Sträng Nuder lär aldrig spela Allan

Den mest överskattade svenska finansministern i modern tid torde vara Gunnar Sträng. För egentligen var ju det där med hängslen och livrem bara en stor myt. Tvärtom så steg skatteuttaget och de offentliga utgifterna kraftigt under hans år som finansminister och han bäddade synnerligen dåligt för sina efterträdare på posten.

En av de mer underskattade finansministrarna är annars, i mitt tycke, Allan Larsson. Visserligen kom hans korta tid på posten mest att kännetecknas av krispaket, höga räntor och stigande arbetslöshet men samtidigt gjorde han några saker som underlättade för den svenska återhämtningen under 1990-talet och bidrog till att vi inte gick i samma fälla som under tidigare ekonomiska uppgångar.

Det viktigaste han gjorde var att formulera om målen för den ekonomiska politiken. Under hans tid bestämdes det bland annat att det främsta målet för den ekonomiska politiken var att begränsa inflationen, för bara på det sättet kunde det skapas en stadig och balanserad ekonomisk tillväxt. Och när Göran Persson tillträdde på posten, efter den borgerliga parentesen, kunde han trampa vidare i Allans spår och införa nya restriktioner som utgiftstak och överskottsmål för att ytterligare begränsa politikernas klåfingrighet.

Vår nuvarande finansminister Pär Nuder tycks dock vara mer villig att följa Gunnar Strängs än Allan Larssons exempel. På den nyligen avslutade socialdemokratiska kongressen var i alla fall hans viktigaste budskap att arbetslöshetsmålet numera är överordnat allt annat i den ekonomiska politiken. Något som visserligen är vällovligt, men samtidigt undrar man vad det kommer att betyda för den förda politiken.

För risken tycks överhängande att regeringen kommer att börja tumma alltmer på de regler som bidragit till att Sverige klarat sig hyggligt under de senaste tio åren och att vi numera kan ståta med hyfsad tillväxt, låg inflation och ordnade statsfinanser.

Det mest oroande på kort sikt är att utgiftstaket, som begränsar hur stora de statliga utgifterna får vara, lyftes bort. För nu går statsfinanserna betydligt bättre än väntat och de kliar nog i fingrarna att använda utrymmet till kostsamma reformer inför nästa års val. Ökade offentliga utgifter är dessutom kortsiktigt effektiva för att höja sysselsättningen.

Och budskapet från såväl kongressen som Göran Persson var otvivelaktigt att det var “skördedags” för socialdemokraterna. Med bibehållet utgiftstak måste annars eventuella överskott användas till amortering på statsskulden eller, gud förbjude, sänkta skatter!

På längre sikt är hans uttalande ett direkt hot mot Riksbankens oberoende. För det är nog säkrast att räkna med nya uppslitande strider mellan regering och Riksbank den dagen banken börjar höja räntan av oro för att inflationen ska ta fart. Och till syvende och sist är det regeringen som bestämmer och om man har bestämt sig för att arbetslöshetsmålet är det överskuggande så måste inflationsmålet stryka på foten. Och även om det kommer att ta tid att ändra dagens ordning så var Perssons uttalande ett första steg på vägen mot ett mindre oberoende för Riksbanken.

Så det är väl bara att hoppas att den tolkning stämmer som i princip alla journalister som rapporterat från kongressen har gjort, nämligen att den socialdemokratiska politiken i allt mindre grad styrs av vad som sägs och beslutas på kongressen. I så fall kan man hoppas på att Pär Nuders budskap egentligen bara var lite honung i öronen på kongressdeltagarna och att han i realiteten kommer att hålla fast vid de grunder för den ekonomiska politiken som så mödosamt har mejslats fram under de senaste tio åren.