Subventioner föder nya subventioner

Kärnkraftsmotståndarna har aldrig lyckats få till stånd ett riksdagsbeslut som slutligen fasar ut kärnkraften. Nu verkar det i stället vara på väg att ske med hjälp av skatte- och subventionspolitik. De viktigaste instrumenten för att åstadkomma detta är effektskatten på kärnkraft och den kraftiga subvention som vi har av vindkraften. Även om regeringen nu tar ett steg tillbaka när det gäller effektskatten kvarstår det faktum att subventionerna av vindkraft medför att alla investeringar i såväl ny kärnkraft som i traditionell kraftproduktion blir olönsamma.

Därför måste de nya investeringar, som under alla omständigheter ska börja planeras, subventioneras. Därmed är vi tillbaka i en situation där hela utvecklingen av elproduktionen styrs av politiska beslut.

Skälet är subventionen av vindkraft och de speciella egenskaper denna form av kraftproduktion har. När ett vindkraftverk är installerat och om ­vädergudarna ger oss vind så är marginalkostnaden för produktion av el på detta sätt praktiskt taget noll. När det blåser pressar sålunda vindkraftverken priserna på el nedåt. Denna effekt förstärks av att subventionerna drivit fram ett ­betydande överskott av vindkraftverk. Med fortsatta subventioner kommer detta att öka ytter­ligare.

När det inte blåser producerar vindkraftverken ingen el alls. Därför måste det finnas installerad effekt, ”reglerkraft”, som kan gå in och ersätta bortfallet från de stillastående vindsnurrorna. Effektmässigt kan därför de stängda kärnkraftverken aldrig ersättas av vindkraft. Ersättningen måste i stället komma från kraft som kan leverera oavsett väder.

Problemet är dock att investeringar i sådan effekt inte kan förväntas bli lönsam därför att vindkraftverken pressar elpriset kraftigt när de väl är i gång. Marknaden har en lösning på problemet. De bristsituationer som uppstår när det inte blåser kommer att leda till mycket kraftiga prishöjningar. När dessa blir tillräckligt kraftiga blir det lönsamt att investera i ny effekt som kan dra fördel av de höga priserna. Detta är dock en lösning som skapar mycket stor osäkerhet för såväl konsumenter som producenter. En fråga som producenterna bör fundera över innan de gör sina investeringar är om politikerna kommer att tillåta dem att ta ut de höga priser som uppstår när det råder elbrist. När de funderat färdigt kanske resultatet blir att investeringen inte görs.

Med största sannolikhet blir det i stället så att investeringarna i ersättningseffekt måste subventioneras fram. Frågan är då vilka kraftslag som ska subventioneras. Vattenkraft, kol, olja, gas och ved från energiskogar är de realistiska alternativen. En helt neutral subvention blir ­sannolikt svår att åstadkomma. Därför står det politiska systemet inför uppgiften att välja kraftslag. Ekonomiskt torde kol vara det mest fördelaktiga ­alternativet. Man behöver dock bara tänka på Gustav Fridolins kolbit för att inse att den politiska striden kan bli hård om var subventionerna ska hamna.

Efter manglingar i energikommissioner och andra politiska församlingar så kommer lösningen att bli en framförhandlad kompromiss vars samhällsekonomiska kostnader kan vara betydande.

Dessa kostnader ska, tillsammans med ­kapitalförstöringen från stängningen av kärnkraften, läggas till notan för den förda energi­politiken.

Inflationens återkomst

Hög tillväxt, minusräntor, mycket expansiv finanspolitik och en alltmer ansträngd arbetsmarknad. Det vore väl märkvärdigt om inte inflationen kommer tillbaka i år. Frågan är bara hur högt den når. Min gissning är att den ligger mellan 2,5 och 3 procent vid nästa årsskifte.