Svart Skörd

Från det specialchartrade planet kunde de se den svarta jorden där nere. Det som en gång varit Stalins åkrar. Ett spräckligt rutmönster av jättelika monokulturer som skapats genom Sovjetunionens kollektivisering och storskaliga jordbruksprinciper.

– Jag vill att ni tittar ut till vänster. De där fälten bortom skogen äger vi, sa grundaren av Black Earth Farming, Michel Orlov.

Det var en varm sensommardag 2007. Ett tjugotal investerare hade tagit sig till Voronezj 50 mil söder om Moskva för att titta på jordbruk. De flesta representerade pensionsfonder, svenska institutioner och kapitalförvaltare. Den bördiga marken från Volga i öster till Ukraina i väster – den svarta jorden kallad – hade blivit högintressant för markspekulation. Efter Sovjetunionens sammanbrott hade kolschoserna upplösts och stora markområden lagts i träda. President Jeltsins rådgivare Jegor Gajdar hade till och med ansett att det efterblivna ryska jordbruket borde avskaffas och att Ryssland i stället skulle importera mat för sina oljeinkomster.

Men ett drygt decennium senare blev det möjligt för utländska bolag att köpa mark i Ryssland och då väcktes i stället förhoppningarna att göra Ryssland till en stor spannmålsexportör, precis som landet varit i början av 1900-talet, före den ryska revolutionen.

Black Earth Farming, BEF, var tidigt ute och köpte mark. Priserna i början var inte högre än 100–300 dollar per hektar – en hundradel av priset på jordbruksmark i Västeuropa. Investerarna lockades med att markpriserna nu skulle stiga och ge snabb värdeökning av bolaget. När marken åter började brukas förväntas ett närmande mot de internationellt rådande priserna på jordbruksmark, skrev Black Earth Farming i sitt prospekt inför börsintroduktionen i december 2007.

I dag, tio år senare, är svenskarnas jordbruksäventyr i Ryssland över. Miljard efter miljard plöjdes formligen ner i den svarta myllan, men Black Earth Farming blev ändå aldrig någon vinstmaskin. Bolaget, som vid börsintroduktionen värderades till 5,9 miljarder kronor, säljs nu till ryska köpare för reapriset 1,5 miljarder. Och jordbruksmarken, de 250 000 hektar som Black Earth Farming köpte för under 300 dollar per hektar, fick aldrig det värde som marken i väst har.

– Priset per hektar blir 800 dollar om man inkluderar alla maskiner, byggnader och spannmålslager, säger aktieanalytikern Gustaf Hansson på Pareto.

– Ett pris som jag tror de flesta ändå är nöjda med, givet det läge bolaget befinner sig i och ointresset för ryska tillgångar just nu.

***

BEF:s nuvarande styrelseordförande Per Åhlgren flög själv över den svarta jorden i Voronezj år 2014.

– När jag landade i München visste jag att priset på jordbruksmarken där var hundra gånger högre. Men den där jämförelsen är en klar förenkling. Det är så mycket annat som spelar in, säger Per Åhlgren.

Han köpte in sig i Black Earth Farming i början av 2014, när aktiekursen dalat till bottennivåer och aktiemarknadens rädsla för ryska tillgångar gjort bolaget undervärderat. Nu ser han ut att göra ett rejält klipp. Sedan bolaget i augusti 2016 gick ut och meddelade att man övervägde att sälja verksamheten i Ryssland har aktiekursen stigit med 130 procent.

– När vi för ett år sedan bestämde oss för att sälja Black Earth Farming så var det väldigt stökigt i området som ju ligger nära gränsen till Ukraina, säger Per Åhlgren.

– Det har visat sig vara väldigt svårt att lyckas med fasta tillgångar i Ryssland.

Kinnevik, som äger 24 procent i Black Earth Farming, ville ut ur Ryssland. Flera av dess bolag har sedan tidigare avvecklat sina ryska engagemang. Styrelsen i Black Earth Farming bestämde sig den 29 januari 2016 för att inleda en försäljningsprocess. Den skulle ta mer än ett år.

– Det är väldigt komplext att göra sådana här affärer. Tänk bara på alla byggnader och maskiner som ska värderas.

Till skillnad från 2007 var inte heller ­intresset bland icke-ryska investerare stort.

– Därför valde vi att sälja till det ryska ­bolaget Volgo Donselkhozinvest som ägs av familjen Kukura, säger Per Åhlgren.

