Teatervärld i förändring

Regissören och skådespelaren Stefan Larsson är denna höst aktuell med uppsättningar av Shakespeares Macbeth på Maxim­teatern och Ingmar Bergmans Fanny och Alexander på Dramaten i Stockholm. Under arbetsprocessen med dessa pjäser jobbar Stefan Larsson via eget bolag och fakturerar sina arbetsgivare.

Detta kanske inte låter särskilt märkvärdigt om det inte vore för att exemplet illustrerar ett systemskifte som teatervärlden genomgått de senaste tio åren – och i hög grad relativt obemärkt. Allt fler skådespelare, regissörer och andra teaterarbetare jobbar numera inom ramarna för egna företag. En lång rad tunga skådespelarnamn har i dag egna bolag där Krister Henriksson, som bland annat är aktuell som huvudrollsinnehavaren i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på Dramaten i höst, är ett exempel.

Men listan kan göras mycket längre – också skådespelare som Jonas Karlsson, Peter Dalle, Marie Richardson och Mikael Persbrandt hör till kategorin. Statistik från Teaterförbundet illustrerar utvecklingen. År 2006 var 127 medlemmar registrerade med eget företag, 2016 ligger antalet på 1 417 stycken. Men det kan finnas ett mörkertal – inte minst eftersom Teaterförbundet erbjuder så kallad faktureringsservice åt personer som vill fakturera uppdragsgivare utan att starta eget. Stefan Larsson, som inledde sin karriär med att agera statist åt Ingmar Bergman i mitten på 1980-talet, säger att förändringen i branschen är total.

– Det är som före och efter Kristi födelse, två helt olika länder. På 80-talet hade teater­institutionerna fasta ensembler med regissörer och skådespelare som satt på långa anställningar. Långt in på 90-talet stigmatiserades de som startade eget, de sågs som någon form av kapitalister. I dag är det snarare regel än undantag att folk har egna företag och överlever på det sättet, säger han.

Jesper Söderblom är utbildad skådespelare och tog år 2015 examen på Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet. I höst medverkar han i Mephisto på Göteborgs stadsteater, där han är anställd på tvåårskontrakt. Men han har också ett eget företag vid sidan om där han tar andra typer av uppdrag – till exempel film- och röstjobb.

– Fasta anställningar finns inte alls på samma sätt som förr. Jag inbillar mig att man måste vara mer kreativ och skapa sina egna möjligheter och se var det finns behov. Det gäller att skaffa sig erfarenhet och inte bara sitta på sin kammare.

Det finns flera förklaringar till händelseutvecklingen. En är att det finns fler utbildade skådespelare, regissörer och andra teaterarbetare, som kostymörer, scenografer och ljussättare, än vad det finns anställningsbehov i branschen.

Ulrika Holmgaard, vd på arbetsgivar­organisationen Svensk Scenkonst, säger att en annan förklaring till att de fasta ensemblerna har tunnats ut och att fler har blivit egenföretagare är att de statliga anslagsökningarna minskar. Samtidigt har teatervärlden löneökningar i nivå med industrins märke, men utan samma effektiviseringsmöjligheter, vilket också förändrar förutsättningarna för fasta ensembler, enligt henne.

Ämnet tangerar också en kulturpolitisk historia. Gemensamt för de som Platinum har pratat med är att de menar att teatervärlden inte längre kan ”stänga ute” samhället med större fokus på högre avkastningskrav och entreprenörskap. Om en skådespelares eller regissörs konstnärliga frihet gynnas av att ha ett eget företag beror i hög grad på individens marknadsvärde.

– Om man är ett etablerat namn möter man kanske en teater som är mer lyhörd till ens önskemål. Majoriteten startar eget för att förhålla sig till en marknad som inte erbjuder tillräckligt med anställningsmöjligheter, så att man kan ta flera uppdrag samtidigt, säger Ulrika Holmgaard.

När Stefan Larsson blir kontaktad av en teater för att göra en uppsättning läggs ofta ett pussel. Om teatern har en fast ensemble kanske några skådespelare därifrån medverkar, medan andra tas in utifrån. Samtidigt har han återkommande scenografer, ljussättare och tekniker som han arbetar med – men samtliga är kontrakterade på egna firmor. Han ser en risk med att teatern kan bli mer strömlinjeformad om fler arbetar på eget företag.

Om man går in som egenföretagare i en teater vågar man inte vara lika modig och ifrågasättande, eftersom man inte vill stöta sig med någon, resonerar han.

– Som det är nu – när folk är mer individualistiska och närmast sig själva – har vi en mer bristfällig konstnärlig kontinuitet. Det kommer att på sikt förändra teatrarna i grunden, säger han.

Jesper Söderblom säger att kortare pjäskontrakt blir audition inför kommande projekt och att bra framträdanden kan innebära att man längre fram anlitas för liknande roller.

– Men då kan problemet bli att man börjar spela på ungefär samma sätt, för att man tror att det är det som förväntas av en. Det blir hämmande när man inte vågar misslyckas eller utmana sig själv. Man förlorar sin kreativa frihet.

Marknadens villkor

Somliga skådespelare är så pass etablerade och kända att de självmant väljer att starta eget, medan de mindre kända helt enkelt tvingas till det på en fluktuerande och osäker arbetsmarknad.