STORBRITANNIEN: Lyckad kamp mot massarbetslösheten

Storbritannien tycks ha hittat en fungerandekombinationsmedicin.

Tvärtemot trenden i flertalet andra EU-länder harStorbritanniens arbetslöshet inte alls stigit trendmässigt under1980- och 1990-talen. Topparna har varit ungefär lika höga som iEU-länderna i genomsnitt. Bottnarna har varit betydligt lägre.Efter den djupa konjunkturnedgången i början av 1990-talet lågarbetslösheten på över tio procent, ungefär samma nivå somgenomsnittet för EU-länderna. Men därefter har arbetslöshetenfallit brant och i december var den så låg som 6,7 procent. Detfinns två samverkande förklaringar.

1980-talets avreglering av arbetsmarknaden har spelat en viktigroll. Den brittiska arbetsmarknaden blev ju under 1980-talet enav de minst reglerade i OECD-kretsen.

Avregleringarna har förmodligen bidragit till att göraarbetsmarknadens anpassning till den ekonomiska aktivitetensnabbare. Arbetslösheten sjunker snabbt när tillväxten tar fart,men stiger också snabbt när det blir lågkonjunktur. En flexibelarbetsmarknad kan naturligtvis inte i sig skapa några jobb. Attsvängningarna i arbetslösheten blir större när man ökarmöjligheterna att anställa och avskeda folk, är knappast hellerförvånande.

Men Storbritannien har ju även i andra avseenden gått sin egenväg. När pundet lämnade ERM 1992, sänktes räntorna mer ochsnabbare än i omvärlden, och konjunkturuppgången kom ocksåsnabbare än i resten av EU-länderna. Flera av de bedömare somAffärsvärlden har talat med menar att det är de senaste årenskombination av en avreglerad arbetsmarknad och en lyckadekonomisk politik, som ligger bakom den låga arbetslösheten.

ARBETSKRAFTEN HAR MINSKATDessutom är situationen på den brittiska arbetsmarknaden interiktigt så bra som den ser ut. Att arbetslösheten har minskatberor i viss mån på att många helt enkelt har lämnatarbetskraften. De har blivit förtidspensionerade, sjuka,studerande eller av någon annan anledning slutat söka jobb. Attarbetskraften har minskat under de senaste åren trots starktillväxt och ökande sysselsättning, är ett ovanligt mönster. Dettypiska är att arbetskraften minskar när konjunkturen försvagasoch det blir svårare att få jobb, och att den ökar närkonjunkturen vänder uppåt. Ett skäl är förmodligen att rättentill olika inkomstprövade bidrag innebär att det ibland knappastlönar sig att jobba. Bidragen till arbetslösa är visserligeninte höga, men det är inte de lägsta lönerna heller. Detta ärförmodligen en viktig orsak till att så mycket som tjugo procentav hushållen står helt utan arbetsinkomst.

Därför är sysselsättningen egentligen ett bättre mått på hur braden brittiska arbetsmarkaden har varit jämfört med andra länder.

Den brittiska sysselsättningen har också ökat mer än i EU somhelhet, skillnaden blir dock mindre än om man bara ser påarbetslösheten.

Även sysselsättningen kan således anses ge en alltför positivbild. Antalet sysselsatta har nämligen ökat mer än arbetadetimmar. Det beror på att deltidsarbetet har ökat. I den mån detär frivilligt deltidsarbete behöver det naturligtvis inte varanegativt, men det kan också vara så att många av dedeltidsarbetande gärna skulle vilja arbeta mer.

Dan Corry, chefekonom på Institute for Public Policy Research(ett forskningsinstitut som står labourpartiet nära), tycks ändåmena att 1980-talets reformer totalt sett har varit positiva.Han framhåller att den brittiska arbetsmarknaden tidigare varöverreglerad. Att fortsätta på den gamla vägen hade knappastvarit ett rimligt alternativ.

Den avreglerade arbetsmarknaden tycks också i stora drag haaccepterats av labourpartiet. Om labour vinner valet i vår,kommer det mesta därför att förbli som det är. Vissa åtgärderhar dock aviserats. Dels vill man återinföra en minimilön ochdels vill man att Storbritannien skall ansluta sig till EU:ssociala protokoll.

Att införa minimilöner kan innebära att arbetsmarknaden fungerarsämre. Risken finns att de som är minst attraktiva förarbetsgivarna stängs ute från arbetsmarknaden. Om minimlönensätts betydligt högre än dagens lägsta löner, vill ingenanställa dem och de blir arbetslösa.

Detta argument tycks dock labourpartiet vara väl medvetet om ochi olika sammanhang framförs att minimilönen inte får sättas såhögt att sysselsättningen äventyras. Facket har framfört krav påen minimlön på drygt fyra pund i timmen, medan arbetsgivarna harsagt sig kunna acceptera en minimilön på ungefär tre pund itimmen. Enligt SAF-tidningen Näringsliv skulle en minimilön på 3,70 pund i timmen beröra en sjättedel av löntagarna och höja dentotala lönekostnaden med ungefär två procent.

Totalt sett måste man ändå säga att återställarna ser ut att blimarginella.



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.