Familjen Kukura har redan ett jordbruk på 200 000 hektar i samma område. Fadern Sergej Kukura är välkänd i Ryssland med bakgrund i Lukoil, Rysslands näst störst oljebolag, där Kukura äger 0,4 procent.

En handpenning på 10 miljoner dollar har redan betalts av Kukura och den slutgiltiga försäljningen slutförs i april sedan de ryska myndigheterna godkänt transaktionen och Black Earth Farmings aktieägare sagt ja på en extra bolagsstämma.

När väl affären är genomförd beräknas aktieägarna få mellan 7,20 och 7,50 i kontanter per depåbevis.

– Vi räknar med att avregistreringen av aktien och likvidering av bolaget ska vara slutförd inom ett halvår, kanske tidigare, säger bolagets CEO Richard Warburton som ledde förhandlingarna med köparen.

– Det här är det bästa för aktieägarna. Om styrelsen får ett bud som ligger mer än dubbelt så högt som rådande aktiekurs så vore det väl konstigt om man inte antar det.

Richard Warburton har själv 5 miljoner aktier och warranter som ger honom uppemot över en miljon dollar vid försäljningen. Och Per Åhlgrens bolag Go Mobile Nu AB, som i dag är en av de största aktieägarna med 26 miljoner aktier, gör enligt Affärsvärldens beräkningar en vinst på mellan 20 och 50 miljoner kronor. De aktieägare som varit med från början gör dock stora förluster. Kinnevik som investerat uppemot en miljard i bolaget gör en förlust på 400 miljoner, och Alecta förlorar uppemot 200 miljoner av pensionsspararnas pengar.

Ingen av de aktieägare som nu gör stora förluster vill uttala sig och ge några närmare förklaringar till att Rysslandsäventyret gått så illa.

Det var Vostok Naftas vd Per Brilioth som först hittade Black Earth Farming. Tillsammans med Mats Carlsson från Öhman Fondkommission hade han gjort ett besök på banken Lombard i Schweiz och där träffat Michel Orlov, uppvuxen i Schweiz och USA men av rysk härkomst. Hans förfader var fursten Grigorij Orlov som en gång varit Katarina den storas älskare.

Vostok Nafta hade startats av Adolf Lundin för att göra investeringar i Ryssland där familjen Lundin var tidigt ute.

– Orlovs projekt var tilltalande eftersom jag såg tydliga paralleller till de investeringar vi redan gjort i Ryssland i olja och gas. Jordbruksmark i Ryssland kunde bli en lika bra investering som råvarorna varit, sa Per Brilioth i boken Svart jord från 2008, där jag följde det ryska äventyret i dess inledande skede.

Hösten 2007 steg världsmarknadspris­erna på spannmål kraftigt. Priserna hade på några år mer än fördubblats och förväntningarna var att världens livsmedel permanent skulle bli dyrare. I Kina ändrade befolkningen sina matvanor och började äta mer kött, och eftersom ett kilo kött kräver åtta kilo spannmål räknade man med att efterfrågan på spannmål skulle stiga. Dessutom hade USA lagstiftat om inblandning av etanol i bensinen, vilket ökade efterfrågan på majs. Biobränslena kopplade spannmålspriserna till oljepriset och eftersom oljan bara blev dyrare skulle spannmål följa med upp. När det dessutom öppnades möjligheter att komma över bördig jordbruksmark billigt i Ryssland tycktes möjligheterna till lyckosamma investeringar givna. Black Earth Farming var tidigt ute och det blev lite av en tävling att komma över så mycket mark som möjligt så fort det gick.

På investerarresan 2007 fick finanskillarna själva gå ut på åkrarna och känna på den bördiga myllan. De samlades runt experterna från Vostok Nafta och Kinnevik. Henrik Persson, en ung analytiker från Kinnevik, tog upp jorden och knådade den i sina händer. Den här svarta jorden är av prima kvalitet, förklarade han trosvisst. Alla ville vara jordbruksexperter och i bussen haglade frågorna om spannmålpriser och avkastning per hektar. Några investerare längst bak var dock skeptiska. Skulle Vladimir Putin verkligen överlåta den ryska jorden till utländska intressen? Vilka garantier fanns egentligen för att han inte tog tillbaka egendomarna när utlänningarna väl fått ordning på marken?

I byn Bajgora stannade bussen utanför det lokala kontoret. I korridoren väntade byborna på att pappersexercisen skulle bli klar så att de fick sälja sina andelsbevis på mark. När kolschoserna upplösts hade alla kolschosarbetare fått andelar av marken, så kallade pajer.

