personer deltidsersättning, en av fyra var man.

I varje arbetslöshetskassa – utom Lärarförbundets – är kvinnorna rejält överrepresenterade bland de deltidsarbetslösa. I Byggnads är bara var hundrade medlem kvinna, men var tolfte av de delstämplande. I Ledarna är var femte kvinna, men 38 procent av semikunderna hos a-kassan. Hos akademikerna är procentsatserna 57 respektive 73. Förresten ett undantag till – de sex kvinnorna som fiskar har arbete.

Systematisk diskriminering? Möjligen. Men en troligare förklaring är att kvinnor i högre grad än män söker deltidstjänster och accepterar dem. Och det är ett val som inte bör bekostas av skattemedel.