Tradition, auktoritet, och nationalism

Trots högtidliga försäkringar om att Sverige­demokraterna aldrig ska ges minsta inflytande, har blocken nu låtit sig drivas till den extremt ovanliga händelsen extraval av just detta parti. Ett haveri för regeringen, förstås, vars enda framgång till dags dato är energiminister Baylans uppskattade selfie med vår store Zlatan.

Vad kommer då detta extraval att handla om? Regeringsdugligheten, ekonomin, jobbpolitiken, välfärdens organisering. Alltså en repris där väljarna känner igen manusets alla repliker. Slående är hur renons partierna är på tydliga, agendasättande, trovärdigt drivna, egna frågor.

Alliansen hade länge arbetslinjen, men efter åtta år – nu utan Borg och Reinfeldt – har den tappat sitt momentum. Folkpartiet hade skolan. Där har Pisa-mätningarna kastrerat Jan Björklund. Miljöpartiet har under firma Romson & Fridolin gått bort sig i värdegrundsträsket. Marginalpartiet V är ännu mer marginaliserat, och socialdemokratin påminner sedan länge om det medelålders paret hos terapeuten när barnen är utflugna: Vi vill fortfarande hålla ihop, men samlivet är utan glöd och fullt av slentrian.

Undantaget är förstås SD. Partiets paradfråga invandringen har enligt undersökningar ökat i angelägenhet hos väljarna. Inget talar för att trenden ska brytas. Migrationsverket förutspår mycket höga nivåer framöver, asylkostnaderna skenar, allt fler kommuner protesterar mot det ansvar de tvingas ta.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågade häromåret väljarna om flyktingpolitiken. 50 procent tyckte att det var en dålig idé att ta emot fler flyktingar, medan 18 procent tyckte det var en bra idé. 32 procent var obestämda. Med omvänd frågeställning tyckte 45 procent att det var en bra idé att ta emot färre flyktingar medan 29 procent tyckte det var dåligt.

SD är alltså ensamma om en marknadsnisch dit halva väljarkåren, minst, sneglar. Frågan är därför om inte partiet också kan göra inbrytningar bland många i grunden invandrarpositiva. För att uttrycka det matematiskt: Hur resonerar en väljare som vill minska asyl- och anhöriginvandringen med säg en tredjedel? Stödjer man 87-procentskoalitionen som vill ha 0 procents minskning? Eller 13-procentspartiet som vill ha 90 procents minskning?

Svaret påverkas givetvis av hygienfaktorn. Med sin bruna historia är SD fortfarande anatema för många. Men här verkar förstås tiden till SD:s fördel: Gamla synder bleknar.

Tillförordnade partiledaren Mattias Karlsson har redan kallat stundande val för en folkomröstning om invandringen, vilket fått kommentatorer att fastslå att SD är ett obotligt enfrågeparti. Troligt är dock att de även i en ideologisk mening har ett alternativt erbjudande.

Jag tänker då inte på höger-vänster-skalan, där SD befinner sig i mitten snarare än vid polerna nyliberalism och socialism, utan på en annan politisk dimension som av statsvetare döpts till GAL/TAN. GAL står för grön, alternativ, liberal, medan TAN står för tradition, auktoritet, nationalism.

Här kan man sortera in frågor som vad svenskhet är, betydelsen av vårt kristna arv, kampen mot brottslighet, synen på könsroller som biologiska eller konstruerade, abortlagstiftning, homoäktenskap. I takt med att både KD och Moderaterna under lång tid tonat ner sin värdekonservatism, lämnas fältet fritt för SD att skörda även här.

Men hur länge? Att Moderaternas nya partiledare är GAL-inriktad, kan inte dölja det faktum att allt fler tunga borgerliga politiker ute i landet skärper tonen om invandringen. På DN Debatt i fredags ställdes exempelvis krav på hårdare id-kontroll och åtstramad anhöriginvandring. Strategin att neka Sverigedemokraterna allt inflytande tycks alltså inte längre given. Själva partiet kan isoleras, men dess väljarbas kan inte längre ignoreras.

Måtte den insikten tränga in också hos partiledningarna. För den beröringsskräck och bunkermentalitet som etablerades av Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har nu nått vägs ände. Vilket dagens parlamentariska sandlåda bevisar med all önskvärd tydlighet.

Det var då

Lite märkligt att höra gamle statsministern Ingvar Carlssons brösttoner mot SD. Det har nu gått 25 år sedan det så kallade luciabeslutet 1989. Det var då Carlssons S-regering ströp flyktinginvandringen till ett absolut minimum efter att främst Bulgarienturkar under hösten bidragit till höga ”volymer”. Dock väsentligt lägre än dagens. Han hänvisade bland annat till påfrestningar på mottagningsapparaten. Känns resonemanget igen?