Längst fram i kön stod några äldre damer. De fingrade på sina papper och flinade åt utlänningarna som kommit på besök.

Bredvid dem stod Per Brilioth och knappade på sin mobil, en Blackberry.

– Hur mycket får ni för marken? frågade han.

Den gamla damen svarade på ryska. Per tänkte och räknade. 18 000 rubel, kan det stämma? Att Per Brilioth var huvudinvesteraren i bolaget visste naturligtvis damerna. I Bajgora var varje paj sex hektar, så för varje hektar mark fick byborna alltså 3 000 rubel, drygt 50 dollar.

En investerare från New York undrade lite oroligt efteråt om bolaget betalade dessa bönder bra när de nu sålde sin värdefullaste tillgång?

– Oh, vi betalar inte mycket för marken, svarade grundaren Michel Orlov.

– De sociala problemen på landsbygden är enorma, det är inget som vi kan lösa, då skulle vi gå under. Men vi kan ge ett fåtal en ny livsstil, några lyckliga få.

Andelsbevisen som bönderna hade fått var bara en allmän andel av marken. De som ville bruka sin mark var tvungna att betala för en landregistrering, vilket de inte hade råd med. Därför var mycket av marken i många år oanvänd.

När de utländska spelarna släpptes in och processen med markförsäljning började hade bönderna 90 dagar på sig att antingen sälja eller själva börja bruka, annars förföll deras andelsbevis. Så i praktiken var det bara att sälja.

– Det här har de höga herrarna i Moskva räknat ut fint, sa en bonde förtretat.

– Först såg de till att marken inte brukades under många år, så att buskarna och ogräset skulle växa. Då blev markpriset så lågt att de nu kan köpa marken för en spottstyver.

***

BEF-aktien övertecknades sju gånger vid börsintroduktionen i december 2007. Börskursen 50 kronor per aktie innebar att aktiemarknaden redan värderat upp de förvärvade landtillgångarna till åtminstone 3 000 dollar per hektar. Haussen över soft commodities var i full gång. Storbanker som JP Morgan, Merrill Lynch och Renaissance Capital hade alla sina ryska jordbruks­projekt och jordbrukskonferenser. På två månader steg Black Earth Farmings aktie med 60 procent och toppade på 80 kronor. Men redan efter ett halvår vände vinden och börskursen var snart lägre än introduktionspriset. Och skulle så förbli. De aktieägare som inte sålde omedelbart skulle göra en usel affär. Sommaren 2008 toppade oljepriset på 145 dollar fatet, men sedan finanskrisen drabbat världsekonomin var priset nere i 30 dollar. Även spannmålspriserna gick ner med två tredjedelar. Många av de nystartade företag som raggat pengar från investerare för att köpa mark i Ryssland stod nu utan kapital för att få i gång odlingarna. Och investerarnas intresse svalnade. Många bolag kraschade innan de ens börjat, och resultatet blev att jordbruksmarken åter kom ut till försäljning. Den jättelika värdestegring man hoppats på gick upp i rök.

Black Earth Farming satsade på att få i gång en effektiv produktion på de 250 000 hektar man köpt.

– Det här bolagets policy är storskaliga maskiner, förklarade en av bolagets agronomer på en konferens med bolagets anställda. Han kryddade sitt föredrag med många pekpinnar. Traktorförarna fick veta att ”det ni grabbar kan påverka är bränsleförbrukningen”. Sedan fick de gissa på hur stor andel av bolagets kostnader som var bränsle (10 procent), utsäde (10 procent), gödning (12), kemiska bekämpningsmedel (15), arbetskraft (8), ­maskiner (24) och management (5).

– Om ni sänker bränsleförbrukningen med 5 procent så kan det betyda mycket för bolagets vinst, förklarade jordbrukskonsulten.

För byborna var det nya tongångar. På den ryska landsbygden tillhörde svartjobb och byte av tjänster vardagen. Byborna hade ofta överlevt tack vare hjälp från kolschoserna: lite spannmål till djuren, lite gödsel till trädgårdstäppan eller hjälp att plöja potatislandet. Just trädgårdstäppan var en avgörande livlina för att klara sig undan svält i bistra tider.

Black Earth Farming ville införa en helt ny kultur. Att använda bolagets resurser för de privata odlingarna blev inte tillåtet.

