Talande egenintresse

Eftersom du läser Affärsvärlden, läser du säkert annan ekonomipress också. Statistiken ger Valör skäl att förmoda att du har gjort det i ganska många år. Om detta stämmer har du också stött på föremålet för denna krönika. »En analytiker«, heter han. Ibland kallas han »en mäklare« eller »en fondchef«.

Han dyker upp i allsköns texter. Ofta tycker han någonting om börsen i största allmänhet. Ibland är han kritisk mot ett specifikt noterat företag. Så här kan det se ut i spalterna:

– Ericssons senaste rapport kunde vara bättre, om man säger så, kommenterar en analytiker.

– Det är ett obehagligt klimat på marknaden i dag och det känns som om marknaden saknar golv, säger en mäklare.

– Skandialedningen har fått hållas länge nog nu, konstaterar en fondchef surmulet, och tillägger: Men det skall bli ändring på det nu!

Ibland är marknadens talesman i stället uttalat positiv mot ett visst företag. Om en analytiker glatt och villigt breder ut sig över en halvsida i den rosa tabloiden i en hyllning av till exempel Drotts färgstarka och kompetenta ledning kan du som läsare vara bombis på att han:

a) har en stark köprekommendation på bolaget som inte ser ut att fungera tillräckligt väl;

b) vill få Drotts ledning att gilla honom ännu mer genom att agera som en förlängd arm till Drotts pr-avdelning;

c) möjligen har köpt aktier i bolaget personligen och vill ha litet hjälp på traven.

Signaturen är genuint oförtjust i denna person, oavsett i vilken skepnad han uppträder. Varför?
Skälet borde egentligen vara uppenbart. Men det är tydligen inte det, eftersom analytikerfan har fått hålla på med sina kommentarer rätt länge nu.

En person ur finansbranschen som uttalar för till en journalist – anonymt eller öppet – gör det av ett enda skäl: han vill påverka marknaden i en viss riktning. Om en chef för en hedgefond varnar för Ericssons allt svagare orderingång och den annalkande istiden för telekominvesteringar, bör gemene man dra slutsatsen att vederbörande just har blankat Ericssonaktien utav bara tusan och nu behöver pressens hjälp att manipulera småspararna.

Den gamla skeptikerfrågan »if you’re so smart, why aren’t you rich?« är nämligen högst relevant även i våra dagar. Den som vet någonting som ingen annan vet, kommer inte att berätta det för någon annan förrän han/hon redan har tjänat pengar på sin vetskap. Gratiskommentarer är alltså värdelösa.

Glädjande nog är de ansiktslösa kommentarerna på väg ut. Det gäller också i sådana fall då intervjuobjektets position i det omnämnda värdepapperet inte är känd.

I USA, som på gott och ont fungerar som föregångsland på finansmarknaden, diskuterar man sedan i somras en skärpning av reglerna för hur man ska presentera finanspersoner som citeras i pressen.

Hur stränga reglerna blir är ännu inte klart, men riktingen är tydlig. I ett förslag krävs att media undantagslöst redogör för alla typer av intressen som en analytiker eller annan finansmarknadsföreträdare har i det bolag som kommenteras.

Tänk när vi får läsa sådana här klarlägganden i affärspressen:

– Det här ser väl inte så djävligt ut? Köpvärdheten för ABB har ju snarast ökat efter vinstvarningen, kommenterar Aldus Krängtegen, som själv är fullastad med aktier i bolaget och nyligen gick ut med en rungande köprekommendation för den Schweizbaserade koncernen.