De största John Deer-traktorerna med dubbeldäck köptes in, liksom såmaskiner från Bourgalt och skördetröskor från tyska Claas, var och en till ett pris av 2 miljoner kronor styck. Den nyaste teknologin med satellitnavigering skulle användas. Som vid andra storskaliga jordbruk i världen styrdes traktorerna genom att föraren följde en rak linje på en dataskärm inne i hytten. Via gps-systemet beräknades exakt på decimetern hur maskinen skulle gå för att täcka maximal yta. Management kunde även ha kontroll på alla maskiner från kontoret, eller från en dataskärm i Sverige. De kunde se om föraren stannade och tog en paus, de fick statistik på hur mycket varje förare körde per dag, och att maskinerna inte lånades ut till andra åkrar.

När alla dessa dyrbara utlandstillverkade maskiner rullade ner från järnvägsvagnarna så imponerade det på traktens befolkning. Men splitter nya maskiner för miljoner var också stöldbegärliga. Stora resurser fick därför läggas på övervakning och säkerhet. Tidigare anställda på den ryska säkerhetstjänsten FSB tillhandahöll den hjälpen.

Den moderna maskinparken medförde också en ny typ av sårbarhet. Reservdelar måste beställas från utlandet, reparationer och service krävde särskilda tekniker.

– I väst kan en jordbrukare vara lite allt-i-allo och reparera sin egen traktor, men i Ryssland är jordbruket så storskaligt att det krävs specialister till många uppgifter, säger styrelseordförande Per Åhlgren.

– Vi borde haft färre anställda men det är svårt när alla är så specialiserade.

Traditionerna från de ryska kolschoserna var inte så lätta att bryta. De internationella stjärnagronomer som bolaget hyrde in var duktiga på det moderna högteknologiska jordbruket, men ofta betydligt sämre på att hantera folk. Särskilt äldre ryssar som jobbat på kolschoserna var skeptiska till utländska konsulter. De ville göra som de alltid gjort. Kommunikationen försvårades också delvis av att många inte talade ryska.

– Att jobba via tolk ger aldrig samma känsla och förståelse, säger Gustav Wetterling som började på Black Earth Farming 2007 och jobbade där i sju år, med bland annat ekonomi och inköp. Han pratar själv flytande ryska och vet vilka problem språkförbistringen kan innebära.

Efter sina år på Black Earth Farming har Gustav Wetterling fått stor respekt för jordbruk. Det är en verksamhet som kräver stor precision och kunskap. Det handlar om att göra allt i rätt ordning, på rätt sätt och i rätt tid. Senare sådd ger sämre skörd, och om inte skörden tas in i tid kan den bli förstörd.

Att hantera ett jordbruk med 250 000 hektar kräver precision. Logistiken och kraven på rätt tajming gör verksamheten minst sagt svårstyrd.

– Vi kom fram till att gårdscheferna fick personalansvaret, men att alla jordbruks­beslut skulle tas centralt, säger Per Åhlgren.

Trots svårigheterna tror han ändå på det storskaliga industrijordbruket.

– Det är så det ser ut i mellersta USA eller i Argentina, det är så här framtidens jordbruk kommer att se ut.

Landsbygden i Ryssland har blivit avfolkad och ogästvänlig. De stora ägorna med mil efter mil av åkermark och kolschoser som fortfarande är övergivna gör att folk knappast flyttar dit.

– Folk vill inte bo där med sex-sju mil till närmaste stad, det är ingen som styckar av mark för att bygga hus där. Därför är markpriserna helt beroende av hur jordbruket fungerar.

I boken Svart jord spekulerar BEF-medarbetaren Nikolajev om framtidens landsbygd: ”Jag tror inte landsbygdens byar kommer att finnas kvar. I stället kommer företag att ta över all jordbruksmark. Även de privata jordlotterna kommer att försvinna, unga människor i städerna vill inte fortsätta odla potatis. Jag gör det inte själv längre, jag har inte tid. Jag kan lika gärna köpa potatis i ­affären. Även ryssarna kommer i framtiden ha gräsmattor framför sina datjor.”

Inte ens de nyaste maskinerna rådde på ­väder och vind. Och i området runt Voronezj är vädret väldigt omväxlande. Ryssland drabbades 2010 av torka och det året sjönk Black Earth Farmings skörd med 50 procent. Inkomsterna rasade med 40 procent, trots att tömda spannmålslager fick spannmålspriserna att rusa från 95 dollar till 343 dollar per ton. Black Earth Farming hade nu köpt in spannmålssilos för att kunna lagra sin spannmål och få ut bättre pris. Exportförsäljning inleddes också.

Att vara spannmålsodlare med bara fyra grödor – vete, solrosor, majs och maltkorn – var möjligen rationellt, men det var också väldigt riskfyllt. Och varje år innebar en ny risk eftersom man aldrig kan styra över vädrets makter. I oktober 2012 fick bolaget ett treårskontrakt med Pepsi Co för produktion av solrosor, potatis och sockerbetor. För att klara omställningen fick aktieägarna gå in med ytterligare en halv miljard kronor i kapitaltillskott. Under 2012 och 2013 höll sig spannmålspriserna på en relativt hög nivå och för 2012 gjorde Black Earth Farming sin första vinst på 7,2 miljoner dollar (det skulle bli ytterligare ett vinstår på 14,3 miljoner dollar för 2015, i övrigt har bolaget under alla år gått med förlust).

Familjen Lundin hade dock tröttnat på Ryssland. Under 2013 sålde familjen Vostok Nafta till den amerikanska fonden Luxor, som dock inte hade något intresse för jordbruk. BEF-aktierna delades därför ut till Vostoks aktieägare. När familjen Lundin sålde Vostok värderades den 30-procentiga andelen i Black Earth Farming till ungefär 7 kronor per aktie.

I dag konstaterar Per Brilioth att investeringen blev långt ifrån så lyckad som han hoppats.

– Vostok Nafta gick nog ungefär plus minus noll på Black Earth Farming, säger han.

– Vi visste att det var en riskfylld investering och därför är jag nöjd med att vi fick tillbaka de pengar vi satsat. Sen är det naturligtvis en jätteförlust om man jämför med de ambitioner vi hade.

När Lundin sålde kunde nya ägare komma in på låga nivåer. En av de största var Per Åhlgren och hans bolag Go Mobile Nu. Richard Warburton hade tagit över som vd och förhoppningen var att bolaget skulle få en andra chans.

– Det handlade om tre saker, säger Richard Warburton.

– Att öka avkastningen per hektar, att få ner produktionskostnaderna och förbättra våra priser.

Black Earth Farming var på rätt väg, kanske skulle Warburton få upp lönsamheten, om det inte hade varit för nya motgångar.

***

Under 2014 förvärrades konflikten mellan Ryssland och Ukraina och ryska trupper tog kontroll över Krim. Detta fick till följd att EU införde sanktioner mot Ryssland, som i sin tur stoppade importen av jordbruksprodukter från EU. När sedan oljepriset under hösten 2014 föll med 50 procent, rasade den ryska rubeln med upp emot en tredjedel. För Black Earth Farming förändrades spelplanen drastiskt.

– I och med importstoppet så steg sockerpriserna, säger Per Åhlgren.

– Det blev en lokal högkonjunktur i Ryssland och väldigt mycket pengar styrdes in till lantbrukssektorn. Det påverkade allt som har med mat att göra. Bäst gick det för köttproducenterna. Känslan vi hade var att importstoppet skulle leda till stora överinvesteringar inom jordbruket i Ryssland. Och eftersom vi i stort sett bara har spannmål är vi utsatta. Potatisen vi satsat på har inte fått samma boom, tyvärr. Där är prisuppgången bara 10 procent.

Om importrestriktionerna så småningom tas bort finns risken för överproduktionskris inom jordbruket. Per Åhlgren är inte säker på vad som kommer att hända, men han tror att det bästa nu är att dra sig ur. Priset de får för tillgångarna är trots allt ganska bra.

– Vi får ändå 1,7 miljarder och det är ju pengar det med.

Avtalet med Pepsi Co upphörde för något år sedan och under de senaste fyra åren har spannmålspriserna varit rekordlåga eftersom världen tagit in större skördar än ­någonsin.

– Den svarta jorden är fantastisk, men det är mycket mer volatilt där än här i väst, ­säger Per Åhlgren.

– Det kan vara torka och det kan ösregna, vilket det gjorde 2016. Regn försvårar på många sätt. Det blir för blött för att komma ut med maskinerna på fälten i tid, och därför sådde vi en mindre areal förra året än vi gjort på många år. En helg i somras öste det ner och gjorde att vetet grodde och försämrade kvaliteten. En dags ösregn gjorde att vi förlorade 8 miljoner dollar. Det är då man undrar om det inte finns bättre sätt att tjäna pengar på.

Text: Gunnar Lindstedt